Vad har hänt med kritikerkårens yrkesetik?

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens.

GRÖNKÖPING. Vi har fått en litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, anser Erik Bovin.

Litteraturens slut sammanfaller med litteraturkritikens kris. Slutet har pågått under en längre tid och paradoxalt nog bara börjat. Linda Skugges skandalösa recension häromveckan av Kristina Sandbergs bok En ensam plats (2021) har inte bara föranlett en kulturdebatt, den har nu även fått litteraturkritiken att rucka på sina yrkesprinciper. Den som tagit del av Skugges recension kan tycka att hon (som vanligt i sina texter) använder ämnet (i det här fallet Sandbergs bok) som förevändning för att skriva om sig själv. Recensionen avslutas symtomatiskt nog med att hon jämför Sandbergs cancersjukdom med sin egen sviktande hälsa: ”För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan. Det här ÄR jag med om, skriver jag i marginalen.”  En illvillig redaktör hade övervägt att korrigera den sistnämnda meningen genom att skriva jag med stora versaler istället för är. Textens troligtvis oavsiktliga kontenta är uppenbar: Se mig, hör mig, tyck synd om MIG, inte Sandberg!

Jag kan förstå lockelsen, att som kritiker, kommentera en sådan iögonfallande text i sin anmälan. Så har nu skett. I Hufvudstadsbladet publicerades nyligen en recension av Pia Ingström med rubriken ”Linda Skugge hade fel – Kristina Sandbergs cancerskildring är arg, otrevlig och god litteratur”. Mig veterligen har det sedan länge varit kutym att som kritiker måna om sin självständighet. Att referera till andra omdömen av recensionsobjektet är således ett big no, no! Ingström gör genast avkall på denna princip genom att inledningsvis tala om för läsaren att även hon minsann läst och förfasat sig över Skugges recension. Jaget och den egna positionen riskerar således att överskugga recensionsobjektet. Detta är problematiskt av många skäl. En recension är, som bekant, något annat än en dagskrönika eller debattartikel, och bör så förbli.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Stig Larsson är en annan kritiker känd för att låta det egna jaget ta plats i recensionen. Kanhända är det ett sätt att ta avstånd från den något auktoritära kritikerkår av smakdomare som föregick hans generation. En recension är till syvende och sist ett subjektivt omdöme, fair enough. Att recensera är dock något av en balansakt. Larssons recension av Per Wästbergs bok Utsikt från stol 12 (2021), med rubriken ”Självklart stod jag på Horace sida” kom att läsas på fel grunder. Delvis tack vare Larssons val att inleda texten med en generös redogörelse för sin inte helt okontroversiella hållning i akademistriden. Wästbergs bok hamnade därigenom i skymundan. En fadäs Larsson delar med rubriksättaren.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash.

Skugge, Ingström och Larssons kritik exemplifierar en trend inom samtida litteraturkritik, där recensionsobjektet hamnar i skuggan och recensionen alltmer utgör en hybrid mellan recension, dagskrönika och debattartikel. Kanhända speglar denna utveckling en kris inom det litterära fältet. Sven Anders Johansson utkom nyligen med boken Litteraturens slut (2021), som tar sin utgångspunkt i litteraturens nutida villkor. Bokens huvudtes är att samtidens litterära fält gräver sin egen grav genom sättet litteratur skrivs och tas emot. När litteraturen inte längre spelar någon roll blir det fritt fram för kulturredaktörer att publicera kritik av det slag där kritikern saluför sig själv och sina åsikter eller kommenterar författaren som person. Litteraturens slut är författarens återkomst, som Sven Olof Wallenstein fyndigt formulerade det i ett boksamtal med Johansson (SITE Zones). Wallenstein refererade därmed indirekt till Roland Barthes dödförklarande av författaren i slutet av 1960-talet.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash. Kultursidorna intresserar sig idag mer för författarens person och mindre för hens böcker. Detta snäva fokus på personen snarare än verket ger bränsle åt en redan individualistisk och självbespeglande kultur. Jag vet inte om denna kulturkritiska avarts medlemmar är medvetna om sitt ansvar, om de till fullo förstått vidden av det skrivna ordets agens? Kritikern skapar sina läsare, konsumenten blir vad hen äter. Av detta skäl är det av vikt att fråga sig – är det den här sortens recensioner vi vill ha? En litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, sprungen ur exempelvis Diderot och Lessings intellektuella praktik.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr