Vad gjorde Thomas Mann under de två världskrigen?

Litteratur
Kännetecknande för Thomas Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn. Bildkälla: Wikipedia. Bildbearbetning: Opulens.

 

FÖRNUFT OCH NIHILISM. Carsten Palmer Schale har i en tid då nationalism och fascism vunnit terräng gjort en omläsning av Thomas Manns roman Bergtagen och reflekterar här över den tyske författarens konservatism och vankelmod. Vad tänkte Mann om de två världskrigen? Svaret ges här.

 

Thomas Manns roman Bergtagen handlar om den unge tyske borgarsonen Hans Castorp som kommer till det luxuösa sanatoriet ”Berghof” i Davos. På höglandet får han ett helt annat perspektiv på livet ”därnere” och kommer in i en annan tideräkning. Tre veckor skulle han vara där. För att hälsa på sin kusin. Det blev sju år för Hans Castorp i Thomas Manns roman Bergtagen (Der Zauberberg 1913-24).  Romanen översattes till svenska av Karin Boye 1929.

Det centrala i romanen, som jag ser det, är de diskussioner som förs mellan förnuftsmänniskan Settembrini och nihilisten Naptha. Hans Castorp lär sig mycket av frimuraren och författaren Settembrini och blir förälskad i Claudia Chauchat. Han lär sig också av Naptha. Både Settembrini och Naphta har drag av Thomas Mann själv, men Settembrini kanske än mer av Thomas bror Heinrich. Romanen, har det sagts, utvecklade sig till en skoningslös uppgörelse med de attityder och tankemönster som ledde fram till första världskriget. Jag är tveksam. I vilket fall som helst är boken mycket givande.

Settembrinis världsbild präglas i huvudsak av positivism, antropocentrism, nyttoetik. Napthas av allmän nihilism rörande moral och kunskap. Här bör måhända flikas in, att Heinrich Mann förefaller ha varit betydligt mer radikal (läs Undersåten) än brodern Thomas, som snarast — åtminstone inledningsvis — förfäktade en sorts ”deskriptiv” position, om än med humanistiskt problematiserande inslag (betänk Buddenbrooks, Tonio Kröger, Döden i Venedig). Den politiskt aktive Heinrich kan också ställas mot den Thomas som — för övrigt villigt brukas som förespråkare för tysk chauvinism – ja, rentav propaganda (se hans Betrachtungen).

Hans Castorp åhör diskussionerna mellan Settembrini och Naphta, men tycks mig märkligt ”neutral”. Vad Castorp går in för, som kanske den äldre Thomas Mann, är en kompromisshållning. Han framstår ingalunda som aggressiv, men han håller hela tiden fast vid ett ”delvis”. Napthas dunkla och irrationella nihilism bejakar han, så länge den rör människor. Men inte utan reservationer. Även relationer måste betraktas rationellt. Castorp (och Mann) instämmer sålunda i Settembrinis androcentrism (alla likas värde), men har ingen åsikt om nyttoetiken. Castorps ”humanism” är en det oförklarligas ”humanism”. Helt annan etik tycks också framstå som ett bättre alternativ än utilitarismen.

Det hela havererar. Mot kriget kan inte Castorp agera. Inte heller Mann. Båda förefaller handfallna och oförstående. Senare ser det faktiskt ut som om det var nazismen som bröt med Mann snarare än omvänt. Hade däremot Castorp och Mann prioriterat en annan möjlig kombination av Settembrinis och Natphas idéer så hade undfallenheten 1914 och principlösheten kanske 1933 kunnat motverkas.

I synnerhet kunde de ha tagit nyttoetiken mer ad notam, oavsett en möjlig klangbotten i Napthas moraliska nihilism. Även Naptha är ju medveten om, och accepterar, det mänskliga; även om denna mänsklighet vore irrationell och ”mystisk”. Åt det hållet resonerar faktiskt också Thomas Mann i Europa vakna! som kom ut i Sverige 1938. Bristen på nyttoetiska kalkyler får dock, som jag (och exempelvis Nordahl Grieg) hävdar, Thomas Mann på fall. Dock ej Heinrich Mann! De som var beredda att göra moraliska kalkyler i termer av volymer, och som lade vikt vid lycka och lidande, var det än förekom, och oavsett förtjänst, kunde också i ett politiskt kaotiskt 30-tal vara uppmärksamma på det unikt onda i nazismen.

Problemet — huvudproblemet — med Castorp, som trots sin hygglighet och humanism, inte gör motstånd mot det första världskriget, är tyvärr typiskt och representativt för många,  kanske rent av de flesta av oss. Genom att tänka över detta faktum kan vi måhända lära oss något om Castorp och vår egen samtid. Om moral och kunskap.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Bergtagen tillhandahåller sålunda en hel arsenal av olika möjliga kombinationer av filosofiska ståndpunkter och vi kan reflektera över vad det hade fått för konsekvenser om Hans Castorp accepterat dem istället för ”humanismen”

Thomas Mann (1875-1955) knyter för övrigt i hela sitt författarskap an till 1800-talets berättarteknik Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn. Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var alltså (yngre bror) till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann. Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook, Döden i Venedig, Doktor Faustus – och just Bergtagen.

När första världskriget utbröt anslöt sig Mann till de kulturpersonligheter och intellektuella som stöttade kejsar Wilhelm II och dennes konservativa politik. Mann skrev till sin bror Heinrich: ”Måste man inte vara tacksam för den fullkomligt oväntade möjligheten att få vara med om så stora händelser?”

Thomas Mann ansåg att kriget var principiellt nödvändigt då det handlade om att övervinna ”världens värsta polisstat” — Tsarryssland. I sin Gedanken im Kriege (Tankar om kriget) försvarade författaren sina militaristiska meningsfränder. Kontakterna med Heinrich, som liksom Stefan Zweig, Hermann Hesse och Arthur Schnitzler hade tagit avstånd från kriget, hade Mann vid det här laget avbrutit.

Hans militaristiska och protyska hållning eroderades påtagligt efter Hitlers makttillträde och framgent, även om han aldrig blev sin broders like.

CARSTEN PALMER SCHALE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen