Vackert men banalt

Litteratur/Kultur
Han Kang (foto: Park Jaehong)

”Vad gäller de bilder Han Kang skapar med språket är de ofta vackra och effektiva, men den vita färgen kan också beteckna tomhet i en annan bemärkelse. Och jag kan inte riktigt skaka av mig tanken att en del av hennes reflektioner är ganska… banala”, skriver Anna Remmets om Han Kangs nya bok.

Den vita boken  av Han Kang
Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Natur & Kultur

 

”Tintomara! Två ting äro hvita – Oskuld – Arsenik.”Det kända citatet från Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke från 1834 sammanfattar den vita färgens (eller icke-färgens) dubbelhet. För vitt är inte bara ljust, fräscht, vackert, och oskyldigt utan också mycket annat. I vissa kulturer är det inte svart, utan vitt, som är sorgens färg.

Och i den sydkoreanska författaren Han Kangs nya bok kan det vita visserligen framstå som bländande vackert, men det representerar också tomhet, saknad, kyla, exil, förlust, och depression.

Av Han Kang, som är född 1970, har tidigare på svenska utgivits den originella och uppmärksammade romanen Vegetarianen, om en kvinna som slutar äta kött som ett led i en förvandling för att bli någonting radikalt annat än den hunsade människa hon är, och Levande och döda som handlar om militärens massaker på demonstranter i Sydkorea på 80-talet. I höst kommer hon till bokmässan i Göteborg som har Sydkorea som temaland.

Den vita boken består av korta texter som på olika sätt rör sig kring färgen vit och samtidigt skriver fram ett jag som tycks befinna sig i, eller återhämta sig från, någon slags depression i ett icke namngivet vintrigt land i Europa. Det vita bäddar in jaget i både stillhet och ensamhet. Inifrån denna reflekterar hon bland annat över den syster som dog bara timmar efter att ha blivit född. Närheten till den döda systern är också en närhet till döden, ett sätt att umgås med tanken på att inte längre existera. Jaget leker med tanken på att systern överlevt. Då hade hon själv inte funnits eftersom föräldrarna med största sannolikhet inte skaffat fler barn. Kanske är hon i själva verket sin syster? Men hon tar också upp tråden från Han Kangs tidigare bok Levande och döda och diskuterar kollektiva trauman och de döda som dessa lämnar efter sig. Det sydkoreanska samhället, menar hon, förnekar fortfarande sina döda från 80-talets massaker. Texten ackompanjeras av svartvita foton med mer eller mindre abstrakta motiv. De tillför egentligen inte så mycket, men understryker det som texterna vill visa: hur många nyanser och texturer det vita kan uppträda i.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Vad gäller de bilder Han Kang skapar med språket är de ofta vackra och effektiva, men den vita färgen kan också beteckna tomhet i en annan bemärkelse. Och jag kan inte riktigt skaka av mig tanken att en del av hennes reflektioner är ganska…banala. Som denna mening: ”Medan jag står vid gränslinjen där land och vatten möts/…/ upplever jag med hela kroppen att våra liv inte är mer än ögonblick.” Andra passager, som den som beskriver hur en mor och ett nyfött barn (det barn som snart ska dö) är ”sammanlänkande” ”I en tystnad tung av blodlukt. Med kropparna åtskilda av ett lager vita barnlindor”, läser jag flera gånger och kan inte helt bestämma mig för om jag ska avfärda den som sentimental modersmystik, eller uppskatta bilden av det röda blodet mot de vita lindorna och skildringen av ett ögonblick som sträcker sig bortom tid och rum samtidigt som det är försvinnande kort.

Samma problem har jag egentligen med allt av Han Kang som jag läst på svenska. Hon står ofta och balanserar farligt nära klichéernas avgrund men lyckas ibland, som i fallet med Vegetarianen, rädda texten som helhet från att falla ner. I Den vita boken kantrar hon dock lite för mycket.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen