Theodor Kallifatides fyller åttio men fler böcker är på väg

Litteratur.
Bild: Caroline Andersson

ESSÄ. Tänkandet kring vad rättvisa innebär har varit en av de starkaste drivkrafterna bakom Theodor Kallifatides skrivande, menar Torsten Rönnerstrand i en essä om författaren som snart fyller åttio.

I Theodor Kallifatides roman Brev till min dotter (2012) säger berättaren, den romerske skalden Ovidius:

Allteftersom tiden gick växte både landet, människorna och framförallt språket inom mig, jag andades in det som pollen. Det befruktade mig omärkligt och oavbrutet.”

Ovidius levde i Rom vid tiden för för Kristi födelse, men år 8 e. Kr. förvisades han av kejsar Augustus till det avlägsna Tomis vid Svarta Havets kust. Men den skarpsinnige läsaren låter sig knappast luras av detta. Brev till min dotter bör i själva verket läsas som en självbiografi i historisk förklädnand. Det betyder att bokens berättare egentligen inte är Ovidius utan Kallifatides själv, och det land han så kärleksfullt skildrar är därmed inte Tomis utan Sverige.

Kallifatides är alltjämt en av Sveriges främsta författare, men han föddes i Grekland för 80 år sedan. Om sin levnad har han berättat i många böcker men allra bäst i självbiografin Det gångna är inte en dröm (2010) och i förra årets gripande livsbetraktelse Ännu ett liv (2015).

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

I självbiografin skildrar Kallifatides sitt liv från den traumatiska barndomen på Peloponnesos till uppväxten i Aten och de vuxna åren som exilförfattare i Sverige. I Ännu ett liv berättar han om hur han sent i livet återvänder till sin hemby och hur han där försonas med de traumatiska barndomsminnen som följt honom genom livet.

Det gångna är inte en dröm börjar med en skildring av Grekland under den tyska ockupationen 1941–1944 och svälten som följde i dess spår. Längre fram berättas i tillbakablickar om den tyska terrorn, som drabbade familjen Kallifatides särskilt hårt på grund av familjefaderns förmodade kontakter med motståndsrörelsen. Vi får också läsa om alla trakasserier familjen fick utstå under inbördeskriget 1946–1949, om den segrande högeroligarkins förföljelseaktioner mot den besegrade vänstern, och om hur den unge Theodor i början av 60-talet utvandrade till Sverige för att undkomma fattigdomen och den diskriminering som drabbade alla som kunde misstänkas för att ha minsta anknytning till oppositionen. I bokens senare del får vi också läsa om den grekiska tragedi som kastar sin skugga över den landsflyktige grekens ansträngningar att slå rot i det nya landet – militärjuntans skräckvälde under de mörka åren 1967–1974.

Skildringen av juntatiden blir dock inte bokens slutstation. I den sista delen berättar Kallifatides om hur han sent i livet återkommer till sin barndoms hemtrakter och där återigen konfronteras med sitt och familjens traumatiska förflutna. Här framgår det också att barndomens konfrontation med nazisternas och de inhemska högerextremisternas våldsdåd var det som gjorde honom till författare.

De traumatiska minnena från hembyn återkommer också i Ännu ett liv (2015), men här är tonen mycket mer försonlig. Kanske hänger detta på något sätt samman med att Kallifatides för första gången i sitt liv har kunnat förmå sig att skriva en bok på sitt modersmål! Den vackra volym som den svenske läsaren håller i sin hand är alltså resultatet av en översättning från grekiska.

Liksom många andra av Kallifatides böcker handlar Ännu ett liv alltså om författarens komplicerade förhållande till sitt första hemland Grekland. I bokens första del skildrar han landets desperata situation så som den ter sig utifrån hans jämförelsevis privilegierade position som framgångsrik exilgrek i Sverige. I bokens senare del får vi följa honom på en resa som tar honom från Stockholm via Aten till födelsebyn Molai på sydöstra Peloponnesos.

Skälet till resan är att myndigheterna i hans före detta hemby beslutat döpa en skola till Kallifatides-gymnasiet. Denna senkomna upprättelse har utan tvivel betydelse för bokens försoningstema. Likväl finns det nog också andra drivkrafter. Mycket talar för att Kallifatides’ alltmer försonliga inställning till sitt första hemland hänger samman med de påfrestningar hans forna landsmän utsätts för under den pågående ekonomiska krisen. De traumatiska minnena av barndomens oförrätter verkar blekna en aning vid jämförelsen med dagens elände.

Den försonliga tonen har också satt sin prägel på en annan av Kallifatides allra bästa böcker, den inledningsvis citerade historieromanen Brev till min dotter (2012). Det är en uppsluppen bok, som berättar om Ovidius’ utsvävande liv i Rom, om hans litterära framgångar och om hur han till sist finner sig oväntat väl till rätta på den avlägsna plats vid Svarta Havet dit han förvisats av kejsar Augustus.

Som framgår av Kallifatides’ roman är Ovidius mest känd för sin Ars amandi, en underbart vacker handledning i konsten att älska, som ännu på 1950-talet kunde marknadsföras som pornografi. Men hans viktigaste bok var ändå en versifierad lärobok i antik mytologi. Den har titeln Metamorfoser och har satt outplånliga spår i senare tiders konst och litteratur. Otaliga konstnärer och poeter har från detta verk hämtat inspiration till målningar och dikter om mytiska gestalter som Narcissus, Orfeus, Ikaros, Pygmalion och många andra.

Om detta berättas fint i Brev till min dotter, men i grunden handlar boken som sagt lika mycket om Kallifatides själv och hans förhållande till Sverige. Läst på detta sätt blir den en hyllning till ”den svenska modellen”. Detta utesluter lyckligtvis inte att Kallifatides’ bild av Sverige också rymmer ett mått av kärleksfullt gyckel. Det gäller inte minst skildringen av för en utlänning exotiska företeelser som midsommarfirande, bastubad och surströmming.

Kallifatides’ sätt att väva samman kärlek och gyckel bidrar till att göra Brev till min dotter mångfacetterad på ett sätt som är typiskt för hans bästa romaner. Där finns en perspektivrikedom som förmodligen bottnar i hans för svenska förhållanden mycket ovanliga livsöde. Genom sin grekiska bakgrund har han en förmåga till split visiondiplopia på grekiska – som skiljer honom från de flesta infödda svenskar.

Till detta bidrar nog också ett annat inslag i Kallifatides brokiga bakgrund. Vad jag tänker på är den filosofiska skolning som tog sin början när han gick på gymnasiet i Aten och som han efter ankomsten till Sverige fullföljde på universiteten i Stockholm och Uppsala. Om dessa studier berättar han ofta, och man kan inte läsa länge i hans böcker utan att stöta på namn som Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, Augustinus, Marx, Freud, Simone de Beauvoir, Sartre, Camus, Ofstad, Marc-Wogau med flera.

I Brev till min dotter är det Aristoteles som står i centrum för det filosofiska intresset. När den till Ovidius förklädde berättaren tvingats i exil, söker han tröst och vägledning i vad som sägs om begreppet rättvisa i det exemplar av Den nikomachiska etiken som en vänligt sinnad sjöfarare fört med sig från Rom till det fjärran Tomis:

Men så hade jag Aristoteles, som Skepparen hade köpt åt mig. Jag öppnade boken på måfå bara för att läsa någon mening som ett slags medicin.
”Låt oss tänka på exakt vilka handlingar som utgör rättvisan och vilka orättvisan.”
Så stod det på sidan jag hade slagit upp.
Längre än så förmådde jag inte läsa. Mina ögon sved, hjärtat bankade våldsamt. Läs denna mening en gång till.
”Låt oss tänka på exakt vilka handlingar som utgör rättvisan och vilka orättvisan.”

Så skrev denne man trehundra år före min tid. Också han hade fått sin beskärda del av olyckor, förlorat sin hustru och sin son, drivits i exil, jagats av fanatiker som ville döda honom. Ändå, han jämrar sig inte. Han sätter sig ner fast besluten att reda ut vad som är rättvist och orättvist, inte bara för egen räkning utan i livet överhuvudtaget. Han sätter sig inte ner för att begråta sitt öde utan för att tänka och tänka i stort.

Mot denna bakgrund blir man inte förvånad av uppgiften att  Kallifatides sagt sig vilja skriva en bok om Aristoteles’ etik. Det är inte heller överraskande att det är det aristoteliska rättvisebegreppet som han fokuserar på. När man läser hans självbiografiska böcker och hans uttalanden i medierna, förstår man att tänkandet kring vad rättvisa innebär varit en av de starkaste drivkrafterna bakom hans skrivande.

Det hindrar inte att Kallifatides’ mycket omfattande författarskap också kan ses som en fortgående kärleksroman. Här finns ju titlar som Kärleken (1978), Lustarnas herre (1986), En kvinna att älska (2003) , Vänner och älskare (2008), med flera. Att han i Brev till min dotter identifierar sig med författaren till Konsten att älska är knappast ägnat att förvåna, och inte heller att hans alter ego, kärleksdiktaren Ovidius, ser sökandet efter sann kärlek som sitt stora livsprojekt vid sidan av poesin:

Det fanns en plan, en dröm att förverkliga. [—] Att finna den äkta kärleken och den äkta poesin. Hur gör man det? Och hur vet man att man funnit den?

Att Kallifatides här talar om sig själv förstår man då man jämför Brev till min dotter med Det gångna är inte en dröm. I  självbiografin berättar han gripande om en kärlek som inte sällan kan få religiösa – eller åtminstone existentiella – övertoner. Det ser vi inte minst när han berättar om den ungdomskärlek som betecknande nog hette Elefteria, som på grekiska inte bara är ett namn utan också ett ord med betydelsen ”frihet”:

Hennes läppar var svala, på överläppen en rad glänsande svettdroppar, andedräkten var lätt och tät och kittlade mig […]. Väl hemma på kvällen ställde jag mig framför spegeln, för att förvissa mig om att det faktiskt var jag som hade blivt kysst.

Denna kyss var första steget i den långa resan att bli en hel människa och en människa för sig, en individ, en kropp med en bestämd plats i rummet och tiden. Prinsessans kyss förvandlade mig inte till en prins från den groda jag var, men den öppnade vägen för den människa som fanns i mig.

TORSTEN RÖNNERSTRAND
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr