GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Jägerfeld och Strandberg har skapat en underhållande och intressant bok i gränslandet mellan litteratur och populärvetenskap, skriver Mathias Jansson som läst Monster i terapi.
Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg
Norstedts förlag
Tänk om några av litteraturens mest kända monster vore vanliga människor med obehandlade psykiska diagnoser? Vad skulle hända om Dr Jekyll/Mr Hyde, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray reste till framtiden för att besöka en psykolog? Det är utgångspunkten för Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs spännande boksamarbete Monster i terapi.
Att analysera fiktiva personer låter kanske märkligt, men om man tänker efter så använde Freud, som är den som lade grunden för den moderna psykologin, sig också av fiktiva karaktärer som han analyserade på sin divan för att beskriva välkända begrepp som den narcissistiska personligheten och Oidipuskomplexet. Freuds teorier dyker naturligtvis också upp under terapisessionerna i boken. För hur är det egentligen med Dr Jekyll/Mr Hyde och deras förhållande till detet, jaget och överjaget?Monstren som går i terapi är alla hämtade från olika gotiska romaner som skrevs under 1800-talet och Jägerfeldt och Strandberg har också hämtat själva berättarstilen från perioden. Det finns en ramberättelse med ett brev till polisen där det berättas att skribentens fru (psykologen i berättelsen) har försvunnit och att skribenten har hittat fyra mappar om psykologens märkliga klienter som bifogas för att eventuellt underlätta eftersökningarna. Boken har formen av en brevroman där läsaren får ta del av “riktiga” brev, e-post, utskrifter av samtal med handskrivna anteckningar i marginalen, journaler och kopierade sidor ur facklitteratur med understrykningar, som presenteras för att läsaren så att hon ska förstå vad som har hänt.
Mary Shelleys Frankenstein (1818) och Bram Stokers Dracula (1897) är två exempel på berömda brevromaner. Handlingarna i romanerna bygger på brev, journaler och dagböcker där olika berättarperspektiv presenteras. I Monster i terapi är det inte bara monstrens röster vi får höra, utan även psykologen som reflekterar över sitt eget liv och sina egna upplevelser av terapisessionerna. Syftet med brevromanen är att skapa en autenticitet i berättelsen genom att presentera olika dokument och ge olika vittnesmål om vad som har hänt.
Jag tycker att Jägerfeld och Strandberg lyckas analysera och beskriva dessa extrema personligheter så att de får en allmängiltig kontext. Monstren har psykologiska behov och konflikter som vi själva kan uppleva i vår samtid. Det kan handla om beroendeförhållanden, att få bekräftelse och bli sedd i ett förhållande, kampen med att vara en god och plikttrogen medborgare och samtidigt förverkliga sig själv och hänge sig åt nöjen och lustar.
Det uppstår naturligtvis en del kulturkrockar och en del komiska situationer när personer som levt för 150 år sedan kommer till vår samtid och berättar om sina innersta känslor för en kvinnlig psykolog. Mötet mellan de olika tidsepokerna ger oss också perspektiv på hur synen på människan och hennes psyke har förändrats. Vår syn på bland annat homosexualitet och kvinnor har som tur är förändrats en hel del sedan 1800-talet.
Jägerfeld och Strandberg har skapat en underhållande och intressant bok i gränslandet mellan litteratur och populärvetenskap. Man önskar att det kommer en uppföljare för det finns många karaktärer ur litteraturhistorien som man skulle vilja möta i samtalsterapi. Vad skulle komma fram om exempelvis Don Quijote, Josef K i Processen, Pippi Långstrump, Orlando i Virginia Woolfs roman Orlando lades sig på divanen?
info@opulens.se
