Snygg sorti ur trilogi om nya och gamla gudar

Litteratur/Kultur
Pål Eggert.

HEMLÖSA. En mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ. Nette Wermeld Enström har läst Pål Eggerts nya roman Döda platser.

 

Döda platser av Pål Eggert
Förlag: Swedish Zombie

Göteborg brinner och avgrunden mellan fattiga och rika växer samtidigt som gränserna mellan offer och förövare sedan länge suddats ut. Det sammanfattar samtiden från en av Europas mest segregerade städer, men är också bakgrunden till den magiska värld som författaren Pål Eggert välkomnar oss till i Döda platser, den sista delen i trilogin Borde vara död, som nyligen gavs ut på Swedish Zombie.

Än en gång bjuds vi ner i samhällets och psykets kloaker. Globaliseringens krafter och konsekvenser sammanstrålar med gängvåld och hedersmord, gudar och gastar, i ett gatans drama där gränslandet mellan liv och död, myt och verklighet, gestaltas genom ambivalenta karaktärer som jagar sin framtid i skuggan av det förflutna. Pål Eggert är i sitt esse.

Man behöver inte ha läst seriens tidigare delar Borde vara död (2013) och Dödfödd (2017) för att slukas av Döda platser, men det berikar resan att först ha bekantat sig med socialarbetaren Sebastian och hans klient Isa, ett gravrå som äter själar, på stödboendet för hemlösa som storyn utgår ifrån. Dessa två är i all sin mänskliga och omänskliga komplexitet sagans genomgående protagonister, även om flera personer och ockulta väsen figurerar med sin egen historia och agenda, i varierande skepnader och roller.

Det här är verkets både starkaste och svagaste sida; de många relationerna och aspekterna av dem i den osaliga röran. Fast vem vid sina smaklökars fulla kapacitet anser egentligen att soppa på en spik (läs; en gubbes monologer som litteraturen i övrigt kryllar av) smakar bättre än den med flera ingredienser? Lika lite som jag kan belasta någon gud för vädrets alla element kan jag anklaga en trollkarl för allt magin kräver. Och en av Eggerts största förmågor är onekligen att skildra mångfalden och de kluvna psykenas, liksom begärens och drifternas, olika kulturella förklädnader inom sociala strukturer.

Att Sebastian, som är något av Eggerts alter ego, har växt upp inom och brutit sig ut ur sekten Jehovas vittnen äger sin särskilda plats även i Döda platser. Men den stora uppgörelsen med det förgångna utspelas framför allt på andra plan; mellan klasserna, deras gudar och andra figurer som alla hör lika mycket hemma i sagan såväl som i den verkliga gyttjan i slukhålet Göteborg. Fast till skillnad från i verklighetens stad får här en tiggerska från Rumänien och en hemlös somalier som flytt krigets fasor lika mycket utrymme som någon annan eller något annat, det senare med betoning på ett Det. Vi snackar ändå fantasy.

Och kanske är det så att det ena helt enkelt förstås bäst utifrån det andra. Vi föds och lever, dör och dödas, på många olika nivåer eftersom det också är en förbannelse att vara människa. Ja du behöver inte ha studerat religion för att greppa betydelsen av Eggerts alla bibliska referenser. Inte heller måste du vara psykologiskt beläst för att förstå signalsubstansernas del i vare sig kärleken eller våldet han beskriver. Det är dessutom inte alltid som dessa två fenomen låter sig särskiljas i hans saga. Och kanske är det så att inga upplevelser ens låter sig definieras tydligt och vetenskapligt (vilket inom psykologin mest innebär att projicera Freud på ett biokemiskt språk och ställa symptomdiagnoser) utan alltid skildras bättre genom litteraturen. Om man vill sätta sig in i andra världar, och förstå hur det är att ha kroppen full av insekter och bära svans som Isa, räcker det inte att bara tala om vanföreställningssyndrom och kroppsmodifikationer. Sebastians överordnade avfärdar Isas fulla existens med dessa begrepp och även i det verkliga livet är språket ett verktyg för att särskilja det normala från det avvikande, fast det i realiteten inte finns en tydlig gräns. Sanningen är relativ och verkligheten elastisk. Författare som Eggert visar oss detta.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller stöd oss med 1000 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Om jag ägde inflytande över högskolans socionomutbildningar, där skönlitteraturen inte längre står högt i kurs, skulle jag rekommendera hela trilogin om socialarbetaren Sebastian, och den i flera bemärkelser hemlösa Isa, som obligatorisk läsning. Det finns såklart en risk att få därefter skulle vilja tjänstgöra på den myndighetsutövande sidan. Bildning är som bekant en drivkraft bakom demokratisk förändring. Samtidigt, åtminstone i debatten om kulturens roll för frihetens och jämlikhetens skull, måste vi ändå erkänna att förtryck kräver kunskap och perspektivbyten för att synliggöras. Makten, däremot, kan bara krossas av motstånd, underifrån.

Döda platser är en snygg sorti ur en mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ och ett generöst utrymme för personliga tolkningar. Det här är litteratur som bygger på ett gediget researcharbete och som speglar såväl rapporter om social misär som de många livsöden vi sällan skulle få höra om ifall det inte vore för författarens egna möten med de människor vars röster inte räknas. Eggert jobbar med hemlösa i Göteborgs undre värld och han förmår att ringa in delikata dilemman i socialarbetarens uppdrag. Kanske är det därför han lyckas med den svåra konsten att bygga broar mellan världarna, för att sedan rasera dem där de är som svagast.

Ofta måste byggnader falla för att marken åter ska bilda syre och nya gudar är inte bättre än de gamla i den eggertska världen. Det är frestande att dra paralleller till vår vardagliga undergång, men det kan kanske vara vanskligt att säga i ett präktigt litet land där man åter bränner häxor i lagens namn.

NETTE WERMELD ENSTRÖM

Nette är frilansande skribent, statsvetare, socialantropolog och socialarbetare inom socialpsykiatrin. Hon växte upp i hälsingeskogarna men bor numera på västkusten. Däremellan har hon levt på dussintalet platser i flertalet länder på tre kontinenter. Hon har varit allt från servitris i Andalusien till solidaritetsarbetare i Amazonas.

Det senaste från Kultur

Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av