PROSA. Ben Lerner är en ordkonstnär som kräver koncentration av läsaren och som översättare har Andreas Lundberg säkert brottats med språket. Det väller fram, prosa övergår i poesi, slang blandas med högstämdhet. Till slut blir det nästan för elegant, skriver Carolina Thelin.
Topekaskolan av Ben Lerner
Översättning: Andreas Lundberg
Natur&Kultur
Hur formas man av att växa upp med föräldrar som hela tiden analyserar och diagnostiserar ditt beteende? I Bern Lerners nya roman Topekaskolan är livet som barn till två freudianskt inspirerade terapeuter fyllt av hemliga begär och en häftig längtan över att få råda över sitt eget liv. Mina tankar går till Sexeducation som nu är inne på sin andra säsong på Netflix. Här är Otis mamma sexterapeut och hans liv genomsyras av hennes goda råd och sexliberala inställning så till den milda grad att han startar en egen sexrådgivning på skolan. Två helt olika skildringar av samma ämne men ändå – båda är “offer” för sina föräldrars experimentlusta.
Ben Lerner är författare, poet och litteraturprofessor vid Brooklyn College i New York. Förutom essän med den ironiska titeln Varför alla hatar poesi har han skrivit tre autofiktiva utvecklingsromaner. I På väg från Atocha är den unge poeten Adam Gordon på stipendievistelse i Madrid med syfte att skriva en dikt om litteraturens roll under spanska inbördeskriget. Hans tid går dock mest ut på att driva omkring, läsa Tolstoj, röka hasch och ha sex. 10:04 följer upp På väg till Atocha. Här heter huvudpersonen inte Adam utan Ben – en dyster 33-årig författare och New York-bo som nyligen diagnostiserats med hjärtproblem. Det handlar om skrivande, kärlek, konst, sjukdom och föräldraskap.
Topekaskolan kan ses som en prolog till de två tidigare böckerna. Vi möter Lerners känslige och ganska självcentrerade alter ego igen men nu som den intellektuellt brådmogna men vilsna tonårssjälen Adam Gordan. Han är en ordets mästare och förväntas vinna det nationella mästerskapet i improviserat tal. Det är sent 90-tal i Topeka, Kansas. I centrum står också hans föräldrar, terapeuterterna Jane och Jonatan, som arbetar på en prominent psykiatrisk klinik i staden, den som bokens titel anger.
Berättarjaget pendlar mellan Adam, Jane och Jonatan. Det gör att läsaren ges möjlighet att ta del av händelser och minnen ur olika perspektiv, från barndom till samtid. Ett fiffigt berättarknep som ger en djupare insikt och förståelse för varför de beter sig som de gör. Trots det har jag svårt för att ta dem till mig och svårast har jag för Adam. Det kan ha att göra med amerikanska skildringar av unga överlag: osedvanligt begåvade med något trauma som de bearbetar och övervinner. Den lilla procent av befolkningen i USA som “lyckas” i ett segregerat samhälle med enorma klassklyftor är allt för ofta normen för den som skriver. Den lilla procenten skriver ju om sig själva. I slutändan är risken stor att litteraturen utarmas när så få skriver historierna om de andra 99 procenten.
Det finns en till i boken som har en egen berättelse – den socioekonomiskt svagare och utstötte Darren. Kliniken fungerar som hans beskyddare och på skolan, där också Adam går, har eleverna blivit tillsagda att inkludera honom. Men de andra privilegierade ungdomarna ser ner på honom och hans mindervärdeskomplex och utanförskap blir en katalysator för hur händelserna utvecklas. Darren är Topekaskolans styrka, liksom skildringen av aggressiv maskulinitet förpackad i en adrenalinstinn medelklasspojkes kropp eller i en pappas ignorans och förakt för svaghet.
Lerner är en ordkonstnär som kräver koncentration av läsaren och som översättare har Andreas Lundberg säkert brottats med språket. Det väller fram, prosa övergår i poesi, slang blandas med högstämdhet. Till slut blir det nästan för elegant. En uppvisning för att vinna mästerskapet i litterär gestaltning.
info@opulens.se
