Renässans för lands­bygds­skildringarna

Litteratur/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens

OKONSTLAD. ”De är kärva och mörkt socialrealistiska.” Landsbygdsskildringar blir allt vanligare i litteraturen men Michael Nyhaga menar att de idag sällan handlar om pastoral idyll, om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar.

 

 

Glöm skildringar av kroglivet och myllret i storstaden. Stureplan, kriminella gäng, hångel på balkonger med glittrande neon nedanför, dyra smycken och sån skit. Det är inte så intressant längre. Denna syrefattiga och overkliga tillvaro. Det är till och med tveksamt om den någonsin var det. Varför läsa om intriger på hippa kommunikationsbyråer eller kokainsnortande på krogtoaletter när det finns verkliga problem som svält, våld inom familjen och incest?

Nu kommer det allt fler landsbygdsskildringar som tar upp sådana saker i den svenska litteraturen. Det handlar inte om pastoral idyll. Inte om små röda stugor och härliga dopp i skogstjärnar. Inte om bullmammor och trygga men bullriga bondepappor. Landsbygdsskildringarna är inte idealiserande. De är kärva och mörkt socialrealistiska.

Sådana har visserligen skrivits förr men den strama vardagsprosan hos sådana författare som Sara Lidman och P O Enquist har förbytts till ett lyriskt och nydanande språk.

Kanske började det med Tomas Bannerheds Korparna, 2011, den Augustprisbelönade debutromanen om en mörk och hotfull uppväxt på landet i Småland under sjuttiotalet. Där finns ingen härligt realistisk lantbrukarpappa med fötterna stadigt i myllan. Inte heller något fattigt språk.

I höstas kom den osedvanligt drivna och lyckade debuten Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Huvudpersonen Jana återvänder till Smalånger många år efter hon våldtagits av sin far, en våldtäkt som resulterade i att hennes bror slog ihjäl fadern med högaffeln och hon födde ett barn. I Smalånger är allt som vanligt. Byns femme fatale har hittats död och hennes bror kämpar med spriten. Hon dras till en man med mörka hemligheter och träffar sin dotter under märkliga omständigheter. Det låter mycket och det är det. Men det är nyskapande, inte minst de typografiska experimenten att rensa bort skiljetecken och skriva alla namn med små bokstäver. Dessutom är det poetiskt och faktiskt riktigt roligt.

Trots gnället efteråt om att de mest välkända författarna inte nominerats — åt Jonas Gardell och Sara Stridsberg som redan har skall varda givet ännu mer — så kändes Jag for ner till bror som en självklar nominering till Augustpriset. Det är sällan man ser en sådan debut. En annan självklar nominering var Sami Saids Människan är den vackraste staden, som åtminstone delvis utspelar sig i landsbygdsmiljö och har ett språk som slår det mesta i den svenska samtidslitteraturen.

I början av året kom även Nina Wähäs Testamente ut. Hennes djupdykning i det tornedalska mörkret imponerar inte minst när de gäller förmågan att med lätt hand berätta en så pass omfattande historia. Berättelsen om den milda Siri, den förskräcklige Pentti och deras tolv barn rullas upp ur ett antal perspektiv och över en lång tidsperiod. Det är inte helt lätt att ro iland ett sådant projekt. Snyggt genomfört är det också. Jag skulle inte bli förvånad om den romanen finns bland de nominerade till Augustpriset 2019.

Bonniers har nyligen gett ut Det rinner en älv genom Saivomuoktka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, ännu en norrbottensskildring. Vurmen för svensk landsbygd gäller inte bara den skönlitterära prosan. Mormorsordning, hägringsöar har nyligen kommit ut på Norstedts, där poeten Kalle Hedström Gustafsson ger sig ut i den svenska skärgårdsnaturen. På den facklitterära sidan har Maja Hagerman lyssnat till människor som berättar om sina hemtrakter i Trådarna i väven.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men jag tänker bespara er det och bara peka på att jag tror att något hänt.

Svenska landsbygdsskildringar är förstås inget nytt. Litteraturvetaren och författaren Yngve Lindung listade i sin bok Landsbygdsskildrare,  1979, runt 500 svenska landsbygdsskildrare, varav de flesta är helt bortglömda. Fyrtio år senare har förstås antalet växt. Men vad som känns nytt är de poetisk nydanande och samtidigt mörka skildringarna av den svenska landsbygden, långt borta från idealisering och språklig askes.

Hur ska man tolka den här vurmen för svensk landsbygd som åtminstone jag tycker mig se? Är det att hotet om en klimatkatastrof hänger som ett damoklessvärd över oss? Har Sverigedemokraternas tjat om svenskhet och nedärvd essens lyckats få även författarnas att fokusera på svenskheten och det traditionella? Är det en reaktion mot det postmoderna?

Allt sitter säkert ihop, som det brukar. Men som vanligt gör litteraturen uppror. Nya ord uppkommer, nya typografiska grepp och grammatiska egenheter. Innanför de röda stugväggarna sker övergrepp och misshandel, knätofsarna är trasiga, polskan går i baktakt. Klimatet påverkas av oss men naturen — och litteraturen — går sin egen väg och låter sig inte styras av oss dumma människor.

MICHAEL NYHAGA
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen