Prosaundersökning av hur klass och rasism påverkar människors liv

ROMAN. ”Ocean Vuongs blick väjer inte för det mest förnedrande”. Anna Remmets har läst En stund är vi vackra på jorden av . 

En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong
Övers. Andreas Lundberg
Natur & Kultur

De franska arbetarförfattarna Annie Ernaux och Édouard Louis vars böcker jag umgåtts med mycket med på sista tiden skriver båda om, och delvis till, sina föräldrar över ett enormt avstånd: det avstånd i språk och världsbild som en klassresa via en akademisk utbildning skapar. Men hos ingen av dem är avståndet så stort och så djupt som det är när den amerikanska författaren Ocean Vuong skriver till sin mor i romandebuten En stund är vi vackra på jorden. Modern, en vietnamesisk invandrare som arbetar i de giftiga ångorna på en nagelsalong, kan mycket lite engelska och är framförallt inte läskunnig.

Liksom författarens diktverk Natthimmel med kulhål undersöker romanen vad klass och rasism gör med människor och deras inbördes relationer till varandra. Jaget, som av sin mormor kallas Little Dog enligt en vietnamesisk tradition att ge barn man vill skydda förnedrande smeknamn för att demonerna inte ska fatta intresse för dem, bor med denna och sin mor. Den våldsamma fadern har sedan länge lämnat familjen. Förutom att modern och mormodern lever i fattigdom och marginalisering, bär de också med sig Vietnamkrigets och flyktens trauman. Mormodern är varm men trasig, modern lika trasig men också brutal och våldsam. Hon slår och kastar saker. Ibland är hon dock öm och berättar en saga om en snabb apa. Detta mönster av våld och ömhet går senare igen i sonens liv när han växer upp och upptäcker sin sexualitet tillsammans med en ung vit kille som senare ska duka under i missbruk. ”Det var redan underförstått att man slogs ner, redan givet, det var huden man bar” konstaterar huvudpersonen (kursiv i originalet).