ROMAN. “Ocean Vuongs blick väjer inte för det mest förnedrande”. Anna Remmets har läst En stund är vi vackra på jorden av .
En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong
Övers. Andreas Lundberg
Natur & Kultur
De franska arbetarförfattarna Annie Ernaux och Édouard Louis vars böcker jag umgåtts med mycket med på sista tiden skriver båda om, och delvis till, sina föräldrar över ett enormt avstånd: det avstånd i språk och världsbild som en klassresa via en akademisk utbildning skapar. Men hos ingen av dem är avståndet så stort och så djupt som det är när den amerikanska författaren Ocean Vuong skriver till sin mor i romandebuten En stund är vi vackra på jorden. Modern, en vietnamesisk invandrare som arbetar i de giftiga ångorna på en nagelsalong, kan mycket lite engelska och är framförallt inte läskunnig.
Liksom författarens diktverk Natthimmel med kulhål undersöker romanen vad klass och rasism gör med människor och deras inbördes relationer till varandra. Jaget, som av sin mormor kallas Little Dog enligt en vietnamesisk tradition att ge barn man vill skydda förnedrande smeknamn för att demonerna inte ska fatta intresse för dem, bor med denna och sin mor. Den våldsamma fadern har sedan länge lämnat familjen. Förutom att modern och mormodern lever i fattigdom och marginalisering, bär de också med sig Vietnamkrigets och flyktens trauman. Mormodern är varm men trasig, modern lika trasig men också brutal och våldsam. Hon slår och kastar saker. Ibland är hon dock öm och berättar en saga om en snabb apa. Detta mönster av våld och ömhet går senare igen i sonens liv när han växer upp och upptäcker sin sexualitet tillsammans med en ung vit kille som senare ska duka under i missbruk. ”Det var redan underförstått att man slogs ner, redan givet, det var huden man bar” konstaterar huvudpersonen (kursiv i originalet).
Ocean Vuongs blick väjer inte för det mest förnedrande. Som första gången han har analsex med sin kärlek Trevor och skiter ner sig. Eller när den älskade mormodern just har dött och mamman och mostern försöker sätta in hennes löständer men likstelheten gör att de flyger ut på golvet. På några meningar möts våldet och äcklet i att bända upp en döds käkar med ömheten hos en dotter som försöker återställa sin mors värdighet.
På ett par ställen funderar jag över översättaren Andreas Lundbergs val. Som valet att låta Little Dog stå kvar på engelska (som varken modern eller mormodern talar i någon större utsträckning), och hälsningsfrasen ”Nåt bra?” som låter som en direktöversättning som mig veterligen inte förekommer på svenska. Å andra sidan följer ett resonemang om varför fattiga och utsatta människor hälsar varandra med att fråga om nåt är bra, så kanske var detta den enda rimliga lösningen. I övrigt förmedlas Vuongs poetiska och brutala språk finkänsligt i översättningen. Ett av romanens mest eleganta stycken är detta:
”I mitt Hartford, där fäder var vålnader som föll in i och ut ur sina barns liv, som min egen far. Där mormödrar, abuelas, abas, nanas, babas och bà ngoais var kungar, krönta med ingenting mer än räddad och improviserad stolthet och sina tungors trotsiga testamente/…/”
Vad gäller porträttet av modern så är detta dock ganska suddigt och vagt i konturerna, vilket mycket väl kan vara ett medvetet grepp från författaren. Hon är känslomässigt otillgänglig, instängd som hon är i trauman, och fåordig och karg även på sitt eget språk, vilket förstärker hennes avgrundsdjupa tragedi. Det är som om hon blivit berövad språket i tredubbel bemärkelse: genom fattigdom och bristfällig utbildning, genom trauman som förstummat henne, och slutligen genom migrationen. Modern är en skugga och ibland ett monster, men hon är också ett helgon enligt sonen som efter att ha fått lära sig att ”helgon bara var människor vilkas smärta var betydande” tänker att modern och mormodern borde vara helgon.
Mormodern, Little Dogs egen ”kung”, framträder tydligare, men även hennes språk är stympat. ”/…/ utan namn går saker förlorade” säger jagberättaren. Ändå lyckas mormodern stundtals överbrygga denna förlust. En dag när hon och dottersonen är på promenad ser de vackra blommor. Mormodern har inget ord för dem eftersom de inte växte i Vietnam, och det är då berättaren konstaterar att saker går förlorade utan namn. Men detta motsägs delvis av att de under stor möda plockar de otillgängligt växande blommorna och tar hem dem så att de och modern kan njuta av deras skönhet oavsett vad de kallas.
Även om de, som titeln säger, bara är vackra ”en stund”.
anna.remmets@opulens.se
