Claire Keegans debutbok är gripande läsning   

NOVELLER. Claire Keegans debutnoveller finns nu i utmärkt översättning av Erik Andersson. ”Äntligen!” utbrister Carolina Thelin.

Antarktis av Claire Keegan
Översättning: Erik Andersson
Wahlström & Widstrand

Sommaren 2023 satt jag i vår sommarstuga utanför Holmsund och läste den irländska författaren Claire Keegans noveller ”Det tredje ljuset” och ”Små ting som dessa” (på svenska samlade i en gemensam volym 2021). Jag hade fått en ny favoritförfattare. Filmen ”Den tysta flickan” (den första på iriska som nominerats till en Oscar) bygger på novellen ”Det tredje ljuset”. Den handlar om en flicka från en dysfunktionell familj som skickas bort till barnlösa avlägsna släktingar under sommaren och som för första gången får uppleva trygghet och kärlek.

Samma dag hörde jag på nyheterna att Sinéad O’Connor hade dött, hon som jag återupptäckt ett antal år tidigare och sedan dess ständigt återkommer till. På kvällen såg jag och familjen dokumentären ”Nothing compares” och grät en skvätt.

Varför berättar jag det här? Jo, för det finns en koppling till novellen ”Små ting som dessa”, nämligen skildringen av de irländska Magdalenahemmen  (eller Magdalenatvätterierna) dit unga kvinnor och flickor som ansågs brutit mot tidens moraliska normer spärrades in. Dit skickades O’Connor som 14-åring och i novellen beskriver Keegan ett av tvätterierna genom en kolhandlares ögon.

Clarie Keegans 15 debutnoveller

Nu kommer – äntligen! – Clarie Keegans debut ”Antarktis”, från 1999, på svenska, i en utmärkt översättning av Erik Andersson. är en samling med 15 noveller, vars första novell fått ge namn till boktiteln. Samlingen skulle kunna beskrivas som både spretig och välkomponerad med sitt blandade persongalleri.

Keegan föddes 1968 och växte upp i en stor katolsk familj på den irländska landsbygden. Hon är prisad för sina novellsamlingar vars handling också ofta är förlagd till en landsbygd med fattigdom, katolsk konservatism och trångsynthet. Men Keegan beskriver samtidigt människor som trotsar normerna och som visar ömhet för sin nästa. Förutom ”Antarktis” och ”Det tredje ljuset”/”Små ting som dessa” har novellsamlingen ”Genom blå hagar” och novellen ”I senaste laget” kommit ut på svenska.

Om det är någon som skulle kunna kallas mästare på att skildra irländska våldsamma män, slitna fruar som städar upp efter sina karlar och unga utsatta flickor, så är det Keegan. Men i den här novellsamlingen finns också fem berättelser från den amerikanska södern där porträtten av de flesta av männen är allt annat än smickrande. När Keegan var 17 år reste hon till New Orleans för att studera och stannade där i några år. Det kan vara förklaringen till detaljrikedomen.

”En försmak av vinter” är en obehaglig läsning om rasism. En advokat tar med sig barnflickan och två av sina barn till landet för att träffa sin gamla sluskiga polare. Man skönjer ett samband mellan hans fru som svälter sig och en ung svart man som han låst in i ett skjul. Här använder Keegan n-ordet och inte bara i replikerna. Jag hajar till för det känns daterat – skrev man så i slutet av nittiotalet? I vilket fall som helst gör språkbruket berättelsen än mer obehaglig.

Kvinnor som slår tillbaka

I de 15 novellerna finns tack och lov kvinnor som slår tillbaka. Den duktiga Betty hämnas till slut sin odrägliga syster i ”Systrarna”. I ”Män och kvinnor”, där berättarjaget är dottern, är det mamman som vågar trotsa sin make genom att sätta sig i förarsätet och köra ifrån honom.

I ”Morsans Ginger Rogers-predikan” – en av de allra starkaste novellerna enligt mig – är berättarjaget också en dotter. Hon kallas för Smultron av Klimpen Jim som är en stor, kraftig och godhjärtad (samt en aning trögtänkt) skogshuggare som fadern lejt. Han är dessutom en av de få män i samlingen jag känner verklig sympati för. ”Jag har fotografiskt minne. Jag paketerar mitt liv i bilder på samma sätt som när andra låter almanackan bilda en ram ring dem varje månad. Tiden med Klimpen Jim var de märkligaste bildernas tid.”. Keegan låter Smultron berätta på sitt oslipade men kärleksfulla sätt om sitt liv på gården, om Klimpen Jim, om sin lata brorsa och om dansgalna föräldrar. Det hjärtslitande slutet etsar sig kvar.

”Vissa författare har förmågan att vrida om hjärtat på sina läsare” var mina inledningsord i recensionen av ”Bröllopsgästen” av Carson McCullers (1917-1967). Den förmågan har också Keegan. Jag ser likheter mellan dem, båda har förmågan att klarsynt och trovärdigt måla fram alla sina litterära gestalter. De visar upp en imponerande språklig och psykologisk mogenhet i sina debuter (Carson med sin romandebut ”Hjärtat jagar allena” från 1940). Intressant är också att de i sina debuter skildrar den amerikanska söderns inrotade rasism. Och dessutom med den där torra humorn som får en att dra på smilbandet mitt i allt elände.