Mustigt, bildrikt språk i ny Ranelidroman

Litteratur
Björn Ranelid (Foto: Anna-Lena Ahlström). Bildmontage: Opulens.

PROSA. Bokens andra del hör till det bästa som Björn Ranelid har skrivit. Krävande men också berörande på ett kraftfullt, bildrikt och mustigt språk, skriver Bo Bjelvehammar.

 

Bill Nilssons sista vita skjorta av Björn Ranelid
Bonniers

Åter igen, det kan vara den tionde gången, återvänder Björn Ranelid till det undersköna Österlen. I romanen Bill Nilssons sista vita skjorta får vi möta namn som Ravlunda, Knäbäck, Sandhammaren och Backåkra. Det mesta pågår under 1960-talet, med tillbakablickar i tiden. Tydliga tidsmarkörer ger oss vägledning, som folket på Kiviks marknad, statsprästen Mårten Werner och väckelsepredikanten Målle Lindberg med en bror, som många har mött på Sjöbo marknad, hästhandlaren Arvid Lindberg. Jag minns fortfarande hans lätta sommarhatt och hans kraftfulla handslag, när han gjorde affärer med Ragnar Eriksson.

Människorna på Österlen lever nära havet och jorden. Björn Ranelid ger oss initierade inblickar i äppelodlandets konst, liksom konsten att odla blommor och fiska. Det är framför allt äppelodlaren Bill Nilsson, som med lätthet strör sina kunskaper, om äpplen, till alla som vill lyssna.

Bill Nilsson är en god och generös människa, som gärna samarbetar med Acke, som är föreståndare på en skola för ungdomar på glid. Acke är en av dem, som lyssnar på unga människors berättelser. Det rör sig om individer som måste lära sig både anpassning och uthållighet. Och det finns människor omkring dem, som är beredda att hjälpa till.

Bill Nilsson besöker även prästfrun Karin, som både älskar att odla blommor och älskar att lyssna på Bills föreläsningar och råd om både blommor och äpplen. Svartrocken själv, hennes man, Gustaf Blom, hatar alla, som närmar sig hans kvinna. Han tillverkar egna berättelser, för att på alla sätt plåga både hustrun och de fyra barnen. Detta leder till en tragedi, av sällan skådat slag.
Detta är de sista orden, som Karin skrev i sin dagbok:

”Jag var en blodröd klätterros på min mormors stugvägg, jag flyttades till fel jord
och drabbades av svartfläckarna.”

En av de starkaste delberättelserna i romanen handlar om konfirmanden Emma Vik och hennes pojkvän Benjamin. Särskilt starka är de mörka ordsjoken om hennes oskyldiga frihetsberövande och vistelsen på hospitalet. Det är en märklig rättsordning, eftersom den som begår brottet går fri, den som utsätts för övergreppet blir straffad, dubbelt.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

På hospitalet möter hon både Hermelinen och Urmakaren, båda älskade Emmas sång, för de goda, för de onda och för de olyckliga.

Detta är en hyllning till Österlen och till de goda människorna där. Björn Ranelid fångar några med närgångna personskildringar i ett okonstlat berättande. De svulstiga metaforerna är nästan utrotade och han skriver i ett spontant och källklart ordflöde. Den första delen av romanen är stundtals aningen seg, med ett otal beskrivningar. Bokens andra del, däremot, hör till det bästa som Björn Ranelid har skrivit. Krävande men också berörande på ett kraftfullt, bildrikt och mustigt språk.

BO BJELVEHAMMAR

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur