Mörker faller över liv

Litteratur
Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård. (Foto: Magnus Liam Karlsson)

EXISTENTIELLT. Karl Ove Knausgård fångar på ett bländande sätt existentiella frågor, han skriver ur egna erfarenheter, som gör hans berättelse närvarande och trovärdig, skriver Bo Bjelvehammar.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård
Översättning av Staffan Söderblom
Norstedts

Efter det stora styrkeprovet med Min kamp i sex delar, har Knausgård skrivit ett antal essäer och en novell. Nu kommer en ny roman, Morgonstjärnan, den första delen i det som ska bli en trilogi. Landet är Norge och landskapet rör sig i och kring Bergen, natur och miljöer är centrala teman i hela berättelsen, där ett tiotal människor under två sommardagar i inre monologer berättar om sina liv. Till detta kommer en avslutande essä av en av rösterna.

Det är sent i augusti, under sommarlovets sista dagar, det är pressande värme, många är svettiga och törstiga. Luften står stilla och pressar.

De nio personerna har skilda yrken, är i olika åldrar, med skiftande utbildningar. En är professor i litteraturvetenskap, en annan är vårdbiträde och en tredje journalist; i romanen sker en både underhållande och skrämmande undersökning av människornas förhållningssätt i moraliska frågor och vad detta får för konsekvens för deras handlingar. Ibland går bara allt obemärkt förbi. De olika individernas liv tangerar varandra, inte systematiskt, utan mera av en tillfällighet.

Karl Ove Knausgård är som alltid noga med sina tecknade ramverk och han borrar i varje detalj, för att nå en gestaltning av karaktärerna. Han har mycket att berätta om allt, ibland blir det som blodstockningar, som stelnar och stillnar och som står i vägen för läsaren. Han inte bara talar i förbigående om en grävling, han kommer med en utforskande beskrivning av liv, vanor och kännetecken och djurets förhållande till människan. Så kan det även vara med den ståtliga och antika hägern. Jag känner igen en del textsekvenser från hans årstidsböcker, om just djur, moln och växtlighet.

Några av personerna och karaktärerna är klent utmejslade, men Arne, Katherine och särskilt Egil är väl beskrivna och analyserade, de är också nära romanens huvudtema om den mänskliga moralen. Om moralens uppbyggnad, stabilisering och lurande tendenser på upplösning. De värdefullaste bidragen i den diskussionen lämnar den kvinnliga prästen Katherine, även om hennes handlingar på flera sätt är obegripliga.

Redan under första kvällen visar sig det stora skenet på himlen: en jättelik stjärna på himlavalvet, en supernova eller ett stjärnfall. Ingen har sett det tidigare och alla har olika tolkningar av vad de ser. Och alla reagerar olika, ingen kan ge en rimlig och perceptuellt hållbar förklaring. Detta himlafenomen kommer samtidigt med att faror och hemskheter dyker upp i människors liv. Händelser som är svåra att hantera, mystiska, läskiga och obegripliga.

Arnes liv går helt över styr: han kör rattfull, hans Tove förs till sjukhus med en begynnande psykos och barnen vet inte vad som händer. Men Arne har en god vän bredvid sig, Egil, och en mamma som finns som stöd. Men det är tveksamt om Arne drar några slutsatser av sitt handlande, han förefaller gå på som vanligt och hoppas på att problemen löser sig av sig själv. Detta är bara ett exempel. Egil har i sin avslutande essä en fruktbar diskussion om religionens roll, när det gäller att närma sig moraliska problem.

Karl Ove Knausgård fångar på ett bländande sätt existentiella frågor, han skriver ur egna erfarenheter, som gör hans berättelse så närvarande och trovärdig. Den andra delen av trilogin kommer i höst.

BO BJELVEHAMMAR

Det senaste från Litteratur