UTSATTHET. Oavsett vad man väljer att kalla Horungen, av Dorothy Allison, är den en till stor del välskriven och naken roman om ett mycket utsatt barn och en mycket utsatt mor, anser Anna Remmets.
Horungen
av Dorothy Allison
Översättning Agneta Sandström
Tristero Bokförlag
Grit Lit och dess synonymer (eller möjligen släktingar) Rough South, Trailer Park Gothic och Savage South beskrivs av de lilla förlaget Tristero som berättelser som utspelar sig i den amerikanska södern och skildrar fattiga människor i en tillvaro präglad av våld, ofta med groteska inslag och inte sällan mot en fond av söderns träskmarker. Och det är alltså detta Tristero, som gav ut den första boken 2014, har specialiserat sig på. Nu har turen kommit till den i Sverige relativt okända Dorothy Allison, född 1949 som barn till en femtonårig (!) mamma. Hon var den första i sin familj att gå på college och har gett ut poesi, noveller och romaner. Den prisbelönta och filmatiserade romanen Horungen som kom ut 1992 handlar om en flicka kallad Bone, liksom författaren född av en blott femtonårig mor, som växer upp i fattigdom men omgiven av kärleksfulla om än excentriska (och vad gäller de manliga, alkoholiserade) släktingar. Sedan kommer dock, som så ofta i dylika skildringar, en våldsam och nyckfull styvfader in i flickans liv och den lilla trygghet hon haft försvinner med ens.
Horungen är en mycket mörk historia med få ljusglimtar om våld och sexuella övergrepp. Ändå märker jag att jag på grund av förlagets inramning väntat mig att den ska vara ännu mer grotesk och skitig än den faktiskt är. Jag funderar över om den inte på många sätt snarare är en ganska traditionell arbetarklassroman än vad alla de mer spännande orden som ”grit” och ”gothic” ger sken av, även om det ena givetvis inte behöver utesluta det andra. Här finns till exempel ett tydligt släktskap över Atlanten till Moa Martinsons skildringar av kvinnors och barns dubbla utsatthet i fattiga miljöer. Det finns definitivt en poäng i att prata om till exempel southern gothic, ett drag som är framträdande hos författare som Harry Crews som också getts ut på Tristero, men i vissa fall undrar jag om det inte är den exotifierande blicken på den mytomspunna Södern som ger upphov till en del av etiketterna som just berättelser från denna del av världen förses med.
Men oavsett vad man väljer att kalla Horungen är den en till stor del välskriven och naken roman om ett mycket utsatt barn och en mycket utsatt mor. Porträtten av de alkoholiserade, småbrottsliga men ändå älskvärda morbröderna som ska väga upp styvfaderns genomtoxiska maskulinitet känns dock lite väl gemytliga och klyschiga. En annan invändning gäller delar av översättningen. Denna är nämligen strösslad med märkliga syftningar där det till exempel står ”hans” på ställen där det rimligtvis bör vara ”sin”/”sina”. Det är mycket möjligt att detta är ett försök att återge ett lokalt sätt att tala, men översättaren lyckas tyvärr inte med det greppet skapa en känsla av amerikansk södern-sociolekt, utan det blir i stället bara märkligt och distraherande. På andra sätt fungerar översättningen däremot bättre och återger en stilsäker författare som sällan blir sliskig eller tårdrypande trots alla eländesskildringar och som övertygande frammanar barnets blick på världen.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
En av de starkaste (och grymmaste) partierna är de om Bones väninna, som visserligen har det bättre ställt men i gengäld av alla uppfattas som ful på ett direkt frånstötande vis. Beskrivningen av denna flickas fysiska, och inte minst psykiska, skevheter hör till romanens mest groteska och är utgör bokens relativt få inslag som faktiskt avviker från skitig socialrealism och i stället drar mot det bisarra.
Även det brutala slutet är mycket välskrivet. Den våldsamma, men i slutändan harmoniserande, katharsis man väntar sig uteblir och lämnar i stället plats för en tung, mörk resignation. Resignationen ifråga gäller både livet i stort och Bones unga mamma i synnerhet. Hon som är så älskad av dottern och som trots sin ungdom och fattigdom har försökt älska sitt barn men som i slutändan är alltför nedbruten för att inte svika henne på det mest gruvliga sätt.
Oavsett om man vill kalla Horungen Grit Lit, Southern Gothic eller bara en klasskildring är jag glad att förlag som Tristero finns och ger ut böcker ur den amerikanska arbetarklassmyllan, litteratur som annars kanske inte skulle nå fram till svenska läsare.
anna.remmets@opulens.se
