Med mer plats för förnuftet

Litteratur.
Jonna Bornemark (foto: Linnéa Jonasson Bernholm/Appendix Fotografi)

FÖRÄNDERLIGA HORISONTER. ”Djuplodande och direkt, vass och varierad, relevant och bitvis rolig” Erik Cardelús har läst Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar.

Horisonten finns alltid kvar: Om det bortglömda omdömet
Jonna Bornemark
Volante förlag

Under pågående coronaår har två predikament aktualiserats – dödens visshet och livets ovisshet. För trots massiva insatser kvarstår ovissheten och pandemin fortsätter att skörda människoliv. Och nu tycks vi gå mot pandemimörkare tider igen.

Allt detta rasar över mig när jag läser Jonna Bornemarks senaste bok Horisonten finns alltid kvar. Här finns ekon av föregångaren Det omätbaras renässans, men även variationer och tillskott. Den kritiska udden riktas återigen mot dagens förpappring, detaljgranskning och manualisering av människolivet, en trend som ökat i kölvattnet på NPM, New Public Management, men också med (över)tron på artificiell intelligens och randomiserade kontrollerade studier.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Ett ledmotiv är att ”människan står i relation till horisonter som aldrig tar slut.” För när vi ringar in och systematiserar en bit av den komplexa existensen hamnar andra delar utanför. Vi rör oss mot en föränderlig horisont, vi kör i en skiftande terräng.

Men i dagens mät- och manualsamhälle hanteras ovissheten ofta på ett ganska enahanda sätt. Komplexiteten göms bakom diagram, rutiner och handlingsplaner, medan det mänskliga omdömet sätts på undantag. Men i många människonära yrken – som lärare och läkare – måste beslut tas i stunden, för eleverna och patienterna behöver det, där och då. Det går inte att vänta tills alla underlag ligger på bordet och all ovisshet är utraderad.

En dokumentation som överskuggar mänsklig interaktion.

Med dagens förhärskande NPM flödar standardmått, kontroller, mätningar och utvärderingar, i en strid ström av förpappring och manualisering där pinnräknande och diagramskapande hamnar i förgrunden. En dokumentation som överskuggar mänsklig interaktion.

Bornemark illustrerar detta med berättelsen om en arbetsplats som granskades av en myndighet. Inspektören imponerades över att pappersarbetet var så välskött. Alla riktlinjer, handlingsplaner och granskningar var exemplariska. Då säger inspektören: ”Det ser ju bra ut det här, men hur vet vi att det efterföljs i praktiken? Har ni papper på det?”

Med från förra boken tas Cusanus och Aristoteles. Gemensamt för dessa två tänkare är att de förhåller sig till icke-vetande, horisonter utan slutpunkt. Ovissheten.

Från Cusanus, teolog och filosof på 1400-talet, lånas begreppen intellectus och ratio. Med intellectus behandlas frågan om vad något är och om detta är värt att ta i beaktan. Varje varseblivning innehåller ett överflöd av information, som måste sållas och sorteras, ett faktum som dagens neurovetenskap lyfter fram med rönen om det begränsade arbetsminnet. I situationer måste vi därför fokusera på vissa meningsfulla ”vadheter” (eller på latin quidditas). Och det är här omdömet behövs, i att urskilja och värdera.

När vi sedan pressar ner vadheterna i modeller åstadkoms ratio, alltså den kunskapsform som bygger på mätbar vetenskap. Enligt Bornemark domineras mycket av dagens samhälle av ratio, ett vetande där paradigm och parametrar är givna. Men vad händer när vi drabbas av nya situationer, som en oväntad pandemi, en flyktingkris, klimatkris eller en brottsvåg? Kan vi sitta och vänta på det fullständiga underlaget och manualen då? Ganska sällan. Då behövs både intellectus och ratio.

Bornemark illustrerar med coronapandemin i Sverige där Folkhälsomyndigheten utgick från sin vetenskap, men missade att förhålla sig till sina kunskapsluckor gällande äldrevården, en verksamhet där många vikarier, hög personalomsättning och bristfällig skyddsutrustning bidrog till snabb smittspridning bland de allra svagaste. Dessa missförhållanden var dock inget nytt, utan vida bekanta för anhöriga, anställda och experter på äldrevård. Så det fanns många röster att lyssna till, många råd att ta till sig. Men FHM höll sig inom sin kunskapsruta och blev därför sena med nödvändiga åtgärder, vilket orsakade stor olycka. Med mer omdöme – baserat på erfarenhet och lyhördhet – hade äldrevården kunnat säkrats upp i högre grad.

Från Aristoteles lånar Bornemark det betydligt mer kända kunskapsformerna episteme, techne och fronesis. Här utgör episteme den evidensbaserade kunskapen, medan techne kan liknas vid know-how. Slutligen har vi fronesis – den praktiska klokheten – eller omdömet, där vi ständigt balanserar det kända och okända i förnuftigt handlande i komplexa situationer. Här finns en politisk sprängkraft som kan bli obekväm och olämplig i strömlinjeformade regimer, såväl politiska som ekonomiska.

Tiden är ur led. Men vad göra åt saken? Uppvärdera och ge mer plats för omdömet, menar Bornemark. I det avslutande kapitlet ”Att odla omdömet” ges rikligt med förbättringsförslag, vissa skarpare än andra. Ett första steg är att skifta perspektiv, att reducera all onödig förpappring och låta kontrollorganen och manualskrivarna granskas själva. Behöver vi deras jobb som nu? Behövs inte mer händer i kärnverksamheterna än i utvärderingsverksamheten? Hjälper de verkligen mer än de stjälper?

Några exempel – Boston Consulting Group och alla de mäktiga och karriärsdrivna personer som gav Macchiarini en gräddfil in till sina regelvidriga operationer. Alla dessa standardmått och manualer som åsidosattes där de som bäst hade behövts. För hur kunde dessa potentater komma undan, efter att ha saltat Nya Karolinska-notan med miljardbelopp och bidragit till att Macchiarinis patienter dog i förtid? Samtidigt ökar kontrollen, hetsen och ansvarsutkrävandet i kärnverksamheten, vilket skapar otrivsel och utbrändhet. Och i förlängningen sitter vi med ökande personalunderskott i skola, vård och omsorg.

Ett annat sätt är att utöva mikromotstånd; inte efterfölja de onödiga byråkratiska pålagor som drabbar de människonära verksamheterna. Även makromotstånd behövs, men via bredare allianser så att inte enskilde medarbetare hamnar i skottglugg och skamvrå. Avpapprifiera och manualgallra, lyssna på varandra, inte blunda för systemfel och även tillämpa andra kunskapsformer än de vetenskapliga.

Mitt i alla kvaliteter saknas en smula öppenhet mot motståndarens bästa argument.

Här kan konst, litteratur och teater väcka nya insikter som stärker omdömet. För med klimatkris och flyktingkris, pandemi och populism borde vi kanske ställa oss frågan om vi är på rätt väg i samhället. Är dagens riktning hållbar?

Djuplodande och direkt, vass och varierad, relevant och bitvis rolig, så kan boken sammanfattas. Mitt i alla kvaliteter saknas en smula öppenhet mot motståndarens bästa argument, speciellt nu när pandemins grepp hårdnar återigen. För visst kan AI, Big Data och annan kvantifiering hjälpa oss att hantera och rent av lösa många mänskliga problem, alltifrån matleveranser och vaccin till smittspridning och skogsbränder.

Vi behöver systematisk kunskap och kontroll, inte i okritiskt överflöd, med teknokratiska skygglappar eller likt ett monster som slukar de människonära kärnverksamheterna. Men som verktyg för att göra samhället och människolivet bättre. För som den elokvente tyske förbundskanslern Helmut Schmidt en gång formulerade det på engelska: ”The biggest room in the world is the room for improvement.”

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr