LYRIK. “Det är poesi, som är både överraskande, med oanade vändningar och som får läsaren att se på liv och natur på ett annorlunda sätt,” skriver Bo Bjelvehammar efter att ha läst Mats Söderlunds nya diktsamling.
Eskatos, tystnaden tillhör inte oss av Mats Söderlund
Dikter
Albert Bonniers Förlag
Detta är en sorgesång, om en sorg över allt som håller på att gå förlorat, men den erbjuder också tröst genom att påminna om vad som finns kvar.
Jag tänker på det ödehus, som jag ofta går förbi och björkdungen, där de döda ungträdens antal ökar och de levande blir färre. I ödehuset härskar fukt, tapetflagor och spindelväv och rester från ett lätt eldande – det finns lager av sot och märken från gnistor och flammor.
Jag känner inte tilltro till mänskligheten, snarare likgiltighet och besvikelse. Framför allt inför alla de lager och skikt i närsamhället, som är nedmonterade och övergivna.
Mats Söderlund skriver om det yttersta, om att erbjuda en förlorad framtid, han ger oss en poesi att vistas i, att leva med, han vill att vi ska slå följe en stund, tänka efter, reflektera, reagera och agera. Inför pärlemorfjärilens sista vingslag och kattugglans plötsliga tystnad, nu i mars.
Dessutom tänker jag på alla gräsarter, som kan gå förlorade, om kruståtelns vippor som sitter i småax och ibland har en rödaktig ton.
Mats Söderlund skriver om världens upphörande och tidens slut. Och om tystnaden, som inte tillhör oss. Det känns som att vara på ett kalhygge efter en brand, vi rör oss i aska, bland små kvardröjande eldungar och vilsna drakflugor.
Det är poesi, som är både överraskande, med oanade vändningar och som får läsaren att se på liv och natur på ett annorlunda sätt.
bo.bjelvehammar@opulens.se
