Marcel Proust och politiken

Litteratur.
Marcel Proust. (Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: WIkipedia)

ESSÄ. Idag, den 10 november återutges Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt av Albert Bonniers Förlag. Nu är det är dags för en rättvis läsning av den sju band långa romansviten, anser Torsten Rönnerstrand. ”Vad författaren egentligen ville säga blir nämligen inte klart förrän i seriens senare delar,” skriver han bland annat.

Marcel Proust är en av världslitteraturens mest omtalade författare, men han är också en av de mest förtalade. Det är viktigt att hålla i minnet, när hans sju band långa romanserie På spaning efter den tid som flytt nu återutgivits efter att ha varit osynlig i bokhandeln under en längre tid. Det gäller också att hålla huvudet kallt inför den missriktade mytologisering av Proust som kan förväntas, när man 18 november 2022 högtidlighåller hundraårsminnet av hans död.

På spaning efter den tid som flytt utkom under åren 1913-1927, men böckerna väntar alltså ännu på en rättvis bedömning. Skälen till det är flera. Ett av dem är att seriens första del innehåller så många avsiktliga villospår att läsarna ofta dragit förhastade slutsatser om Prousts politiska hemvist och därför inte velat fortsätta läsningen. Vad författaren egentligen ville säga blir nämligen inte klart förrän i seriens senare delar, framför allt i den avslutande boken Den återfunna tiden.

De mest negativa reaktionerna kom efter Prousts död 1922. Då blev På spaning efter den tid som flytt ett hatobjekt för de avantgardistiska rörelser som dominerade den litterära debatten vid denna tid. Men kritiken skulle inte bara komma från litterära avantgardister utan också från delar av den intellektuella vänstern. Så var det med en inflytelserik artikel av Jean-Paul Sartre som 1947 trycktes i Les Temps Modernes. Där avfärdades Proust som reaktionär och därmed också som en medbrottsling till de mörka krafterna i tiden.

Detta hårda men samtidigt omotiverade omdöme förblev länge normerande för det intellektuella etablissemangets syn på Proust. Spåren av det kunde man ännu se hos några av de tongivande akademiker som på 60-talet såg sig kallade att föra världsproletariatets talan, men som lite senare slöt upp bakom postmodernismen. En av dem – en avsutten professor i litteraturvetenskap – förklarade helt nyligen för mig att hon inte ville offra sin tid på en så suspekt författare.

Efter hand visar det sig dock att det bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa posörer

Kritiken mot På spaning efter den tid som flytt utgår vanligen från den förhastade uppfattningen att Proust skulle ha velat förhärliga det skikt av narcissistiska aristokrater och sysslolösa oligarker som står i bokens centrum. Kanske beror denna feltolkning på att författaren med viss lätthet rörde sig i sådana kretsar. Men det kan kanske också bero på att läsarna ryggat tillbaka inför de ca 3 000 sidor som återstår, när man kommit igenom första delen.

För det senare talar den gängse tolkningen av romanseriens manlige huvudperson, den rike konstsamlaren och världsmannen Charles Swann. Många kritiker har velat se honom som prototypen för Prousts mansideal, men det är en helt orimlig läsning. Visserligen får vi i berättelsens början höra att hans vänner inom aristokratin uppfattar honom som en spirituell och begåvad tänkare, men författarens avsikt måste ha varit att vi ska genomskåda detta som en illusion. Sålunda konstateras längre fram i boken att Swann är ”en smula tankelat och fantasilös”, och att han till följd av dessa egenskaper inte har tillräckligt med kraft eller vilja för att gå på djupet med någonting.

I romanseriens början blir Swann visserligen omtalad som spirituell konversatör, men berättaren gör aldrig något försök att övertyga oss om hans talanger på det området. Proust själv var enligt samstämmiga vittnesmål en briljant och underhållande sällskapsmänniska, men han delar inte med sig av sina kvickheter till Swann som tvärtom framstår som en obetydlig nolla. I romanseriens andra del – I skuggan av unga flickor i blom – beskrivs han till och med som ”en vulgär bluffmakare”.

Mindre strängt är Prousts domslut över en annan av romanens centrala grupperingar, ”le demi-monde” eller ”halvvärlden”

Denna demaskering av Swann drabbar också hans rykte som insiktsfull konstskribent. Han poserar som subtil estet och påstår sig arbeta med en studie över konstnären Vermeer van Delft, men i realiteten får han inte mycket gjort. I romanseriens andra del framgår det också att hans obetydiga skriverier inte alls lever upp till hans rykte som en intelligent och spirituell världsman.

Men det är inte bara Swann som efter hand visar sig vara mindre glansfull än vad ryktet inledningsvis förmäler. Detsamma gäller med få undantag om hela den parasitära grupp av oligarker och aristokrater som han rör sig i. Inledningsvis – och på avstånd – framstår de visserligen som underverk av förfining och intelligens, och så uppfattas de till en början också av den i detta skede mycket naive berättaren, den unge Marcel. Efter hand visar det sig dock att det bakom de glansfulla fasaderna döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa posörer, låt vara att de liksom Swann med viss framgång lyckats upprätthålla en grandios självbild.

Mindre strängt är Prousts domslut över en annan av romanens centrala grupperingar, ”le demi-monde” eller ”halvvärlden”. Denna grupp representeras i På spaning efter den tid som flytt av Swanns trolösa älskarinna och sedermera hustru, Odette de Crécy, men också av flera av berättelsens intressantaste bipersoner.

Begreppet demi-monde syftade på det lättrörliga och ofta ganska fördomsfria samhällsskikt som i modernitetens kölvatten växte fram i Frankrike under 1800-talet. Genom sin fria moral och hedonistiska livsstil stod denna grupp i tydlig kontrast till de mera konventionella delarna av den etablerade överklassen, som ju befolkades av män och kvinnor ”av värld”. Inte sällan utmärkte sig medlemmarna i ”le demi-monde” genom mer eller minde exklusiva njutningar i form av flärd, lyx, droger, hasardspel, promiskuitet och extravagant kulturkonsumtion. Många av kvinnorna i denna grupp försörjde sig som ”kokotter” eller ”kurtisaner”. Det innebar att de finansierade sin hedonistiska livsstil genom mer eller mindre väl maskerad prostitution, en ofta mycket inbringande verksamhet som vid denna tid inte ansågs alltför vanhedrande.

Det är alltså denna grupp av fördomsfria hedonister som i Swann och kärleken representeras av den lättfotade Odette de Crécy. Redan på den första sidan poängteras att hon tillhör ”le demi-monde” och att hon därmed står i kontrast till den mer etablerade överklassen med dess anspråk på förfining, konventionell moral och gott anseende.

I början av Swann och kärleken får vi veta att Odette av sin pretentiöse älskare Swann ses som en ytlig medelmåtta. Det hindrar inte att hon uppfattas som ”alldeles bedårande” av sina vänner i den mer bohemiska del av den nyrika överklassen där de ofta umgås. Hennes bakgrund i ”le demi-monde” innebär dock att hon i princip befinner sig på en betydligt lägre social nivå än den snobbige Swann.

Men det är inte bara i socialt avseende som Odette till en början ser ut att befinna sig i underläge. I berättelsens inledning låter berättaren oss tro att hon är Swann underlägsen också med avseende på intelligens och god smak. Av sin rike och ansedde älskare uppfattas hon sålunda som en dum, smaklös och vulgär ignorant, i total avsaknad av den bildning och finess han själv gör anspråk på.

Att Odette skulle vara underlägsen Swann är för övrigt också en vanlig uppfattning bland många av de kritiker och forskare som ägnat sig åt Proust. Ett exempel är den vanligtvis välunderrättade Olof Lagercrantz. Han skriver i boken Att läsa Proust:

”Charles Swann är romanens manliga idol. […] Odette är den minst lämpade partner den förfinade och högt bildade Swann kunde finna. Men då ingen man i Prousts roman finner annat än orimliga och omöjliga föremål för sin kärlek, varför skulle Swann vara ett undantag. […] Odette är tarvlig, beräknande, kall.”

Denna bild av relationen mellan Swann och Odette blir kraftfullt dementerad i romanseriens fortsättning. Om oligarkerna och aristokraterna visar sig vara långt mindre glansfulla än sitt rykte, gäller det motsatta om Odette. Hon omtalas visserligen i det längsta som en ytlig partypingla, men efter hand står det alltmer klart att hon har sociala och estetiska kvaliteter som hennes prentetiöse älskare inte vill erkänna. Det gör däremot berättaren Marcel. När han som liten pojke träffar henne hos sin onkel Adolphe, tänker han:

”Min onkels väninna var elegantare klädd, men hon hade samma livliga, goda blick och samma rättframma och vänliga ansiktsuttryck. Jag återfann hos henne ingenting av det teatraliska utseende jag brukade begrunda på fotografier av skådespelerskor, och inte heller det diaboliska uttryck som bort höra samman med det liv som jag förmodade att hon förde. Jag hade svårt att tro att hon var en kokott, och framför allt skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att hon var en elegant sådan, om jag inte hade sett vagnen med två hästar, den rosafärgade klänningen och pärlcolliern, och om jag inte vetat att min onkel umgicks endast med den allra högsta demimonden. […] Senare har jag kommit underfund med att det är en av de mest rörande sidorna hos dessa på en gång sysslolösa och flitiga kvinnor, att de ägnar sin frikostighet, sin talang, den dröm om känslans förfining som alltid står till deras förfogande – ty liksom konstnärerna förverkligar de inte denna dröm, lyckas inte draga den inom det vanliga livets ram – och ett guld som kostar dem föga, åt att skänka en dyrbar och finspunnen infattning åt männens sträva och primitiva liv.”

Och den positiva bilden av Odette blir allt tydligare i romanseriens fortsättning. Om man bortser från att hon rutinmässigt bedrar sina män framstår hon i romanseriens senare del som en empatisk och varmhjärtad välgörerska, dessutom försedd med så stora resurser av charm och klokhet att hon i bokens slut tonar fram som en jordisk kombination av Afrodite och Pallas Athena. I motsats till alla de övriga gestalterna i romanserien lyckas hon ända upp i hög ålder bevara sin ungdoms fräschör, låt vara att hon på sin ålders höst blir en smula senil.

I försvaret av fosterlandet är det arbetarna och socialisterna som – vid sidan av enstaka officerare – visar sig vara de sanna patrioterna.

Likväl är det inte Odette och ”le demi-monde” som utgör det mest respektabla samhällsskiktet i På spaning efter den tid som flytt. Det framgår av den sista delens skildring av de sociala förhållandena i Frankrike under första världskriget. Med några signifikativa undantag – däribland den homosexuelle greven Robert de Saint-Loup – framstår överklassen och deras allierade i ”le demi-monde” som egoistiska svikare. Liksom i Tolstoys Krig och fred är det i stället de folkliga samhällsskikten som får ta på sig ansvaret för fosterlandets försvar.

Detta pespektiv på det franska klassamhället förbereds redan i romanseriens andra del, I skuggan av unga flickor i blom. Ett exempel är ett parti av denna bok som utspelar sig vid ett lyxhotell i den fashionabla badorten Balbec. Medan de rika gästerna aningslöst roar sig inne i det upplysta hotellet, betraktas de uppmärksamt av en anonym folkmassa som församlat sig i mörkret utanför panoramafönstren.

”[—] de elektriska ljuskällorna sände ut strömmar av ljus i den stora matsalen så att denna tedde sig som ett kolossalt och underbart akvarium, framför vars glasvägg Balbecs arbetarbefolkning, fiskare och småborgarfamiljer trängdes osynliga i mörkret för att genom rutan få se något av detta lyxliv, som, sakta gungande i gyllene virvlar, för de fattiga tedde sig lika obegripligt som besynnerliga fiskars eller molluskers levnadssätt. (Ett socialt problem är om glasväggen alltid kommer att beskydda underdjurens gästabud eller om de fattiga som där ute i mörkret med giriga blickar betraktar härligheten inte en dag skall komma och fiska upp underdjuren ur akvariet för att äta upp dem.)”

Denna scen återkommer i den sista delens skildring av första världskriget, men här har de folkliga samhällskikten fått en mycket mer framträdande roll. I försvaret av fosterlandet är det arbetarna och socialisterna som – vid sidan av enstaka officerare – visar sig vara de sanna patrioterna. Fast de hånats av överklassen för sin föregivna brist på fosterlandskänsla, står de nu i första ledet i kampen mot de invaderande tyskarna.

Därtill kommer att arbetarnas intelligens och bildning i många fall visa sig överträffa aristokraternas. I bokens slut säger berättaren Marcel: ”så hade jag umgåtts tillräckligt mycket i societeten för att veta att de verkligt obildade finns där och inte bland elektricitetsarbetarna”. En liknande tanke formuleras också i skildringen av en av bokseriens oftast återkommande bipersoner, skräddaren Jupin. Om honom sägs det:

”Å andra sidan kände jag få människor, jag kan rentav säga att jag inte kände någon, som var mer begåvad än Jupin på huvudets och känslans vägnar, ty den förfinade insikt som bildade stoffet i hans utsökt spirituella konversation hade han inte hämtat ur någon skolundervisning eller någon universitetsutbildning, som så många unga män ur överklassen inte dar minsta nytta av men som hade kunnat göra honom till en frejdad man. Nej, det var hans medfödda språkkänsla, hans naturliga smak, som jämte en och annnan bok han läst på måfå och utan vägledning, på lediga stunder, hade skapat detta fulländade tal, där alla språkliga harmonier framträdde och visade sin skönhet.”

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Detta sociala perspektiv lyser dock med sin frånvaro i den populärkultur som följt i spåren av På spaning efter den tid som flytt. Särskilt tydligt är det i de fem tecknade seriealbum som utgivits av Stéphane Heuet, men vi ser det också i Volker Schlöndorffs stjärnspäckade film Un Amour de Swann (Swann och kärleken) från 1984.

Schlöndorffs film är välspelad och mycket vacker – italienskan Ornella Muti gör en oförglömlig tolkning av Odette – men det hindrar inte att den ger en klart missvisande bild av Prousts intentioner. I den läckert insmickrande bildberättelsen finns ingenting av den samhällskritik och sociala problematik som enligt min mening utgör det tyngst vägande inslaget i På spaning efter den tid som flytt. På så sätt bidrar filmen till att upprätthålla den fördomsfulla bild av Prousts författarskap som alltjämt dominerar i kritik och litteraturforskning.

Kanske kan bilden korrigeras i en aviserad bok med den lockande titeln Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den är skriven av den skarpsynte essäisten Carl-Johan Malmberg – känd för den fina vinboken Anden i flaskan (2002) – och lär komma från trycket kring nyår. I väntan på den kan man glädja sig åt den nyutgåva av Prousts mästerverk som efter en längre tids frånvaro nu återintagit sin rättmätiga plats på bokhandlarnas klassikerhyllor.

TORSTEN RÖNNERSTRAND
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Anders Fager.

Skräck med bra flyt

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige
0 0kr