Kärv litterär njutning

Litteratur
Rachel Cusk (foto: Siemon Scamell Katz)

MINIMALISM. I Rachel Cusks författarskap finner vår recensent Anna Remmets ”en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den”. Här skriver Remmets om Transit som utgör andra delen i en trilogi.

 

Transit av Rachel Cusk
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag

Ett bra sätt att beskriva den engelsk-kanadensiska författaren Rachel Cusks trilogi, som inleddes med Konturer och vars andra del Transit nu ges ut på svenska, skulle kunna vara en scen i den sistnämnda där ett obekvämt författarsamtal äger rum. En av de inbjudna författarna, Louis, deklarerar inte utan stolthet att läsare klagar på att inget händer i hans texter. Louis jämför sig med kollegan Julian och konstaterar att ”En bok som Julians var långt mer aptitlig: det förvånade honom ständigt hur folk slickade i sig det extrema /…/ deras smak för det förhöjdes snarast genom frånvaron av precis det som Louis klandrades för att ha avlägsnat — fiktionens fasad.”

Jag vet inte om stycket ska läsas som en metalitterär blinkning till Cusks egna böcker, men många skulle helt klart säga att det inte händer mycket i Konturer och Transit heller. De kretsar båda kring mer eller mindre flyktiga möten och samtal med vänner och bekanta till jagberättaren. Hennes eget liv pågår liksom mer i bakgrunden och skymtar fram i fragment. I Konturer har hon rest till Grekland för att undervisa i litterärt skrivande. Där möter hon lärarkollegor, författarkollegor, studenter och en efterhängsen stolsgranne från flyget som alla berättar om sina liv och reflekterar över olika aspekter av tillvaron. I Transit är upplägget detsamma, med skillnaden att jaget nu är tillbaka i England. Där flyttar hon till ett nytt hus och tampas med illvilliga grannar och renoveringar, deltar i ovan nämnda författarsamtal, och träffar sin kusin som lämnat sin fru för en annan kvinna och blivit en matsnobb av rang.

För att kunna uppskatta Cusk måste en acceptera premissen att alla, från vänner, till nya bekantskaper, ständigt håller långa, mer eller mindre skarpsinniga och oftast ytterst välformulerade monologer om sina liv och bevekelsegrunder så snart de inledande hälsningsfraserna är avklarade. Det är lite som att en måste acceptera musikalens premiss att människor brister ut i sång närsomhelst. Går läsaren med på det är det dock lätt att njuta av Rachel Cusks underfundiga reflektioner och skarpa, eleganta prosa.

Fortsätt

 

Och även om författaren lägger många vassa och intelligenta iakttagelser i romanpersonernas munnar är hennes blick samtidigt obarmhärtig i sin lågmälda ironi när den riktas mot människors pretentioner och självbedrägerier. Inte helt överraskande blir det mer lyckat när denna blick vänds mot kultureliten än när, som i Transit, det görs poänger av en bulgarisk hantverkares brytning och svårigheter att hitta ord på engelska. Överlag är det som om trilogins andra bok lider av att den försöker vara åtminstone lite mer jordnära och handlingsorienterad än föregångaren Konturer och därför blir mindre skarp och mer grovhuggen när den ska skildra bestyr med hantverkare och grannar (de senare porträtterade som stereotyp vit arbetarklass med tillhörande övervikt, sunkig lägenhet, och lika sunkiga åsikter).

Berättarjaget självt är som sagt ganska frånvarande i sin egen berättelse. Hon påminner på vissa sätt om en klassisk flanörsgestalt, en distanserad iakttagare. Samtidigt innebär inte den något distanserade blicken att hon låter sina medmänniskor fladdra förbi. Tvärtom suger hon upp deras berättelser och låter dem veckla ut sig likt solfjädrar. De fragment ur berättarens eget liv som ändå skymtar fram är skickligt gestaltade. Med små medel får Cusk det att bränna till, som när barnens telefonsamtal från pappan illustrerar tillståndet efter en skilsmässa.

Skildringen av besöket hos kusinen Lawrence, han som övergav sin fru och nu har en ny familj, är stundtals briljant i sin förmåga att förmedla obekvämhet som ofta övergår till rent obehag. Som när Lawrence visar sin tyranniska kyla mot sin nya familj, och sitt behov av att ha dem som statister i det nya livet där de bara är en av ingredienserna, jämte ett manschauvinistiskt matsnobberi som skulle göra Per Morberg avundsjuk. När han under sin långa utläggning om mat berättar om hur han lärde sig förakta den driftstyrda längtan efter en kladdig ostmacka och istället tillägna sig den mer svårförvärvade uppskattningen av till exempel benmärg och sniglar ser jag återigen en parallell till Rachel Cusks författarskap. Konturer och Transit ger inte ostmackans lättillgängliga, känslostyrda tillfredsställelse. De har inget av det ”extrema” som folk, med författaren Louis ord, vill ”slicka i sig”. Istället bjuder dessa romaner på en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

 

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen