ESSÄ. Erik Bovin skriver om en aktuell, postum bok med texter av och om poeten Ola Julén som gick bort alldeles för tidigt. Men Bovin betraktar också författarskapet i dess helhet. Och ser att det är gott.
”Texter” av och om Ola Julén
Nirstedt/litteratur
Tjugo år efter utgivningen av Orissa (1999) utkom Ola Juléns ordkarga mästerverk på nytt. Ursprungligen gavs den ut på Ink förlag, som drevs av namn som Aase Berg, Björn Wiman och Niklas Darke. 2019 återutgavs den, i Nirstedt/litteraturs klassikerserie, vilket också utgjorde inledningen på ett projekt som nu avslutas med Texter, en postum volym med dikter, artiklar och intervjuer.
Första dikten i Orissa har ofta citerats:
”Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig.”
Det är lätt att göra sig lustig över rader som dessa. För den ironiskt lagde går det kanske inte att läsa Julén utan att dra på munnen. Poeten Elis Monteverde Burrau har, om jag inte missminner mig, parafraserat nämnda rader, mer än en gång, om inte i tryckt text så på Twitter.
Man brukar hävda att humor avväpnar. Men det fniss som uppstår hos vissa när de läser Juléns dikter tycks snarare röra sig om en försvarsmekanism.
I Aftonbladet kunde man nyligen läsa Jack Hildéns intervju med skådespelarna från uppsättningen av Arv som just nu går på Dramaten, i regi av Carl Johan Karlson. Matthew Lopez pjäs är inspirerad av E.M. Forsters Howards end (1910) och handlar om två generationer homosexuella män i New York, en äldre generation homosexuella som överlevde aids-epidemin, och en yngre generation med andra möjligheter, om än inte förskonade från förtryck. Med sin speltid på åtta timmar torde den höra till det mest ambitiösa och vågade en institutionsteater gett sig på sedan Lars Noréns uppsättning av Personkrets 3:1 (1998, Elverket).
I Hildéns intervju talar en av skådespelarna, David Fukamachi Regnfors, om uppsättningens malande inverkan på publiken, om hur man läser av publiken och märker att den som från början satt med armarna i kors kanske inte gör det vid slutet av kvällen.
Vilket för mig vidare till min enda allvarliga invändning mot Juléns författarskap: han borde ha skrivit tjockare böcker. Han hade kunnat kapsla in minimalismen i en maximalistisk form, och jag lovar ingen skulle fnissa efter två-, tre-, fyra-, femhundra sidor.
Jag har alltid betraktat det vita, oskrivna på boksidan med viss ömhet. Jag har velat vistas där i det oskrivna… där man kan vila en stund från kontaktsökande bokstäver, innan man är redo att dras tillbaka… in i läsningen. Jag tycker inte om att bli sviken och språket håller sällan vad det lovar, det är min erfarenhet. Otaliga är de gånger då jag låtit mig dras med av denna sluga förförerska bara för att slå igen boken och känna mig – lurad. Språket lovade att bena ut allting, ordna världen och livet, göra det begripligt och hanterbart genom att spinna en sammanhängande berättelse som går att falla tillbaka på i svaga stunder. Men ofta har jag känt att nej, så är det inte. Det här köper jag inte. Kanske grundar sig denna aviga inställning till språket och dess möjligheter i poesins – den ädlaste av skönlitterära genrer – rötter i retoriken. Jag kan inte undgå att snegla misstänksamt åt denna bakgrund med tanke på alla löften, all tom retorik man dagligen matas med.
Jag har haft svårt att skaka av mig denna uppfattning som gör mig benägen att betrakta även stora poeter, som Tafdrup och Muldoon, som skickliga manipulatörer.
Denna ambivalenta inställning till språket går igen hos Ola Julén. Ändå hade Orissa lika väl kunnat publiceras med svarta boksidor och vit text. För det oskrivna ger inte läsaren någon ro. Det oskrivna gestaltar isoleringens och depressionens kompakta mörker, ett skoningslöst mörker som ständigt försöker dra ned diktjaget i depressionens underjordiska virvel. Med detta i åtanke finns det något hoppfullt och rörande över den kontakt raderna ideligen vill upprätta med läsaren. Jag håller inte alls med de kritiker som kallat Juléns poesi introvert. Det finns ett tilltal i dikterna som inte går att värja sig emot. Hur mörka utsagorna än är så lyser de mot läsaren.
Med Orissa skapade Julén depressionens poetik. Alla som genomlidit en depression vet mycket väl hur svårt det är med kommunikationen i detta tillstånd, ja, hur svårt det är att ta sig för något överhuvudtaget.
Mest av allt handlar Orissa förstås om ensamhet. Ett universellt tema då ensamheten som bekant uppsöker oss alla. Den rycker tag i finansvalpen på Wall Street, när han minst anar det, till synes utan anledning, den drabbar småbarnsföräldern, kort efter föräldraledigheten, den mer eller mindre konstituerar tillvaron för den socialt utslagne. Jag är helt övertygad om att alla de som varit våra statsministrar haft dagar då kostymen inte sitter som den ska, då ett eller två glas konjak efter arbetstid inte lyckas döva känslan av att ingen i det här j-vla landet förstår en… ändå ska man vara folkets yttersta representant.
Man har velat klistra på Juléns lyrik etiketter som: farlig litteratur. Jag förstår att det är en sexig etikett. Frågan är, säger den någonting om Juléns poesi? Farlig, (harkel*) på vilket sätt? Paradoxen är att man känner sig mindre ensam av att läsa Julén. Man kan spegla sig i diktjaget men hen kan också vara ens vän, för ett ögonblick.
Kanske kan en berömd dikt av Emily Dickinson sätta fingret på det band som tycks upprättas mellan jaget och läsaren:
”I’m nobody! Who are you?
Are you – – Nobody – – too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell! They’d banish us – – you know!”
Att det finns en styrka i att vara solitär, i att odla sin självständighet, att det är naturligt och inte abnormt att slå vakt om uppriktigheten gentemot sig själv och andra, att kunna tala om skammen och det skamliga för att inte paralyseras av den – allt detta ryms i en livshållning som, om man redan äger den, stärks av att läsa Julén.
Åter till ordkargheten och den instängdhet som alstras på Orissas nästan helt vita sidor, men som hade kunnat vara svarta. Från isolationens rum finns ingenting att hämta. Det om någon visste Julén och därför kan han också skriva så precist om kärlek och längtan efter närhet. Därför är han en stor kärlekslyriker, därför är hans poesi inte farlig, knappast konform men aldrig farlig, därför.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Texter (Nirstedt/Litteratur) är en bok för fansen. Det mesta och bästa av Julén har redan utkommit i bokform. Denna samling innehåller resterna, ”b-sidorna”. Jag som vanligtvis är skeptisk till postuma samlingar kan ändå förstå värdet i att publicera, inte bara en del, utan allt av en poet vars författarskap knappast hör till de mer omfångsrika.
Denna bok innehåller, förutom dikter och artiklar, inte mindre än fem intervjuer med Julén. Det hela är upplagt för upprepningar. Man kan tycka att det blir en text för mycket om personen eller myten Julén. En myt han hjälpte till att odla med sin rockstjärnemässiga attityd i intervjuer. Det ska erkännas att jag var mätt på den myten långt innan jag öppnade denna bok. Nog är det intressant att få veta mer om vad poeten själv läste (Strunge, Ekelöf, Norén men också – otippat nog – Linda Skugge) liksom hur han såg på sitt skrivande. För egen del räcker det gott med det vi får veta om Julén i Marie Lundquists läsvärda förord. (Marie Lundquist var för övrigt Juléns handledare på Biskops Arnö i början av 90-talet.)
När Julén för första gången publicerar sig sker det i Gedins årliga debutantantologi, Grupp 91. Han är då 20 år gammal, i samma ålder som Michael Strunge var när han debuterade med Livets Hastighed (1978). Och visst finns här, redan från början, ett visst släktskap med Strunge. Men ungdomsdikterna bär också spår av Bruno K Öijers poesi.
Ungdomsdikterna är, i mitt tycke, inte sämre än Orissas en- och tvåradingar. De tidiga dikterna har ett annat temperament, är inte särskilt långa men betydligt längre än dikterna som kom därefter. Och suggestiva är de, med ett starkt och stundtals våldsamt bildspråk:
”i mig bor stora djur
vilka stiger med blåsande läten
deras luftiga skallar visas
och jag ser det jag inte kan minnas
huden i hennes ansikte
organens bibliska färger
gör tystnaden lång i oxblod
så plötsligt ett skri in i himlen
sedan ljust grön i gräs
blödande såsom en skjuten”
(”Infantil bild,”, 1991)
Nio år efter sin medverkan i ovannämnda antologi kommer alltså Orissa, detta portalverk där det är tydligt att poeten hittat ett alldeles eget uttryck.
Att han inte var något one hit wonder, för att åter igen tala musikspråk, blev tydligt sommaren 2019 när Nirstedt/litteratur valde att publicera Afrikas verkliga historia, som var planerad för utgivning på Norstedts 2004, men drogs tillbaka enligt författarens önskan. När verket till sist såg ljuset visade den sig utgöra en lika stark läsupplevelse som Orissa nog var för många kring millennieskiftet.
”Jag skulle vilja älska dig, försiktigt”, skrev Julén i 400 (2001), som ursprungligen gavs ut i Danmark på förlaget Basilisk, men som också återfinns i denna volym. Det som hade kunnat bli en floskel räddas med små medel (pincettsmå). Dels genom valet att travestera en annan floskel: jag vill älska dig, för evigt, som åtminstone låter bättre på engelska. Låter bättre och ljuger bättre. Jag menar, vad då för evigt – allt är ju ändligt. Men också tack vare att dikten avslutas med ordet försiktigt, en vanligt förekommande glosa hos Julén, kännetecknande för en poetik där skönheten alltid är mjuk och lätt att förstöra; en livsviktig men skör motpol till världens kyla och grymhet.
Nirstedt/litteratur gjorde det möjligt för en ny generation att upptäcka Julén genom återutgivningen av Orissa. Förlaget har även gjort sitt yttersta för att mätta hungern bland de redan frälsta genom utgivningen av Afrikas verkliga historia samt denna läsvärda avslutning på ett projekt, som också är något av en kulturgärning.
Ola Juléns alldeles för tidiga bortgång inträffade 2013. Sex år före sin död publicerades ett par dikter i Kristanstadsbladet, under rubriken ”Veckans dikt”. Kanske visste han att det skulle bli hans sista dikter, och att han befann sig i livets slutskede. Den dikt som publicerades den 9 februari 2007, rymmer dessa rader:
”Så spela bara tidig Cohen
Stilla, helt akustisk på begravningen
Var tysta nu
Tänk inte på mig mer”
info@opulens.se
