Hans Boij och Henry Parland

Litteratur.
Hans Boij och Henry Parland. (Collage: C Altgård / Opulens)

MINIESSÄ: Gunnar Lundin har tidigare denna höst presenterat poeten Hans Boij. Då handlade det om Boijs relation till Saarikoskis poesi. Här följer en fördjupning om Boij som poet och hur han förhållit sig till Henry Parlands lyrik. Följt av ett litet diktappendix.

Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Assessorsgatan 12, Södermalm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. (Där kunde vi ha mötts!) Varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under 20-hundratalet en rad omfångsrika volymer.

Boijs föräldrar skilde sig tidigt. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Finland, i Sverige som krigsbarn, och i Kanada. I Stockholm under senare delen av 1900-talet kunde man lätt känna sig som en främling om man fått sin moral ”med modersmjölken” – tanken att vi i våra gener har anlagen att skilja gott och ont, rätt och fel, fult och vackert – och fått hjältarna i Fänrik Stål som förebilder. Försöka vara ädel, god, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nylibera­lerna sade det bättre.

I den finska svenskbygden fanns även om den saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas trots allt ett gemensamt bildningsarv som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade arbetarrörelsen tanke om folkbildning mark.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modern­are. Då var den direkta anledningen tidningarnas uppmärksammande av 50-årsminnet av Parlands bortgång i scharlakansfeber i Kaunas (Jag är ju utlänning vartän jag kommer, titel på Agneta Rahikainens Parland-biografi) blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden eller de gamla värdena omformulerade – nyfödda – i en våldsamt och häftigt sig förändrande samtid. Men framför allt: Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet. Där finns inledningsvis ett ytligt inslag av esteticism (ändå aldrig den pose som fanns hos ”dandyn”) som stod i motsättning till Björlings profetiska och Diktonius röda etik. Men registret vidgades.

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i den egna erfarenheten. Hans Boij behövde alltså ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit sin egen ton.

Alla konstnärer är tonsättare. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare.  Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Parlands bejakande mening. Amerikaåren följda av exilen i Sverige som vaktmästare på ett företag skärpte blicken för vad sig tilldrog: ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP med en i reklam och media påeldad individualism.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Björling och Parland såg pärlorna i den amerikaiunfluerade kapitalismen: personlighe­tens frihet, demokrati, jämställdhet, jazzen – en ny stämning efter krigsslutets ideologikonkurs. Hos Björling och Rabbe Enckell förenades modernismen med klassicism.

En annan besläktad själ blev senare E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av modernitet kände Boij igen sig i men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att återkommen till kammaren bekänna hur han har smutsat ner sig. Även om Cioran – som Boij uppmärksammat i en essä i Nya Argus 3/21 – kan fråga sig vad det tjänar till att umgås med Platon, då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld, vill han ändå vara Platon.

Hans Boij är kaféernas poet. Han anser sig uppriktigt vara misslyckad och finner sin värdighet i det. Han fullföljer Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen. Utifrån sin bildningsintuition – både etisk och historisk – ser han hur en ung och medelålders genera­tion går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån som en främmande fågel samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter tycks han ha valt att vara obsolet för att bli ett vittne.

Appendix: Här följer ett par exempel på Boijs parafraser på Parland:

Henry Parland:
Jag är van att äta.
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Hans Boij:
Jag är van att stressa
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

 

Henry Parland:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma.
Jag har ändå inte råd
att leva
det må vara hur billigt som helst.

Hans Boij:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma
Jag har ändå inte råd
med gemenskap
den må vara hur billig som helst

 

Två  dikter av Hans Boij:

Naturligtvis
har jag föreställt mig
hur det skulle vara
att träffa dig –
Vid dessa tillfällen
har du alltid
träffat en annan
än den jag är
Det är er två jag dyrkar.

Jag pallrar mig hem
från Sevastopol.
Sevastopol? Där har
jag aldrig varit. Men möblerna
vill höra om stora världen.

ANVÄND DENNA april 2021
GUNNAR LUNDIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr