PROSA. Thomas Almqvist har läst Nobelpristagaren Louise Glücks ”Marigold och Rose”, hennes debut som prosaförfattare. Han konstaterar att det är en mycket egenartad berättelse eller saga som därtill är hjärtevärmande.
Marigold och Rose: en berättelse av Louise Glück
Översättning: Jonas Brun
Rámus Förlag
Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motiveringen: ”För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.” Samma år fick hon även Tranströmerpriset.
Det finns ett antal diktsamlingar som översatts till svenska av antingen Stewe Claeson eller Jonas Brun och ”Vinterrecept från kollektivet” (2023) som de har översatt tillsammans. Alla diktsamlingarna finns på Rámus förlag, det lilla Malmöförlaget, som plötsligt ståtade med en alldeles egen Nobelpristagare!
Glück föddes 1943 i New York och växte upp på Long Island. Hon har till dags dato skrivit tretton diktsamlingar och två essäsamlingar. Med den lilla kortromanen eller långnovellen ”Marigold och Rose” debuterar hon nu även som prosaförfattare. Översättare är även den här gången Jonas Brun.
”Marigold och Rose” beskrivs som en sagolik memoar om de båda tvillingarna Marigolds och Roses första levnadsår, där Glück precis som när hon skriver dikter blandar det självbiografiska med vemod och glädje. Marigold och Rose upptäcker världen och skaffar sig insikter om mamma, pappa och mormor och vad de försöker undanhålla dem.
Det blir till en sagolik undersökning om vad som varit och vad som kommer att bli, berättad av de båda bebisarna genom Glücks vuxna perspektiv och med hennes precisa språk och klara blick.
Rose är väldigt social, medan Marigold mest tycker om böcker, även om hon inte kan läsa. Hon samlar på ord och när hon kan flera, ska hon skriva en bok. Marigold liknar pappa, även om han saknar hennes litterära besatthet, medan Rose mest liknar mamma. De är i alla fall två bebisar med blöjor, två människor i miniatyr, som varken kan krypa eller gå, men som tänker mycket. Marigold är hjärnan och Rose är hjärtat och på så sätt kompletterar de varandra. De är ett par åldrande människobebisar och boken slutar som sig bör med ett stort födelsedagskalas, när de fyller ett år.
Glück lägger orden i de båda bebisarnas munnar, vilket ger en stor komisk och snudd på paradoxal effekt. Jag läser denna 73-sidiga, korta berättelse med ett ständigt småleende på mina läppar. ”Marigold och Rose” är en charmfull, liten bok, en riktig pärla egentligen och The New York Times tyckte till och med att den var en av 2022 års allra bästa böcker.
Även här skriver Glück intimt och lågmält, samtidigt som hon uttrycker starka känslor och än en gång visar hon att hon kan variera både stil och tematik. De båda bebisarna ser på livet genom den vuxnes perspektiv och använder sig av den vuxnes konkreta och direkta språk med stor metaforisk insikt, vilket ger en annorlunda läsupplevelse.
Det är en mycket egenartad berättelse eller saga, men den är ärlig och den handlar om saker som är viktiga för små barn som litenhet, separation, sorg, syskonkärlek och död. Det är en oftast lättsam liten berättelse, som med allt vemod gör mig varm om hjärtat att få läsa.
thomas@opulensforlag.se
