Går tonsäkert in i diktens rum

Litteratur
Ursula Andkjaer Olsen (Foto: Rolando Diaz).

LYRISKT. ”Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik”, skriver Helena Lie.

Utgående farkost av Ursula Andkjœr Olsen
Rámus Förlag (2018)

Den produktiva danska poeten Ursula Andkjœr Olsen är sedan många år etablerad i hemlandet Danmark. Förutom lyriker verkar hon även som musikkritiker, kompositör och konstnär, och har även författat ett par böcker inom musikhistoria. Andkjœr Olsen är utbildad vid Forfatterskolen i Köpenhamn där hon numera också undervisar, har en fil. kand i musikvetenskap och har skrivit flera sceniska verk – främst kammaroperor.

Musikaliteten är alltid närvarande i hennes lyriska verk, och särskilt påtaglig i hennes senaste diktbok Utgående farkost (den bästa titel jag sett), som består av sex sviter interfolierade med svarta fotografiska bilder av den danska konstnären Sofia Kalkau. Boken utkom i Danmark 2015, belönades med Danmarks kritikerpris och har nu översatts utmärkt till svenskan av Jonas Rasmussen.

Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik. Jag läser Utgående farkost och tänker: ”Det här måste uppföras på scen!”, ”… och här kommer kören in!”.

Verket är en tämligen lång, bitvis massiv programförklaring kring kroppen och dens klenhet jämfört med idén om ett slags tåligare övermänniska som står emot allt och alla. Även sig själv när det rasar. Diktjaget besvärjer mjuka värden som trygghet och trevlighet och granskar kritiskt lekamens begränsningar, vill ta sig ur kroppen med alla dess försvagade punkter, dekonstruera och bygga starkare, hårdare, ”träna kroppen till sten”, bli ett slags maskinellt fungerande varelse.

det är något fel med min hud
den har inte levt upp till mina förväntningar
jag vägrar att ta min hud på allvar

mina förväntningar var: huden skulle beskydda, den skulle ligga som ett skyddande lager utanpå allt, se till att jag kände mig vattentät,
den skulle vara vattentät, tät, på alla sätt

den har inte utfört sitt arbete
vem kan ta en sådan hud på allvar
den är ett löjligt organ som borde bytas ut, t.ex. mot guld

Jämsides med destrueringstanken står självhatet som ett verktyg för att kunna hata andra: ”… VÄNDA MITT ANSIKTE MOT ER OCH GE ER FUCK”. Jag undrar över detta hat, men erinras snabbt om att hat är en av människans mest tillgripliga affekter, för ”hat är naturligt, lagstadgat och nödvändigt”, ”hat är uttryck för den högsta formen av frihet”, och vidare ”ett hats verkliga värde ligger i den skuld som det hänger ihop med och att kontrollera denna skuld är att kontrollera ALLT”.

Andkjœr Olsens farkost är mycket märklig att färdas i. Det är inte särskilt behagligt, faktiskt känner jag motstånd, irritation även över att det känns jobbigt. Herregud tänker jag, det är bara en bok. Läs nu ut den för sjutton. Efterhand blir jag osäker på vilket håll vi är på väg åt, det är nämligen både svårt och jobbigt att navigera i mörker länge, men Andkjœr Olsen vet precis vad hon gör. Det här är ett verk med fullständig precision. Några speciella platser i boken, exempelvis dikter som tecnoscientific eller stycket Jag utför inkapslingen, för mina tankar till såväl svenska poeten Aase Bergs diktböcker Hackers (Bonniers, 2015) och Liknöjd fauna (Bonniers, 2011), som danska poeten Olga Ravns debut från 2013 Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne (10TALBok). Men främst är det rent Andkjœr Olsenskt:

tecnoscientific4
jag inbjuder INTE kroppen att vara på ett annat sätt
den stelnade människan
i sin utgående farkost

äntligen avgränsad
äntligen sluten
(strategiskt indämd)

den stelnade människan
INTE som det att INTE tänka på andra
SOM så långt möjligt
utövande av hänsynslöshet gentemot makt

Man får inga svar, ingen nåd eller upplösning, och texten är en utmattning som kräver pauser, men man lämnas med en kvardröjande vilja till rannsakning av både sig själv och kollektivet, vår tids farsoter, våra strömningar, hatet som finns. Jag kan ej omfatta Utgående farkost helt (ännu), men just därför kommer jag att återvända.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen