TOLKNING. “Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag.” Stellan Lindqvisst reflekterar över medvetandet.
Ljudet når före. Jag hör brandbilen innan den dyker upp. Jag ser den och jag ser nästa. Det är ett stort pådrag. Jag ser hur bilarna försvinner mellan de gula stenhusen. Sedan kommer en polisbil, därefter en ambulans. Jag tänker att det snart går att läsa om detta på nätet, att det som sker där också snart sker här. Jag föreställer mig händelseförloppet: landshövdingehuset som brinner, stegar som skjuts upp, vattenkaskader från olika håll, människor utanför avspärrningar som nyfiket och lätt skräckslaget (glada att det inte gäller dem) beskådar det hela.
Sedan ser jag katten på gården nedanför (branden är nu någon annanstans) ett objekt av kött och blod, determinerad långt nere i sina dna-strängar. Som jag just av denna anledning känner ömhet för, det vill säga att hon traskar runt i en cirkel hon inte kan ta sig ur. Hon orienterar sig, hon lystrar till ljud, hon viker undan för hot, hon är inte medveten om min medvetenhet, att den är större, att den omsluter henne, att jag genom min medvetenhet värnar om hennes plats i universum, att jag därmed är ett maktmässigt faktum, det vill säga något hon måste behaga och samtidigt vara vaksam mot.
Sedan slår det mig, strax efter, när jag på andra sidan älven, på kajen, ser en liten människa: gula byxor, förmodligen galon, arbetsbyxor. Hon rör sig med samma obegripliga rörelser som katten, obegriplig eftersom jag inte ser hennes ärende. Och ärenden ser man inte, de sluter man sig till, hittar på, av det man hör och ser. Kanske förbereder hon ankomsten av ett kryssningsfartyg eftersom sådana lägger till vid denna kaj, lägger tampar tillrätta, kollar viktiga anslutningar, städar, flyttar undan saker som inte skall vara där? Jag vet inte, inget alls faktiskt, bara att mina hypoteser utplånar det som annars är obegripligt.
Det slår mig sedan att också jag har svårt att tänka mig, inse, att hon, de gula byxorna, på samma sätt som jag har ett medvetande, det vill säga en själ. Och att också jag, från hennes horisont på kajen, är en mycket liten figur med obegripliga rörelser – som kan reduceras, som kan bli ett objekt, som kan bli själlös, som kan bli någon man kan sticka en bajonett i för att man inte förstår, tillåter sig förstå, att kroppen som genomborras också är en själ.
Nyss åskade det. Svart himmel, ett hårt regn föll, piskade älven, tvingade upp miljontals droppar i ett försök att nå himlen. Lika plötsligt som den kom var föreställningen över, åskan drog vidare, började om någon annanstans, man hörde den på avstånd, nu över en sjö, några åkrar, några kor, vars förvånade ryggar blev blanka.
Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag. Ett universum utan ett medvetande är information som inte tolkas, det vill säga meningslöst, ensamt och ljudlöst. Inneslutet i sin osynlighet färdas det mot sina ickemål.
info@opulens.se
