Finlandssvenskt: Sorgliga liv suveränt berättade

Litteratur/Kultur
Finlandssvenskt. Tuva Korsström och Mirjam Tuominen (t h). Montage: C Altgård / Opulens.

TUVA KORSSTRÖM. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om Tuva Korsström som fått Svenska litteratursällskapets stora pris i år. De förra delarna  hittas här och här.

 

 

”This is the saddest story I have ever heard” – inledningsraden i Ford Madox Fords roman The Good Soldier från 1915 har ofta citerats (och Ann-Marie Vinde tog fasta på den när hon valde titeln på sin svenska översättning: ”Sorgligast av historier”). Så hade Tuva Korsströms bok om föräldrarna författaren Mirjam Tuominen och konstnären och seminarielektorn Torsten Korsström kunnat kallas. Men hon har valt något mera poetiskt som har lika god täckning. Älvan och jordanden hette en bilderbok som hennes far Totti skrev, ritade, band in och gav henne då hon fyllde fyra. Vid lite mera vuxen ålder insåg hon att det var en berättelse om föräldrarna själva, och om ett äktenskap vars plågsamma sönderfall hon och den några år äldre systern Kyra blev vittne till.

Denna dubbelbiografi har renderat Tuva Korsström det inhemska Tollanderska priset på 40 000 euro, med den just nu låga växlingskursen på kronan den penningstarkaste av nordiska litterära utmärkelser (tätt följd av Svenska Akademiens stora nordiska pris på 400 000 kronor som just tilldelats Karl Ove Knausgaard).

Tuva Korsström har fått priset lika mycket som en samlad erkänsla för sina tidigare böcker, essäsamlingarna Berättelsernas återkomst. På spaning efter den europeiska romanen (1994), Tidsresor. Rapporter om förändringar (1997), och Kan kvinnor tänka? (2002) som blev mycket uppmärksammad inte bara för sin provokativa titel. Samt den encyklopediskt innehållsrika Från Lexå till Glitterscenen (2013) med den varudeklarerande undertiteln Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 som är en bok man har ständig glädje av. Både för den och för de tidigare essäsamlingarna har hon haft nytta av de år då hon var anställd på kulturredaktionen vid Finlands (svenska) rundradio, och sedan ännu fler i olika perioder vid Hufvudstadsbladet i Helsingfors där hon växelvis varit kulturredaktör och kulturchef (och lika vänlig, trevlig och effektiv som de båda företrädarna på den posten, Ebba Elfving och Ebba Boström, kan jag av eget spring i korridorerna på Mannerheimvägen 18 intyga).

Också Tuva Korsströms mor Mirjam Tuominen fick Tollanders pris som nog inte var riktigt lika mycket värt den gången, liksom andra utmärkelser och stipendier. Men genomgående var hon fylld av ångest och tvivel på sig själv, och det var kanske betecknande för vad som skulle komma att den novellsamling hon debuterade med 1938 hette Tidig tvekan. Fyra år senare, i början av oktober 1942 när hon hunnit ge ut ytterligare två samlingar berättelser, antecknade hon detta, tjugonio år gammal, villrådig och svartsynt: ”Men det är längre av föga intresse för någon människa alls, om jag skriver. Skall jag då låta bli. Nej, någonstädes finnes kanske dock den okända människan. Och läser man mig inte nu i Sverige, läser man mig kanske sedan.” Men hon hade redan då insiktsfulla läsare både på hemmaplan och västerut. Flera fanns i Uppsala där hennes författarkolleger norskan Sara Fabricius (känd under sin pseudonym Cora Sandel) och Stina Aronsson bodde. Framför allt fick hon stöd av den lågmält kloke Carl-Erik af Geijerstam, liksom hon inläst på Vilhelm Ekelund, och hans hustru Regina. Men negativa recensioner var förödande, särskilt ett avfärdande från Johannes Edfelt. Från dagens horisont är det dock lätt att konstatera att hennes lite tvehågsna blick in i framtiden har slagit in.

Återutgivningen av hennes skrifter har tagit fart bland svenska förlag, framför allt under de allra sista åren. Modernista gav ut hennes samlade noveller i två band (Tuva Korsströms Tuominen-urval i tre band kom redan 1989-1992) och har dessutom lagt ut en lång rad av hennes titlar som e-böcker. Eskaton har nytryckt Besk brygd. Betraktelser (1947, nu med dotterns efterord), Stadier (1949, med essäerna om hennes valfrändskaper Cora Sandel, Proust, Strindberg, Edith Södergran, österbottningen R R Eklund och Rilke vars brev och Orfeussonetter hon översatte, och med en avslutning av Per Erik Ljung) och prosastyckena Tema med variationer (1952, med Anders Olssons kommentar). Därtill ännu två titlar i fjol, Bliva ingen, och Under jorden sjönk. Mycket mer är på gång, också de hittills outgivna religiösa manuskripten från henne sena år då hon haft en gudsuppenbarelse. Så det våras för henne, om hon alls varit bortglömd.

Ghita Barcks monografi Mirjam Irene Tuominen i liv och dikt kom redan 1983 – mellannamnet blev hon efter hand noga med att sätta ut eftersom det märkligt nog fanns en politiskt verksam Mirjam Tuominen på yttersta vänsterkanten vars brev från arga avsändare hon besvärades med. Hedvig Rask skrev sammanfattande om henne i Biografiskt lexikon för Finland, och lika bra och mera personlig är Monika Fagerholms text om henne i andra delen av Finlands svenska litteraturhistoria (2000) där författarskapet delas in i tre perioder, estetiskt, estetiskt-etiskt och ”mot slutet av femtiotalet, ett utpräglat etiskt skede, då frågorna om skuld och medlidande blir (…) påträngande…” Kierkegaards avslutande religiösa stadium på livets väg nådde hon, fast inte mycket från de åren ännu kommit på tryck.

Tuva Korsströms långa krönika om föräldrarnas romans, tvekan, snabba giftermål under kriget och skilsmässan efteråt är en genomlysning av två mycket olika personer (och deras släkt bakåt) som tycks ha passat sällsynt illa samman: hon depressiv och sjuklig, med drogberoende och korta periodvisa psykotiska vistelser på Lappvikens sinnessjukhus, han en charmerande sällskapsmänniska, trygg men slarvig, inte minst med pengar. De flyttade till Nykarleby i Österbotten, en småstad som var påfrestande för henne och där hon kände sig instängd. Men han blev en mycket omtyckt seminarielärare i slöjd och teckning där fram till sin förtidiga bortgång, han blev bara 54. Man får samtidigt veta mycket om Finlands 1900-tal, och stämningarna under vinterkriget och fortsättningskriget, inte minst genom faderns brev från fronten. ”Jag ville veta hurudana mina föräldrar var som barn och unga: jag ville skärskåda dem när de – häftigt förälskade – gick in i ett livslångt beroendeskap som för min mors del till slut övergick i hat.” Det blir lika mycket en berättelse om de båda döttrarnas lyckliga somrar på landet med en varm och omtänksam fader (och hans trogna hund som blev gammal) och om deras tonår i en Helsingforslägenhet samman med en allt mera labil, sjuklig och misstänksam mor, och hur de överlever vardagen samman med en ”skrivande varelse med en passionerad bindning till livet och en ännu starkare till döden.”

Vi får veta mycket om släkten, om morfar som avled tidigt i en hjärtattack fast han nog kunde ha räddats om det inte råkade hända en första maj under förbudstiden. Han föll omkull på gatan, man trodde han var full och förpassade honom till en cell där han dog, oövervakad — då var Mirjam bara sju år gammal. En bror till Totti dog tidigt i lungsot, en syster till honom likadant kort därpå, båda plötsligt slocknade ljusgestalter. Familjekrönikan återberättas och rekonstrueras med hjälp av många brev och Mirjams dagböcker, men också på Tuvas och systern Kyras egna minnen och anteckningar. Så växer det också fram ett självporträtt av författaren Tuva som ung, fram till faderns bortgång och den dag hon gifter sig, och med moderns död 1967 som slutpunkt. Det är en gripande och samtidigt behärskad berättelse, full av sympati för två väsensskilda föräldrar.

Samtidigt visar Tuva Korsström i sin känsliga och kunniga genomgång av moderns både publicerade verk och av de hittills otryckta manuskripten en suverän överblick. Mirjam Tuominens noveller, dikter, prosastycken, essäer (bland dem en tidig avhandling om Hjalmar Bergman och en senare studie om Hölderlin) och översättningar kräver en vaken läsare. De blir alltmer krävande ju längre fram man tar sig, fram till de sena visionära texterna. Men det är värt ansträngningen. Hon hör, med akademisekreteraren Anders Olssons ord ”till den lilla skara författare som alltid återstår när konjunkturerna blåst undan, och när eftertanken inställer sig.” Till vår hjälp har vi nu Tuva Korsströms stora levnadsteckning, väl värd alla priser och lovord. Efter den vet vi så mycket mer om Mirjam Tuominen och hennes egenartade författarskap.

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen