Finlandssvenskt: Champagne och snö

Litteratur/Kultur
Finlandssvenska Tua Forsström väljs in i Svenska Akademien. Montage: Opulens Bildkällor: Pixabay.com och Wikipedia. 

FINLAND. ”Så är det också skamligt länge sedan någon från Finland återfanns där”, skriver Ivo Holmqvist. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien inleder vi nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. 

 

 

Invalet av Tua Forsström till Svenska Akademien har lovordats, inte minst på finlandssvenskt håll. Så är det också skamligt länge sedan någon från Finland återfanns där. Den ombytlige Gustaf Mauritz Armfelt som var född i den östra rikshalvan blev invald på stol nr 14 i maj 1786. Åtta år senare uteslöts han, för påstådda politiska stämplingar. 1805 togs han åter in, fast på stol nr 17 som han tvangs lämna 1811 när han förvisats ur Sverige. Han är den ende som suttit på två stolar i den församlingen.

Om hans landsman diplomaten greve Gustaf Philip Creutz som var född på Anjala Gård inte hunnit avlida året innan akademien instiftades hade också han med all säkerhet suttit där från första början. 2010 hedrade akademien hans minne med en minnespeng och ett tal av Horace Engdahl som väl hör till den sista generationen som läst Creutz vackra herdedikt Atis och Camilla på gymnasiet: ”Jag sjunger om den eld som plågar och förnöjer/ då han sin första makt i unga hjärtan röjer…”

1808 rättade Svenska Akademien i någon mån upp obalansen genom att låta Franz Michael Franzén som var född i Uleåborg ta plats i församlingen, också han högst välmeriterad. Under tio års tid var han dess ständige sekreterare, tills han 1834 blev biskop i Härnösand efter att ha varit präst i Klara och Kumla. Han var också flitig som författare av psalmer varav åtminstone två är lätta att lära sig utantill: Bereden väg för Herran, och Vad ljus över griften. Men han författade också lättsammare vers, som dryckesvisan Champagnevinet som uppmanar oss att ta tillvara den dag som är, carpe diem: ”Drick! De förflyga de susande Pärlorna: drick!”

I Björn Håkanssons antologi Levande svensk poesi som gått i många upplagor har några av Creutz alexandriner tagits med liksom fyra dikter av Franzén, men inget av Tua Forsström. I den imposanta (och bastanta) antologin Svensk poesi som lundensarna Daniel Möller och Niklas Schiöler redigerade häromåret finns Creutz långa Sommar-Qväde med i sin helhet, fem dikter av Franzén, och av Tua Forsström tre, alla mycket vackra. I två av hennes faller snö fast mera elegiskt och mindre politiskt än den snö som yr i Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam.

I en intervju med den finlandssvenska rundradion fick Tua Forsström flera kloka frågor men också en del fåniga som hon parerade på diplomatiskt vis. Radioreportern var dåligt påläst när hon bland annat undrade vad Tua Forsström skulle säga i sitt tal om sin föregångare på stol nr 18? Inträdestalen i Svenska Akademien har alltid handlat om avlidna medlemmar, aldrig om nu levande avsatta eller utträdda (Mine herrar!, Kerstin Ekmans bok om lovtalen i Akademien, är mycket läsvärd). Och Tua Forsström undvek vänligt att svara på den efterhängsna frågan om det blir ett Nobelpris i litteratur i år, eller rentav två.

Dagens Nyheters kulturchef hör till dem som hälsat Tua Forsström välkommen fast han samtidigt undrade om hon är tillräckligt stridbar, och här på sidan noterade Helena Lie nyss att det är ”en ytterligt patriarkal hegemoni Forsström träder in i (motbevisa mig gärna, jag är idel öra) så frågan är väl hur länge Forsström kommer stå ut i ett sådant sällskap om det fortsätter som hittills.” Det är nog en onödigt pessimistisk blick in i framtiden även om föregångare som Kerstin Ekman, Lotta Lotass, Sara Danius och Sara Stridsberg satt exempel genom att frivilligt lämna församlingen.

Jag försöker gärna motbevisa: Per Wästberg är inte fallen åt det patriarkalt grötmyndiga, ej heller Jesper Svenbro, Kjell Espmark, Peter Englund, Anders Olsson och Tomas Riad, och att Bo Ralph på något vis skulle vara faderligt nedlåtande vet jag av egen erfarenhet är så långt från sanningen man kan komma. Den nyinvalde Erik M Runesson har inte hunnit sätta sig på några höga hästar och gör det säkert inte. De har kanske samman med sina kvinnliga kolleger druckit förflygande champagne på Gyldene Freden men är kloka nog att inte orda om det, och de undviker att tala om den snö som föll i fjol.

IVO HOLMQVIST
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen