Fantastisk och förfärlig antologi

Litteratur/Kultur
Roxanne Gay (foto: Jay Grabiec)

SEXUELLT VÅLD. Roxane Gay kom ifjol ut med Hunger- historien om (min) kropp. En bok om den gruppvåldtäkt Gay var med om som knapp tonåring och hur hon började bygga ett ointagligt fort av sin kropp efter det för att ingen någonsin skulle närma sig henne igen. Gay är nu tillbaka med antologin Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp.


 

 

Inte så farligt — 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp av Roxane Gay (red)
Översättning: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

”Oavsett vad som händer våra kroppar under en livstid… så är de fortfarande våra.”
Maggie Nelson

Genetiskt är jag kodad som kvinna. Min kropp har två x-kromosomer, äggstockar, livmoder och bröst. Jag lever som och definierar mig som kvinna. Equals: Det har aldrig varit en fråga om, utan när, jag skulle råka ut för sexuella trakasserier eller övergrepp, främst av någon med genuppsättning x och y. Enligt Brå var 98 procent män av de som misstänktes för sexualbrott år 2016. År 2017 utgjorde män 99 procent av de som dömdes för våldtäkt. Det finns alltid nyanser på skalan, även män råkar ut för övergrepp och våldtäkt, även kvinnor kan vara förövare mot både män och kvinnor, och siffrorna ovan gäller endast för misstänkta eller dömda, men på det stora hela ser det ut så här i Sverige idag enligt statistiken, och då är inte ”mildare övergrepp” med.

Jag har ändå klarat mig hyggligt till skillnad från väldigt många andra kvinnor. Ett faktum jag är mycket tacksam över, men att det ens existerar en sådan tacksamhet i en är absurt. Vad fan är vi tacksamma för egentligen? Att mannen av någon anledning inte våldtog utan bara tafsade grovt? Att den potentielle förövaren var så full eller påverkad att koordinationen felade och han kom av sig? Att någon kom in i rummet?

Historierna är lika många som det finns människor och de tar aldrig slut. I den amerikanska författaren Roxane Gays nya bok Inte så farligt- 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp diskuterar de medverkande bland annat detta. Att de ändå hade tur. Att det kanske inte var så farligt trots allt. Att de i alla fall inte miste livet. Att det ju kunde varit värre. (Normaliseringsprocesser vid trauma är som bekant ett sätt att försöka överleva.) Men samtidigt: ”Posttraumatisk stress är på riktigt och äter sig in i själen och förståndet på så många av oss som överlevt sexuellt våld”, skriver skådespelerskan Gabrielle Union som i tjugoårsåldern blev våldtagen under pistolhot i den skoaffär hon då jobbade i.

”Inte så farligt” är bitvis fantastisk läsning rent litterärt, men alldeles förfärlig läsning innehållsligt. Trettio personer, merparten kvinnor, samt någon ickebinär och någon man, berättar om upplevelserna av övergrepp och våldtäkt. Ibland är det en isolerad händelse, ibland flera. Skribenterna är amerikanska författare, poeter, redaktörer, skådespelare och forskare, eller på annat vis intellektuella. Tillsammans skissar de fram ett kompakt mörker av övergreppshandlingar som män begått mot dem.

Förövarna är campusvänner, det är pojkvänner, ex, dejter, pappor, andras pappor, lärare, kollegor, rumskamrater, chefer, regissörer, soldater, humanitärarbetare, tränare, ja, alla kategorier är representerade. De tafsar, grovtafsar, trakasserar, våldför sig, våldtar, tvingar, hotar eller förnedrar. Ibland allt på en gång. Våldtäktskultur, misogyni, porrskadade män och sadism far fram liksom ren och skär ondska, våldtäkt som vapen i krig, maktfullkomlighet. Boken utgör en tung vittnesbörd om olika grader av trauma och efterverkningens enorma lidande. Jag måste pausa flera gånger, betänka vad i hela friden jag nyss läst.

I princip alla texter är oerhört välskrivna, men en text som griper extra mycket är exempelvis Sharisse Traceys bidrag som beskriver hur hennes pappa, frilansfotografen, vid en fotosession hemma våldtar henne vid tretton års ålder och hur hon sedan berättar det för mamman i hopp om att hon ska agera och lämna sin man, men istället blir det offret/barnet som får bära skulden och enligt släkt och utomstående kurator dessutom ”borde förlåta honom”. När pappan försöker våldta henne igen ett par år senare, men inte lyckas, blir hon dels inte trodd, dels tvingad att bo under samma tak som förövaren ändå eftersom hon inte kan bo hos kompisar hur länge som helst. Det är skakande läsning. Naturvidrigt. Familjen som den sjukaste institutionen av alla är knappast en nyhet, men likväl förbluffas jag över hur djupt störd människan kan vara gentemot sina barn och närmsta.

Eller So Mayers text, om hur pappan lärde henne läsa under samma period som han våldtog henne. Lärde henne simma och andas utan att drunkna, samtidigt som han höll för hennes mun om nätterna. Eller Anthony Frames text om hur en kompis pappa med tvång runkar av honom när han sover över. Eller Michelle Chens rapportliknande text om flyktingkvinnor och den överhängande risken att utsättas för sexuellt våld vid gränsövergångar och i flyktingläger.

Dessa och många, många fler finns här och jag tänker att detta att berätta är ett första steg mot läkning, men det betyder inte nödvändigtvis att det går att läka vad någon annan haft sönder. Pseudonymen V J Sleek skriver i boken: ”Ett trauma kan aldrig lösas upp helt och hållet”. Så är det nog. I bästa fall lär man sig leva med det, gå vidare, men vad händer med de som inte lyckas?

Berättelserna i ”Inte så farligt” rör sig mest kring regioner i USA och dess närhet och gärningspersonerna är uteslutande män. Gay har en stenhård agenda, det är jag förtrogen med sedan innan, hennes korståg är naket, brutalt, smärtfyllt och viktigt, men antologin hade växt i nyansrikedom om inte alla medverkande var privilegierade somewhat framgångsrika intellektuella, och om även berättelser med kvinnliga förövare hade inkluderats. För givetvis finns de. Men det är också min enda invändning.

HELENA LIE
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund inom litteraturvetenskap och litterär gestaltning. Har tidigare även skrivit om scenkonst och performance samt är kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi sedan 2015. Sysslar lika delar med skrivande som med eget konstskapande. Bosatt i Berlin.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen