Ett levande språk bortom stelnade klichéer

Litteratur
Bild: Derek Robinson.

MEKANISMER. ”Vi måste istället lära oss se det ’som ligger i öppen dager’, skriver Moi, lära oss lyssna på vad människor faktisk säger och skriver. Det är där verkligheten finns, det är den platsen vi läker och skadar varandra på”. David Zimmerman om Toril Moi.

Att läsa även den mest följsamma teoretiska text – som den berömda norska litteraturprofessorn Toril Mois Språk och uppmärksamhet – på tåget från Malmö till Stockholm uppmärksamt är dömt att misslyckas. Vi lever i ”distraktionens tid” som Moi uttrycker det. Människor orerar ogenerat om allting, telefoner är högljudda och arga herrar beklagar högljutt telefonernas högljuddhet, och så vidare. Men Toril Mois essä, som förlaget Faethon givit ut i Alva Dahls översättning, fängslar verkligen min uppmärksamhet. Moi inleder med att skeptiskt fråga efter litteraturens betydelse i ”detta genomkommersialiserade mediasamhälle” – you had me at litteraturens betydelse.

Toril Moi har gjort sig ett stort namn inom litteraturforskning genom bland annat sin feministiska kritik mot Judith Butler och écriture féminine, men också genom böcker om Henrik Ibsen, samt den nyutgivna Revolution of the Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell. Utan att själv tyvärr ha läst mer än en bråkdel av detta förefaller essän Språk och uppmärksamhet samla en del av hennes tidigare argument. Handlingsplanen Moi lägger fram bygger på att höja tilltron till språket. Med vardagsspråksfilosofi från Ludwig Wittgenstein, Cora Diamond och Stanley Cavell försvarar Moi det alldagliga språkets betydelse i politisk, moralisk och rent egoistisk, självbevarande mening. På ett föredrag för flera år sedan i Uppsala minns jag hur Moi kritiserade akademikers användande av misstankens hermeneutik, det vill säga, freudianer eller marxister vars studieobjekt aldrig handlar efter de lagar de tror, där allt sker omedvetet eller under ytan. Vi måste istället lära oss se det ”som ligger i öppen dager”, skriver Moi, lära oss lyssna på vad människor faktisk säger och skriver. Det är där verkligheten finns, det är den platsen vi läker och skadar varandra på.

Att läsa Moi ger den där lustfyllda känslan av att någon tänker och börjar på rätt ställe, hon skjuter undan vad som är irrelevant och får det att låta enkelt. Kanske är det den känslan Sokrates skulle kalla anamnesis – återerinring – något jag vet långt in i mig men ser tydligt först nu. Via Simone Weil och Iris Murdoch argumenterar Moi för att uppmärksamhet är ett etiskt ansvar, eftersom det i kvardröjandet vid språkets nyanser finns en kärleksfullhet mot världen. Och här kommer litteraturen med Rilke och Ibsen in. Litteraturen kan som språkligt koncentrat rädda vårt inre från att bli en tom genomfartsled av likriktat samhällssubventionerat stimuli. Vad vi uppmärksammar i världen och uttrycker om den inte bara formar världen utan också oss själva. Texten presenteras som skriven i polemik mot rådande litteraturforskning, men vem, undrar jag, skulle invända mot detta?

Jo, Toril Moi går med sin vardagsspråksfilosofi till angrepp mot ett motsatspar som hon anser dominera dagens tänkande. Scientismen är det ena, där naturvetenskapens metoder är de enda giltiga för kunskapsproduktion och allt annat är, tja, inte kunskap; postmodernismen är det andra. På den senare ges inga tydliga exempel men den framställs som någonting som uppstod under 1970- och 80-talet som såg ”språket som ett språkligt system eller spel, frikopplat från världen och sanningen”. I ett nyskrivet efterord tar Moi upp Trump och fake news som kopplat till postmodernismens samhällsfarliga och amoraliska tankesätt som misstror språkets förmåga att förändra verkligheten.

Positionen är enkel att ta, och det ligger säkert en del i den. Relativism kan vara mycket farligt. Men vilken postmodernism hävdar detta? Är postmodernism, som Moi hävdar, blott skepticism mot naturvetenskap? Angreppet mot postmodernt tänkande är centralt i texten och användning av begreppet får mig att associera till mycket som sagts i svenska media de senaste åren. Såväl högerkonservativa, gammelvänstern som liberaler, eller, för den delen, alt-right-rörelsen har beskyllt postmodernismen för vad nu än deras ideologi ser som grundproblemet. Massmördaren Anders Behring Breivik – vars rättegång på ett mycket intressant sätt behandlas i Språk och uppmärksamhet ondgjorde sig som bekant över postmodernismens så kallat ”kulturmarxistiska” intellektuella relativister, som Theodor Adorno och Jacques Derrida, genusteoretiker och postkoloniala teoretiker, som alla verkar pyssla med någon form av destruktiv värderelativism.

Det är liksom inte meningen att likna Toril Moi vid terrorister, men är upprätthållandet av denna pajkastning mot det postmoderna konstruktivt för att uppnå Mois handlingsplan? Ett sätt att diskutera vad den så kallade postmodernismen springer ur är upplevelsen av förintelsen och den värld filosofin stod inför efteråt. Sarah Kofman beskriver i sin essäistiska bok Kvävda ord (också utgiven på Faethon) språkets interna problem efter förintelsens fullständiga nedmontering av värden. Det hon gör är att syna en erfarenhet extremt uppmärksamt. Kofman, som akademisk kollega med postmoderna ikoner som Derrida och Gilles Deleuze, drar en slutsats som i hög grad liknar Moi: att utveckla ett levande språk bortom stelnade klichéer är den mest etiska av aktiviteter, det är ett sätt att ge akt på den eviga avgrunden till den andre, en avgrund som dömer oss till lyssnande, ja, uppmärksamhet. Ett annat sätt att försöka ringa in vad det postmoderna kan syfta på är att skilja mellan postmodernismen och postmoderniteten, där den förra är en stil eller ett tänkande som mer eller mindre lyckat försöker bearbeta det senare. Postmodernitet skulle också kunna kallas för senkapitalism, postproduktion, globalisering, det finns många beteckningar, många möjliga beskrivningar. En historisk period som genom nya avancerade sanningsproducenter försöker övertala så stora delar av befolkningen som möjligt att samhället inte alls står i skuld, att klyftorna inte ökar, att produktionen och konsumtionen inte i grunden raserar möjligheterna till en värdig framtid på den här planeten för majoriteten av människorna på den. En period som via dessa informationsteknologier mer eller mindre effektivt försöker suga upp all känsla av gemensamhet och splittra den i meningslösa individualiserade motsättningar mellan människor som egentligen alla har samma bekymmer.

Kanske är jag inte uppmärksam nog på vad Moi försöker övertyga mig om, och kanske har detta inte så mycket med hennes essä att göra som med samhället. Men jag är inte helt säker på grundpremissen att ställa scientism mot postmodernism som samtidens två onda förvillare. Fake news är inte Derridas fel. Världen blir knappast bättre av att dyrka Deleuze, men han är en meningslös antagonist i sammanhanget. Behöver inte Toril Mois enastående och utopiska projekt, språket och uppmärksamheten, snarare riktas mot det som vissa postmodernister – som Kofman – tog sig an, nämligen mekanismerna bakom maktens eller de med-vinstgående sanningssägandets praktiker? Borde inte kampen om språket utspela sig där?

Det finns, som både Moi och Kofman skriver, ett ansvar att vara kritiska och uppmärksamma mot vad språket har för makt i vilket rum. Men det finns också ett ansvar att ge akt på hur informationsföretagen och kapitalet prioriterar, algoritmerar och paketerar utsagor mellan oss. ”Think we must”, som Virginia Woolf skriver i Three Guineas: ”Let us never cease from thinking – what is this ‘civilization’ in which we find ourselves? What are these ceremonies and why should we take part in them? What are these professions and why should we make money out of them?”

DAVID ZIMMERMAN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av David Zimmerman

David Zimmerman är konstvetare, poet och frilansande litteraturkritiker. Del av gruppen Malmötxt som arrangerar litteraturevenemang i Malmö och har givit ut diktboken Mal på Anti förlag 2017.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen