Förintelsens minnesdag

UNDANTAGSTILLSTÅND. “Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna blott skulle utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst”, skriver Gregor Flakierski.

Det var den 27 januari 1945 som sovjetiska soldater ur första ukrainska frontens 60:e armé, under befäl av marskalk Konev, nådde den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördats och närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under av undernäring, slavarbete och brutal behandling.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj. Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och inte ens några foton finns kvar.

Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna blott skulle utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle utrotas.

Det finns många litterära skildringar av helvetet i koncentrationslägren, bland dem Primo Levi, Imre Kertesz. Den polske författaren Tadeusz Borowski berättar i Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar om en fotbollsmatch i Auschwitz. När han hämtade bollen såg han hur en tågtransport anlände. Nästa gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Jag känner personligen flera som har berättat om sina erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Jag tror att det som är gjort av människor kan förstås av andra människor. Och ändå. När Förintelsens genomförande planerades under den ökända Wannseekonferensen ifrågasatte ingen själva mördandet. Däremot diskuterades ivrigt logistiska problem, och inte minst juridiken. Ordnung muss semin, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Mötet tog en och en halv timme. Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

En av de värsta nazistiska förbrytarna, det ockuperade Polens generalguvernör Hans Frank, var också utbildad jurist, med dubbla doktorsgrader (därtill var han beläst och högt kultiverad). Juridiken är tvärtom vad man skulle kunna tro viktig i sammanhanget. All nazistisk politik var förankrad i lagstiftningen, hur grotesk den än kan te sig idag. Och det fanns ingen internationell rätt vid den tiden som kunde utgöra en hämmande faktor.

I en nyligen utkommen bok Vägen till Nürnberg av den brittiske författaren och advokaten Philippe Sands skildras två män som har lämnat viktiga bidrag till den internationella rätten, och i som i stor utsträckning gjorde det möjligt att hålla förbrytarrättegångarna mot nazisterna efter kriget.

Hersch Lauterpacht formulerade begreppet ”brott mot mänskligheten”, som innebär att individer besitter internationella rättigheter, och att det finns en internationell lag som skyddar dessa rättigheter, och som står över den nationella suveräniteten.

Begreppet ”folkmord” som myntades av Raphaël Lemkin förväntas däremot skydda hela grupper, etniska, religiösa, nationella och andra. Nürnbergrättegången var helt unik, det var första gången i historien som ledare för en stat ställdes inför en internationell domstol åtalade för en helt ny kategori av brott: folkmord och brott mot mänskligheten.

Idag när alltfler grupper sprider främlingsfientlighet som i olika former blir accepterad och salongsfähig är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.