En politisk handling i sig

Litteratur
Foto: Stephen Butkes

VUXENBLIVANDE. ”Jag fick hem boken innan sommarhettan. Slukade den, blev inte så tagen som hypen föregivit, men gav den ytterligare några läsningar och den växte. Mycket.” Helena Lie har läst norska poeten Ingvild Lothes Varför är jag så ledsen, jag som är så söt.

 

Varför är jag så ledsen, jag som är så söt av Ingvild Lothe
 it-lit förlag
Översättning: Carl Lindsten

Jag håller andan.
Jag är ett barn, eller jag är inte vuxen, jag har små bröst,
jag vet inte vad mensvärk innebär.
Jag är egoistisk utan min mening, jag har ett temperament,
jag har nära till känslor, jag är ofta ledsen eller glad.
Jag tror på ufon men jag försöker framstå normal.
Jag tycker kärlek verkar spännande,
Så mycket oanvänd kärlek som finns i mitt liv.
Jag är inte ful, faktum är att jag är vacker,
men livet blir inte lättare för det.

(Ur Varför är jag så ledsen, jag som är så söt)

Norska poeten Ingvild Lothe, född 1990, är ett nytt stjärnskott på den norska poesihimlen. Stjärnskott låter fånigt, jag vet- men det är intrycket jag får efter det lilla svenska förlaget it-lits marknadsföring av Lothe när de strax före sommaren gav ut henne på svenska.

Lothe debuterade 2015 på norska förlaget ATV Press med  Lidt lust til å pule, lidt lust til og dö, men ändå väljer man att kalla hennes andra diktbok Varför är jag så ledsen, jag som är så söt för debut. Oklart varför. Omslaget till den senare boken är det fyndigaste jag skådat: En vacker illustration av fyra tamponger och en insekt som kryper ur den sista. Tampongerna agerar ställföreträdande puppa som kläcks när de får blod i sig. Underbart uppenbar metamorfos, helt kongenial med Lothes dikter om att gå från stort barn till ung vuxen. Jag fick hem boken innan sommarhettan la sig som över landet. Slukade den, blev inte så tagen som hypen föregivit, men gav den ytterligare några läsningar och den växte. Mycket.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Vad Lothe sysslar med är ett slags brutalt ärlig, avskalad prosapoesi som ekar av ensamhet, gör ont mest hela tiden och är just så depressiv, impulsstyrd och narcissistisk som människor i ungt vuxenblivande ofta är. Boken inleds med ett minne från barndomen där jaget och hennes bror kissar i badkarsvattnet ”för att hålla värmen, för att hålla ut”. Några rader tidigare har det antytts att pappa slår mamma.

Därefter sker en vandring genom en pubertet med ett diktjag som åtminstone för mig verkar vara djupt deprimerat. Hon är blasé, avtrubbad, uppgiven. Ledsnare än ledsnast. Betraktar sin kropp som inte längre är ett barns. Dissocierar och driver sin existentiella ångest in i mörka vrår, piercar naveln på skoltoaletten, har sex, dricker sig full och är otrevlig. Driver runt på stan, dejtar, onanerar och tänker att hon vill vara en anständig person med hus, man, barn och Volvo. Funderar över om hon borde ta fler selfies för att må bättre. Mamman lägger handen på hjärtat och säger ”du har gjort ett hål här, så här tvärs igenom, förstår du”.

En hop universella känslotillstånd och situationer framskrivs, sådana som alla som genomgått en ungdom känner igen. Min egen tog förvisso plats just vid gränsen till den digitala eran, men det kvittar. Problemenen är de samma. Dikterna inbjuder till empati även om jag emellanåt vill ruska om diktjaget när det blir för platt eller pubertalt, ett par passager kantrar nämligen ditåt, men bredvid dessa och ytliga saker som snygghet och hur jaget marknadsför sig för män, beskrivs även en abort och handlingen i att spola ner fosterrester i toaletten.

Att ge plats åt en kvinnlig huvudperson som den här, som inte sköter sig eller gör eller säger vad som förväntas, är enormt befriande och jag vågar påstå att Lothe hakar i de senaste årens skandinaviska poesiströmning, den som inte ber om ursäkt för sig eller håller igen, med ett jag som lever ut, slirar, ligger runt, får cumshots i ansiktet och är smått odräglig. Fast egentligen gör väl Lothe det som manliga poeter och författare i alla tider gjort: ger plats åt en icke-perfekt, ibland ledsen, ibland glad människa- men här av kvinnligt kön. Bara det är en politisk handling i sig.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen