AVDAMMADE MÄSTARE. “Här finns inga schablonmässigt onda eller goda.” Jesper Nordström skriver om den ungerske författaren György Kardos som emigrerade till det så kallade brittiska Palestinamandatet.
Det är ingen hemlighet eller kontroversiell åsikt att Mellanöstern är världens mest konfliktfyllda oroshärd. Här finns alla förutsättningar för konflikt: religion, ekonomi och kalla krigets geopolitik, som lett till närmast eviga proxykrig och stormakters ”schackspelande”. Lägg sen till Israel och dess ideologiska grund i Theodors Herzls sionism och det är laddat för konflikt.
Det är alltför lätt att använda sig av linjal när det ska dras gränser mellan gott och ont, rätt och fel i såna här ormbon och ställa etniska och religiösa grupper mot varandra, och där behövs litteraturen med sin problematisering och sitt inifrånperspektiv.
Som Györgys Kardos halvdokumentära roman Abraham Bogatirs sju dagar från 1968 som tar upp ett levnadsöde kring en rysk invandrarjude som inte alls vill vara ideologisk radikal eller skapa en enad stat för judar, han vill bara odla sin mark, vara i fred och ta sin årliga kombinerade nöjes- och affärsresa till Jerusalem och få klä upp sig lite och få en anspråkslös guldkant på tillvaron.
Han utmålas som en godmodig och nästan politiskt naiv ”byfåne” som ändå just i kraft av denna personlighet vinner respekt hos de flesta religiösa grupperingar. Men så ställs det på ända då en yngling ur den militanta Irgun-rörelsen söker skydd hos honom och långsamt krackelerar kylan hos honom.
György Kardos var flykting i det så kallade brittiska Palestinamandatet och det var en tid som enligt egen utsago var ”tät, mystisk och brokig, jordnära bortom all högspänd ideologi” och här finns inga schablonmässigt onda eller goda. Vad den också skildrar är den interna rasismen och fördomarna. Så väcker de östeuropeiska judarna med sin jiddischkultur mest löje hos de mer ”världsliga” västjudarna.
Personligen tycker jag att det är en roman som väcker incitament att ta reda på mer historiskt och första gången jag läste den fann jag mig ständigt läsa på Wikipedia om Israels grundande, kartor över konfliktområden, vad Irgun-rörelsen egentligen var och höll nästan på att missa dess litterära egenvärde, som består i att det är en ganska charmig ja närmast stundtals puttrig skildring av något så allvarligt som ockupationsmakters förtryck.
I en tid av alltmer enögd antisemitism är det en behövlig gestaltning av ”genomsnittsjuden” som inte vill göra politik av allt. Detta på samma vis som exempelvis Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött tog ett litterärt grepp om en svensk invandrarfamilj och på ett varmt sätt blandade fördomar, allmänmänskligt och humor.
György Kardos tog andra vägar i sitt författarskap efter denna roman, och den enda övriga svenska översättningen är en biografisk roman om bröderna Zoltan och Alexander Kordas emigration till USA och karriären som producenter av äventyrliga mastodontfilmer under Hollywoods guldår. Det är inte alls politiskt på samma vis.
I Viktor Orbáns allt mer diktatoriska stat kan man spekulera om varför det bara är de mer ofarliga vanliga romanerna som nämns på ungerskspråkiga Wikipediaartikeln om György Kardos?
jesper.nordstrom@opulens.se
