
ESSÄKONST. I den här fantastiska samlingen finns det inte en enda essä som inte förtjänar en rekommendation, skriver Elisabeth Brännström som läst Små dygder av Natalia Ginzburg.
Små dygder av Natalia Ginzburg
Översättare: Vibeke Emond och Gunnel Mitelman
Albert Bonniers förlag

När den italienska författaren Natalia Ginzburg (1916-1998) gjorde succé med sin numera klassiska roman Familjelexikon 1963 var hon redan en uppskattad författare av både romaner, noveller och essäer som i de allra flesta fall berör familjen Ginzburgs upplevelser under kriget och det trauma som upplevelserna lämnade efter sig i arv till kommande generationer.
Ginzburgs var övertygade antifascister och Natalias man, förläggaren Leone Ginzburg torterades och mördades av fascisterna 1944 i Rom, något som satte känslomässiga spår i Natalia och ofta återkommer i den litteratur hon skrev efter krigsslutet.
Händelsen är mycket närvarande i den i övrigt humoristiskt skrivna Familjelexikon, som annars mest handlar om hennes egen familj och speciellt om hennes koleriske far, Guiseppe Levi. Den ligger också latent i de essäer hon skrev mellan 1944 och 1962, liksom den gode vännens, poeten Cesare Paveses, självmord 1950 på ett hotellrum i bådas hemstad, Turin.
Albert Bonniers förlag har nu inlett en nyutgivning med känsliga, väl genomarbetade översättningar av Natalia Ginzburgs böcker och de två som hittills getts ut: Familjelexikon och essäsamlingen Små dygder ger en perfekt introduktion till hennes författarskap.
Små dygder, som inleds med ett utmärkt förord av den kanadensiska författaren Rachel Cusk, innehåller ett fint urval av essäer skrivna mellan 1944 och 1962 där första delen först och främst behandlar de incidenter i författarens liv som berört henne mest; bland annat tiden fram till mordet på Leone, vännen Paveses självmord, hennes andra äktenskap med en man som i det mesta inte alls liknar henne själv och tiden i exil i England, där hon ofta går i trasiga skor och lider svårt av hemlängtan.
I del två ägnar hon sig åt något mer allmängiltiga reflektioner, som problemet med tystnad, mänskliga relationer och människans lott, författaryrket som kall och i titelessän Små dygder ger hon sin, fortfarande något kontroversiella, åsikt om det positiva med en form av kollektivistisk, antikapitalistisk barnuppfostran inriktad på att göra barnen delaktiga i den stora helheten, istället för att försöka skapa snåla, småsinta individer, enbart inriktade på pengar och egna karriärer.
Essäerna i Små dygder är alla utmärkta, skrivna på ett klart, konkret hållet språk nedtecknat av en registrerande, eftertänksam iakttagare som berättar sina minnen och framför sina reflektioner med så lätt hand att alla betraktelser av verkligheten, liksom tankarna om efterkrigsvärldens tillstånd, flyter på i en mjuk ström av så pass väl avvägda formuleringar att ett skimmer läggs över de autentiska, verklighetsnära skildringarna och de ofta praktiskt inriktade funderingarna över livet och mänskligheten.
I den här fantastiska samlingen finns det inte en enda essä som inte förtjänar en rekommendation. Till mina egna favoriter hör, bland annat, den inledande essän Vinter i Abruzzerna där Natalia Ginzburg berättar om livet med man och barn i en liten by där familjen gömt sig tiden före mordet på Leone, Porträtt av en vän där Pavese skildras så noga utifrån och in att det känns som om man själv har mött honom och Mitt yrke, en intressant redogörelse över en författares relation till sin talang och till sin plats i livet. Alla essäerna är dock lika läsvärda; klara och tydliga, men ändå mjuka och eftertänksamma, skrivna av en författare som verkligen kan sitt yrke och har en helt egen, unik röst.

elisabeth.brannstrom@opulens.se



