En allt annat än marginell röst

Litteratur/Kultur
Michel Ekman (foto: Cata Portin)

FINLANDSSVENSKT. Att Michel Ekman skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys, skriver Ivo Holmqvist som läst den aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Med stor behållning.

 

 

Jag tänker på nötskrikor av Michel Ekman
Schildts & Söderströms

”Jag är en författare i marginalens marginal, på ett minoritetsspråk i genrer som den läsande allmänheten inte ens hört talas om” skriver Michel Ekman lätt defensivt i sin senaste samling anteckningar och reflektioner, Jag tänker på nötskrikor.

Jag tror att han har fel i sin uppgivna suck och hoppas att den här boken når många läsare. Det flyger många fåglar på de här sidorna, han är en mycket kunnig ornitolog, men han dröjer också vid mycket annat, på ett klokt och eftertänksamt vis.

Han är en framträdande litteraturvetare som avhandlat sin landsman poeten Peter Sandelin och som skrivit studier om människor och natur hos Runeberg. I  Må vi blicka tillbaka mot det förflutna kommenterade han åtta finlandssvenska författarskap under första hälften av 1900-talet, och för fem år sedan redigerade han en uppdaterad och aktualiserad version av det andra bandet i Finlands svenska litteraturhistoria, den som gavs ut vid senaste sekelskiftet.

I hans tankar om nötskrikor och mycket annat känner jag igen den eftertänksamma tonen och underskruvade stilen från Claes Hylinger som också nämns, långt fram i boken. En hel del författarnamn virvlar förbi, som man kan förvänta sig hos någon som ägnat sig åt litteraturkritik i många år (Michel Ekman är född 1956). Han blir glad när hans tips om W G Sebald går hem hos frisören och han gillar när en yngling på tunnelbanan läser Hesses Österlandsfärden. Det skulle vara lätt att dela den glädjen och det gillandet.

Noteringar om Virginia Woolf och P G Wodehouse, om den ständige Knausgård, om Söderbergs Hjärtats oro och om naturlyrikern Lennart Sjögren på Öland och Thoreau i New England blandas med tankar om inhemska kolleger som R R Eklund i det förflutna och i samtiden Lars Huldén och litteraturvetaren Roger Holmström som avlider under åren boken täcker. Deras minne tecknas vackert. Och när han blickar ut över Östersjön finns en annan författare lämpligt till hands: ”havet låg tranströmerblankt ända till Estland.”

Michel Ekman skriver om film och med stor spännvidd om musik, från Patti Smith till Johannes Brahms vars sista fyra korta pianostycken står ”i sällsam kontrast till den tjocke och skäggige cigarrökarens yttre habitus.” Han varierar kvickt Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe: ”så fort någon citerar På spaning efter det förflutna sprider sig en känsla av varm buljong i hela min kropp”. Vidare handlar det om att byta bostad: ”En flyttning förändrar ens syn på böcker. Vetskapen att jag själv åstadkommit flera stycken får mig att känna mig som en återfallsförbrytare.”

När han tar tunnelbanan minns han en kåsör i det förflutna: ”Varje gång jag passerar Brändö i metron tänker jag på Guss Mattsson, och på döden. Kvinnan på bandet som meddelar hållplatserna har exakt det uttal som var Mattssons främsta argument när han i ett I dag-kåseri pläderade för att Helsingfors krematorium skulle byggas där: Bränn dö.” Jag undrar om Michel Ekman varit i Prag? En spårvägslinje från centrum ut till en av förstäderna går ett stycke av vägen längs en kyrkogård, med en hållplats vid en grå byggnad med slutna väggar. Vad det är får man reda på av konduktörens rop: KREMATORIUM!

Ett fåtal specifikt finlandsvenska ord gör läsningen lätt exotisk: kännspak (karakteristisk), skyddsväg, hälsostation, smetana (sur grädde), och man lär sig att tuppapper är det som används på toaletten. Det handlar om sonen och om hustrun (Pia Ingström, sedan många år litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet) och deras vandringar och utflykter, en av dem till president Kekkonens trivsamt fula hem, nu museum, andra till olika restauranger i och kring Helsingfors, med exotiska maträtter. Men framför allt alltså om fåglar.

Boken slutar på vackert vis med noteringen den 28 december i fjol då han besökte sin dementa mamma: ”Det är länge sedan man kunde föra samtal med henne. Men när jag tog avsked riktade hon plötsligt blicken mot mig helt bestämt och sa: ’Huvudsaken är att jag får se dig.’ Det är den längsta sammanhängande mening hon yttrat på minst ett halvår och den gjorde mig mållös av sorg.”

Nu ska jag skaffa och läsa Michel Ekmans tre tidigare böcker av denna art: Utanför tiden (2012), Harens almanacka (2015) och Självbiografiskt lexikon (2017). Att han skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys.

IVO HOLMQVIST

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen