Dikt om glömskan som omsluter oss alla

Litteratur
Foto: Karl Krook

FÖRFRÄMLINGANDE. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Michael Larsson har läst Jörgen Linds nionde diktsamling.

Åtel av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag

Det är en ovanligt varm maj i år. Träden och blommorna har slagit ut med en våldsam plötslighet. På torgen sitter människor och flåsar i den heta försommarsolen. Det är svårt att minnas att större delen av landet för bara några veckor sedan var täckt av snö. Det finns annat som är svårt att minnas, men av andra orsaker: nyhetssändningarna hösten 2015, ilskan och oron, skramlet och taggtråden. Allra svårast att minnas är de döda, de för evigt förlorade. Redan T. S. Eliot talade om hur snön sveper in jorden i glömska och hur samma tunga glömska håller oss varma om vintern. Kanske menade han att glömskan är ett slags överlevnadsmekanism. Eller så är den en flyktväg, något vi griper tag i för att kunna hantera tillvaron.

I Jörgen Linds bildvärld fyller snön en delvis annorlunda funktion. Den dyker ofta upp som i ett gränsland där den får en både uppluckrande och övertäckande innebörd. Inte sällan förekommer den i drömmar eller faller ner i vatten och löses upp: ”Snart står vi / i den virvlande snön och griper / efter det som finns kvar / av oss.” Snön tycks mer vara en påminnelse om det vi har förlorat än det som får oss att glömma.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

I Åtel, Jörgen Linds nionde diktsamling, ryms mycket av både snö och glömska, men det är inte alltid självklart vad det ska representera eller vad Lind genom att åberopa minnets vita fläckar, luckor och lakuner försöker säga oss. Men så har det heller aldrig varit enkelt att läsa Linds poesi. Rent stilmässigt är han ovanligt svårdefinierad. Under de 21 år som har gått mellan den tidstypiska 90-talsdebuten Ararat och i dag har han avverkat både den ena och den andra uttrycksformen. Själv kallar han bara sitt skrivande för ”litteratur”, men jag undrar om det inte mer specifikt rör sig om en sorts fragmentdikt vars näring han hämtar lika mycket från dagsaktuella händelser som från historiska, ibland antika, urkunder. Lind har i tidigare böcker refererat till såväl Victor Klemperers dagböcker om hur språket perverterades i Nazityskland som till antika papyrusrullar vars läsbarhet för oss gått förlorad. I Åtel vävs det bekanta bildspråket samman med den politiska utvecklingen i Europa och referenser till de stora mästarna i den vemodiga ryska filmtraditionen, från Tarkovskij till vår tids Zvjagintsev.

Åtel är Linds första diktbok sedan han med Vita kommun lämnade pentalogin Rede (2004–2014) bakom sig, och jag tycker mig också ana en ansats här att kliva ut i något främmande och outforskat, inte så mycket börja om på nytt som att finna andra utsägelsepositioner utifrån vilka samma frågor kan uttryckas. Här finns samma språkteoretiska begrundan som i tidigare böcker, de återkommande referenserna till ”musik” och ”strömmar”, liksom den övergripande meditationen kring hur människor, inbegripna i sig själva, sina språk, kroppar och system, försöker nå ut till varandra. I sitt efterord till Vita kommun sammanfattar Henrik Petersen Linds verk med ett slags kreativt manifest: ”Språket är det immateriella transportmedel med vilket människor bär varandra.” Är det en korrekt tolkning? Jag vet inte. Kanske. Så god som någon, antar jag.

Men jag hakar fast i de sista två orden som slår an något: det att bära varandra. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Underförstått är att vi löper risken att glida ifrån varandra eller redan har gjort det. Men är ifrånglidandet något som gäller samhället eller människor emellan? Det finns goda skäl att tro att det rör sig om båda nivåer samtidigt. Å ena sidan finns ”en man och en kvinna” som återkommer med jämna mellanrum. De har ett barn mellan sig som tycks befinna sig i varierande stadier av insjuknande eller förfrämligande, som om barnet har behov av sina frånvarande föräldrar samtidigt som det på ett annat plan redan har vuxit upp och lämnat dem bakom sig. Det handlar om två ”tysta ensamma människor / och den mörka stigen in / till dem”. Å andra sidan finns en större, politisk dimension som uttrycker besvikelse över löften och kollektiva drömmar som gått om intet: ”Jag gick med socialdemokratin / tills det inte längre fanns något att gå / med.”

Man skulle kunna klaga på att Jörgen Lind inte tar tydlig ställning i de ämnen han endast tycks nudda vid, kanske i synnerhet den djupa tragedi som döljer sig bakom det vi kallar flyktingkris. Visst kan man invända att han varken erbjuder alternativ eller lösningar och nog är Åtel stundvis oerhört tröstlös läsning, men det är också en brutalt ärlig skildring av den bristande medmänsklighetens mekanismer, av hur vi människor möter världen, skakar av oss den och bygger upp oss själva på nytt. I frågor som dessa tror jag man som läsare begår ett misstag om man avkräver verket en tydlighet som dess ämne omöjligen kan rymma. Det är en tung men belönande bok för den som tar sig tid att läsa. Kanske återfinns den bästa sammanfattningen av Åtel i en av bokens avslutande rader: ”Snö faller och sedan snöar det / oavbrutet tills boken tar slut.”

MICHAEL LARSSON

 

 

 

 

 

 

 

Michael Larsson är översättare och frilansande litteraturkritiker bosatt i Malmö. Har tidigare jobbat med litteraturplattformar som Ordkonst och Malmötxt.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen