KLASSIKER. En fin självbiografisk klassiker om det gemensamma språkets styrka och sammanhållande kraft, skriver Elisabeth Brännström, som läst Familjelexikon av Natalia Ginzburg.
Familjelexikon av Natalia Ginzburg
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Albert Bonniers
När den självbiografiska romanen Familjelexikon först kom ut 1963 blev den en omedelbar succé med både läsare och kritiker. Bokens författare, Natalia Ginzburg (1916-1991) från Turin i norra Italien hade ända sedan debuten 1942 med novellen Vägen till staden uppmärksammats och uppskattats för sina böcker om familjerelationer och om de unga italienska antifascisternas liv under Mussolini. Med Familjelexikon tog hon definitivt steget rakt in i världslitteraturen; romanen väckte oerhört stor uppmärksamhet, den tilldelades Italiens mest prestigefyllda litteraturpris – Stregapriset – samma år som den gavs ut och den har genom åren översatts till ett stort antal europeiska språk.
Familjelexikon är ett verk som är sprunget ur en febril känsla av hemlängtan. 1963 bodde Natalia Ginzburg i London och medan hon skrev på sin roman längtade hon påtagligt och intensivt efter sin stora, stökiga italienska familj; sin koleriske pappa, den judiske vetenskapsmannen Guiseppe Levi, sin snälla, söta mamma Lidia och sina fyra syskon, Gino, Mario, Alberto och Paola, alla mycket begåvade men nästan helt väsenskilda från varandra.
Natalia Ginzburg växte upp i Turin, som yngsta barn i ett hem som nästan totalt dominerades av pappa Guiseppe Levis starka personlighet och häftiga humör. Hans ständiga utbrott gällde allt och alla och hans omdömen om folk var ofta både negativa och otroligt högljudda. Alla som han inte gillade, från Mussolini som han hatade och den kände varitéartisten Petrolini som han föraktade, till oräkneliga medlemmar av hans egen släkt eller familj, kallade han oreserverat för, ”pajaser” ”grobianer”, ”stollar” eller ”åsnor”. Han var en fanatisk antifascist och en lika fanatisk bergsklättrare och arbetsmyra och han slängde sina, för det mesta djupt motsägelsefulla åsikter och ofta ologiska påståenden, runt sig med en näst intill mördande oförsiktighet, burna av en bedövande tordönsstämma vars styrka han inte alltid var kapabel att kontrollera.
Natalia Ginzburg beskriver honom med en mycket tilltalande blandning av skräckslagen beundran och humor, han kan ibland påminna lite om George Costanzas explosiva pappa i Seinfeld. Hennes prosa är beundransvärt åtstramad och vägen in i familjen Levis kaotiska liv går via familjens språk och familjära uttryck. Natalias tramsiga, roliga mamma Lidia, är expert på att berätta historier där uttryck från gamla släktingar och vänner upprepas så ofta att de svetsar ihop familjen även då bråken och meningsskiljaktigheterna håller på att totalt förstöra stämningen De fristående fraserna är naturligtvis oförståeliga för utomstående, men Natalia Ginzburg använder dem på ungefär samma sätt som Marcel Proust använder sin madeleinekaka: vid varje nytt uttryck vecklas en berättelse ut och läsaren får genom den väv av fragmentariska berättelser som lappas ihop både en inblick i familjen Levis släkthistoria och insyn i familjemedlemmarnas gamla och nya vänskapsförhållanden. Genom att få ta del av deras ständigt pågående, vardagliga buller, eller ”slabber” som Guiseppe Levi kallar det, och genom att lyssna till deras sånger, samtal och formuleringar får vi också en bild av Levis gemensamma livssituation och en distinkt känsla av att de band de knutit till varandra, som med tiden kommer att tänjas ut och försvagas, ändå aldrig helt och hållet kommer att brista.
När vi nått slutet av boken, har familjen Levi gått igenom mycket. Kriget har passerat, man har gömt flyktingar i huset, bland annat några välkända antifascister, eller konspiratörer som de kallades av Mussolinis anhängare, Natalias bröder har suttit i fängelse och hennes man, konspiratören och förlagsredaktören Leone Ginzburg, har mördats av tyskarna. De sista raderna inger dock hopp när det gamla paret Levi sätter i gång på nytt med sitt eviga berättande och ömsesidiga käbblande. Familjens språk kommer att leva kvar länge än.
En fin självbiografisk klassiker om det gemensamma språkets styrka och sammanhållande kraft.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
