Den mångsidige arbetarpoetens vägar och val

Litteratur.
Magnus Nilsson (foto: Håkan Röjder)

PROLETÄRFÖRFATTARE. Magnus Nilsson har skrivit ett imponerande standardverk, menar Carsten Palmer Schale som läst hans nyutkomna bok om Stig Sjödin.

Kampdiktare i Folkhemmet av Magnus Nilsson
Verbal Förlag

Stig Sjödin som 40-talistisk modernist (i dikten ”Sång till det förlorade” i samlingen ”Blindgångare”, 1945):

jag är mammuten
infrusen i isberget
jag är det friska köttet
de jungfruliga betarna
/…/
jag är aldrig stöpt i form
jag jagar alla alla riktningar

Stig Sjödin som smärtsam uttolkare av en del av arbetslivets paradoxer (Dikten ”Bandvalsaren” i samlingen ”Sotfragment”, 1949):

Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han skall aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin om på vad samhället bygger (Dikten ”Kolskjutaren” ur samlingen ”Sotfragment”, 1949):

Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker att det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Stig Sjödins beska kommentar till medelklassens romantisering av arbetslivet (Den sista dikten i sviten ”Anteckningar om Norrland” i samlingen ”Har ni flaggproblem”, 1970):

Tala inte om de grå stugorna
Eller de pittoreska ladorna
Eller det förnöjsamma folket
Och de knappa villkoren.
Säg i stället att här är människor
Sysselsatta med att ta fram råvara.
/…/
Skogsarbetare har dåliga ryggar
Och kubikfot betyder också svett.
Tack vare sånt folk finns det tidningar att läsa
För den som inget annat har att göra.

Under mitt sista gymnasieår läste jag den då nyutkomna diktsamlingen ”Klarspråk” (Bonniers, 1971) av Stig Sjödin. Han kändes både frisk och frän. Senare läste jag mycket mer av honom, bland annat hans mest kända verk ”Sotfragment” (Bonniers, 1949). Här fanns en genuin arbetarförfattare, som dessutom, för ovanlighetens skull, först och främst var poet.

Samtidigt var Sjödin mycket sammansatt, ja, en gränsöverskridare, och därför helt unik inom den svenska poesin. Om denne gigant har nu Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet, presenterat en överväldigande bok, som koncentrerar sig på det faktum att Sjödin alltså verkligen var både poet och arbetare, men därtill i två sfärer, inom den fackligt-politiska sfären och inom den på morgontidningarnas kultursidor mer framträdande sfären. Nilsson kallar dessa sfärer för arbetarrörelselitteraturen respektive den litterära offentligheten. Jag tillåter mig att kalla dem arbetskretsen och parnassen.

Magnus Nilssons undersökning växer efterhand, liksom föremålet för densamma, Stig Sjödin gör det. Ja, faktiskt på ett sätt som inte helt ryms här; boken är för mättad. Några mycket centrala punkter bör dock här genast presenteras:

Lars Furulands klassiska definition av vem som är en arbetarförfattare är här mycket intressant: nämligen den som är arbetare, skriver om arbetare och skriver för arbetare. Sjödin uppfyller som gammal järnbruksarbetare från Sandviken, som skildrare av både det djävliga och det stolta arbetet, och som ymnigt verksam i fackförbundpressen med råge denna definition.

Sjödin är över tid verksam såväl inom arbetssfären (det vill säga han skriver för fackliga tidningar och tidskrifter, kongresser och jubileer med mera) som på parnassen (han ger ut ett tiotal böcker på Bonniers förlag, att rannsakas av traditionella kritiker inom dagspressen och akademin) och – mer och mer – i korsdraget mellan båda sfärerna.

Sjödins författarliv – efter uppväxten och decenniet vid Sandvikens järnbruk – uppvisar påtagliga vändningar och vägval i relation till såväl sfärerna som sig själv och sitt språk.

Sjödin hyllar i stort och under hela sitt liv Folkhemmet – samtidigt som han, likt exempelvis Kurt Salomonsson, Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell med flera, ställvis ställer sig kritisk till utvecklingen.

Magnus Nilsson tar på de sista 35 sidorna i boken också upp en del av vår samtida arbetarlitteratur – i synnerhet poeten Jenny Wrangborg. Detta sker emellertid på ett mycket fruktbart sätt mot bakgrund av de epoker som förlupit från 1900-talets tidiga partiprogramdikt, över de stora 30-talisterna, 40-talismens pessimistiska experimentlitteratur, över 60-talets nyenkelhet och till vårt eget decennium. Såväl Sjödin som Wrangborg har då haft att förhålla sig till förändringar inom inte bara det litterära modet utan – och fastmer – samhället i stort.

Av dessa punkter, och några fler, brygger så Nilsson en mycket stark och fascinerande brygd. Det handlar om att gå ut ur och in i både arbetssfären och parnassen. Det handlar om självtvivel och tystnad. Det handlar om erkännanden och bristande uppmärksamhet. Och tematiken och stilistiken som ringlar sig.

Här kan anföras att Sjödin i bokform debuterade 1945 (”Blindgångare”), följde upp med ”Sommarpredikan” (1947) på Bonniers, och presterade en möjligen oöverträffad kulmen redan 1949, när storverket ”Sotfragment” gavs ut på samma förlag. Sex år senare kommer på Bonniers också diktverket ”Molnskugga” (1955) ut. Därefter följer så 15 år av tystnad på parnassen, men ingalunda så, tvärtom, inom arbetssfären.

1970 återkommer han som Bonnier-författare (”Har ni flaggproblem?”), och som sådan ger han också ut ytterligare tre diktsamlingar under 70-talet: ”Klarspråk” (1971), ”Livets starka smak” (1974) och ”Förklaringstapet” (1977). Härefter följer ytterligare 11 år av tystnad på parnassen, men inte utanför den. Stig Sjödin återkommer dock en sista gång till Bonniers. Han ger då ut ”Näverbrev” 1988 och ”Läkebok, Nedresa” dödsåret 1993.

Med tanke på att Sjödin vid debuten dels hade de stora 30-talisterna i ryggen men också seklets första 25 år av arbetardiktning, dels plötsligt befann sig på modernismens för många ”obegripliga” och pessimistiska 40-talshöjder (Vennberg, Lindegren med flera), och dels hade romantikens 50-tal framför sig, såväl som ännu senare bland annat nyenkelhetens 60-tal och 70-talets radikalitet kan en och annan möjligen ana Sjödins position under dessa decennier. Den var komplicerad. Men också i allra högsta grad fruktsam.

Trots att Stig Sjödin är vår störste arbetarpoet, och därmed en av våra största arbetarförfattare över huvud taget, har han långt ifrån uppfattats och uppmärksammats som en sådan. I synnerhet inte på parnassen, där man omgångsvis rentav har haft svårt att förstå begreppet. På parnassen läser man inte heller alltid de tidningar och tidskrifter och annat som presenteras inom arbetarrörelsen. Inte konstigt därför kanske att Sjödins långa perioder av tystnad i parnassens medier och förlagsverksamheter tolkades som om han inte fanns. Det han skrev inom arbetssfären var dock synnerligen omfattande.

Över tid var Sjödin emellertid själv, tycks det, ambivalent. Det kunde gälla tillhörigheten, möjligen, men främst uttrycksmedlen. Sjödin var ju en uppenbar 40-talist under sina första produktiva år – och han skrev mängder av natur- och kärlekslyrik. Det senare avhandlas emellertid inte särskilt mycket i Nilssons bok, eftersom det inte är ämnet.

Men han var naturligtvis arbetare i grunden, och han förblev arbetare i grunden, och han skrev mycket om arbetare. Däremot kan en del av hans produktion ses som mycket mer allmän än den arbetarpoetiska; såväl stilistiskt som tematiskt. Vilket i sin tur kunde ställa till problem i kontakten även med de egna. Och med det egna skrivarjaget.

Ja, han befann sig verkligen i korsdraget mellan båda sfärerna. Vilket gjorde att han ibland hamnade mellan stolarna och periodvis inte fick det dubbla erkännande han borde fått. Fast idag kan vi ju inte annat än berömma Sjödin både som kampdiktare och språkekvilibrist – som en arbetarpoet med hemvist både på parnassen och inom arbetssfären.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Prenumerera

Men jag upprepar: Märkligt nog har inte Stig Sjödins arbetarpoesi fått den uppmärksamhet den sannerligen förtjänar. Forskarna, recensenterna och kulturjournalisterna har i väldigt hög grad utgått från att den moderna litteraturen finns inom parnassens stängsel, i den litterära offentligheten, det vill säga i en sfär som omfattar sådant som bokmarknad, litteraturkritik och kulturessäistik. Men i själva verket finns det ju ett flödande litterärt liv också på många andra ställen, exempelvis inom arbetarrörelsen eller arbetssfären. Och det var där som en betydande del av Sjödins författargärning tog form. Inte minst var det just där som han publicerade en stor del av sin arbetarlyrik.

Låt sedan vara, att det över tid blev allt vanligare att dikter av Sjödin flödande in från arbetssfären till parnassens grenar, och även från parnassen till arbetssfären. Mycket av det han skrev har dock och tyvärr alltså förblivit oläst av den bildade medelklassen. Detta är mycket trist.

Detta hindrar inte att han även själv anfäktades av tvivel om vad han var och hur han uttryckte sig. Även om han sist och slutligen ändå bottnade i arbetssfären. Däremot var han alltså ibland kritisk till arbetarrörelsen och arbetarlitteraturen. Han kunde sakna det individuella, uttrycken för de egna livsvalen och av bristen på andlighet och esprit. Och även om han under åtminstone merparten av sitt liv var optimistisk vad gällde utvecklingen i folkhemmet, var han varken enögd eller stum.

På ett annat plan trädde annan kritik fram. Han var hård mot dem som romantiserade arbetet, företrädesvis borgerliga kritiker på parnassen, samtidigt som han framhävde arbetaren som skapande människa och det goda arbetet som källa till stolthet.

När han första gången återvände till Bonniers efter 15 års förment tystnad hade han också förmått legera sina olika stilar och temata. Den nya estetik som kännetecknar diktsamlingarna från 1970-talet har inte bara så att säga förannonserats i fackförbundspressen, den har utvecklats inom arbetarrörelsen. Visserligen skriver Sjödin i ett brev till Gerard Bonnier den 17 mars 1971 att han under sin bortovaro från dennes förlag ”sysslat med glanslösa uppdrag och trivial skit för fackföreningsrörelsens räkning”. Samtidigt hyllar han restlöst Maja Ekelöf och dennas ”Rapport från en skurhink”.

Som Sjödin stod på såväl 30-talisternas som 40-talisternas axlar står Wrangborg bland annat på Sjödins. Men finns ändå här, både på grund av litteraturmodets förändringar och samhällets förändringar. Men så hade det ju åtminstone delvis även varit för Stig Sjödin själv.

Dock levde Sjödin under allra största delen av sitt liv under arbetarrörelsens och folkhemstankens mest framgångsrika period. Jenny Wrangborg lever i en helt annan värld. Hon lever i en tid av stagnation inom arbetssfären, med dess gigekonomi och förnedrande arbetsmiljöer. Arbetarklassen och arbetarrörelsen – också dess tidningar och tidskrifter – håller på att nå ett kritiskt stadium av utspädd styrka och tilltagande ångest. Wrangborg är därför i allra högsta grad pessimist (men utan den blodiga revolutionslusta som präglar exempelvis Johan Jönssons provocerande poesi). Den som vill läsa mer om Wrangborg och andra av våra samtida arbetarförfattare kan för övrigt läsa Rasmus Landströms banbrytande exposé över arbetarlitteraturen av idag.

Stig Sjödin är vår största och mest mångfacetterade arbetarpoet. Om denne har Magnus Nilsson skrivit ett imponerande standardverk.

Stig Sjödin som 40-talistisk modernist (I dikten ”Sång till det förlorade” i samlingen ”Blindgångare”, 1945):

jag är mammuten
infrusen i isberget
jag är det friska köttet
de jungfruliga betarna
/…/
jag är aldrig stöpt i form
jag jagar alla alla riktningar

Stig Sjödin som smärtsam uttolkare av en del av arbetslivets paradoxer (Dikten ”Bandvalsaren” i samlingen ”Sotfragment”, 1949):

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han skall aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin om på vad samhället bygger (Dikten ”Kolskjutaren” ur samlingen ”Sotfragment”, 1949):

Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker att det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Stig Sjödins beska kommentar till medelklassens romantisering av arbetslivet (Den sista dikten i sviten ”Anteckningar om Norrland” i samlingen ”Har ni flaggproblem”, 1970):

Tala inte om de grå stugorna
Eller de pittoreska ladorna
Eller det förnöjsamma folket
Och de knappa villkoren.
Säg i stället att här är människor
Sysselsatta med att ta fram råvara.
/…/
Skogsarbetare har dåliga ryggar
Och kubikfot betyder också svett.
Tack vare sånt folk finns det tidningar att läsa
För den som inget annat har att göra.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr