MODERNISM. Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför, skriver Robert Myhreld.
Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin
Översättning: Torsten Nordström
Modernista
Vid påsk för några år sedan åkte jag buss ned till Berlin. Jag var där med min mor, det var rätt många år sedan nu. Hon hamnade i ett helt fantastiskt underhållande triangeldrama och jag köade till Mustafas kebab i två timmar. I efterhand förstår jag att jag bort ha köpt två när jag ändå hade köat i Berlins helveteskyla. Herre min je vad kallt det var, men lidandet var väl värt eftersom kebabrullarna var utsökta. Utsökta! Morgonen därpå gav jag mig ut på en löptur. Jag sprang vid en sidogata in i ett moln av cannabis (och upplevde det man kallar runners high) och vidare ut över ett tomt, stilla och magiskt grått Alexanderplatz. En närmast surrealistisk känsla, dystopisk åtminstone. Det finns många skäl till att springa.
Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför. Det finns en berättare som för oss genom Berlins dunklare delar vilka är fast i nödens klor. Personer blir transportmedel genom stadens förändring. Historieberättaren låter oss frekventera skumma pubar men det hindrar inte att snålvattnet gör sig påmint när korv och annat gott sköljs ned med sejdlar av prima tyskt öl. Berättaren ger ömsom uppmuntrande, ömsom förebrående ord till huvudpersonen Franz: ”Se dig för, Franz Biberkopf, vad ska det där supandet leda till? Bara ligga och skräpa i din kula, dricka och dåsa!” Han hör naturligtvis inte, det är vi som läser dem. Rättskaffens människor kontrasteras mot patrask som vet att tjäna oärliga men snabba pengar. Mycket vackert, mycket underhållande.
Mot slutet av 1920-talet släpps i Berlin Franz Biberkopf ut ur fängelset. Vi inser snabbt att det är nu det verkliga straffet tar vid för honom. Fängelsetrygghet är omöjlig att överdriva. Han tar de första stapplande stegen ut i den frihet han vant sig av med under tiden bakom lås och mur. Vad som nu väntar? Hans förfall naturligtvis, trots att föresatserna är behjärtansvärda. Han tänker att han ska vara hygglig och laglydig. Varför han har suttit inne? Tackar som frågar. Han slog ihjäl en kvinna.
Det tar inte låg tid för vår Franz, ”hakkorsdjävulen” som han senare får höra om sig själv, faller ned i en sörja av olyckor och fula affärer. Hallickverksamhet, våld, lurendrejeri. Snedtrampen är många, men vristerna är starka och han klarar sig ur de flesta kniporna utan att ådra sig några större blessyrer. Men ibland stukar han tassen ordentligt. Exempelvis halkar han efter en sådan där oturlig tillfällighet in i en farlig stöldhistoria. Det hela slutar i ett sjukhusbesök där arm och en del av skuldran amputeras. Hur det blev så här? Han slängdes ut ur flyktbilen och fick konstatera att människokroppen är mjuk och att det bakomvarande fordonet hårt. Modernista använder sig av Torsten Nordströms översättning från 1934. Språket är litet gammalmodigt och dialogerna är talat språk i textform. Det tar ett tag att bli bekväm med det och själva textens melodi. Jag som har svårt att sova efter stavningsreformerna 1906 och 1917 gläds naturligtvis. På baksidan av boken kallas han ”Franz”, men genomgående i texten benämns han som ”Frans”. Jag gillar Franz bättre.
Apropå gammalt förekommer en del kopplingar till de äldre texterna. Uppfriskande! Vi läser:
»Tager du emot bot från vem det vara månde?«
Bota mig!
»Job, tänk dig noga för, du kan inte se mig. Om du öppnar dina ögon, kanske du gripes av skräck för mig. Kanske begär jag ett högt och förskräckligt pris.«
»Det få vi se. Du talar likt en, som tar saken på allvar.«
»Men om jag är Satan eller den Onde?«
Bota mig!
»Jag är Satan.«
Bota mig!
Tyskland hade som bekant vid tidpunkten en stor dos av Satan i sig.
Man kan utan att skämmas mena att berättelsen kretsar kring staden Berlin. En inte alls enkel stad att överleva i och landets ekonomi är fortfarande i spillror efter kriget och har tummarna i vinnarnas skruvstäd. Välsituerade har det som alltid rätt flott, men de utsatta är gränsvarelser vid avgrunden som väntar på att sluka tätt inpå.
Människorna vi stöter på är inte sällan redo för käbbel. Som ni vet gör öl och prima fulsprit varje fråga värd att bryta en lans för. I bakgrunden anar vi genom de politiska spänningarna som bubblar i hela Tyskland. Rosa Luxemburg dör, kapitalet är dumnaivt och Socialdemokraterna sviker när skinnstövlarna snöras på och börjar ljuda på gatorna.
Vad jag förstått är den här Modernistautgåvan en något stympad version av Berlin Alexanderplatz, där delar valts bort. Jag kan emellertid inte svära på min grav att detta är den absoluta sanningen. Hur som helst står den här upplagan av Berlin Alexanderplatz på egna ben och lär göra så i många år till.
info@opulens.se
