Att leva nära psykosens oberäknelighet

Litteratur

FÖRLOPP. ”Hans senaste verk, diktsamlingen Ming, skiljer sig en hel del från romanen, men är lika inlockande och lakonisk i tilltalet. Lika avrustad från inställsamhet. Det är inte särskilt ljust, men har relevans”, skriver Helena Lie om Bjørn Rasmussens nyutkomna diktsamling.

Ming av Bjørn Rasmussen
Modernista (2017)
Översättning: Johanne Lykke Holm, Tom Silkeberg

Den danske författaren och dramatikern Bjørn Rasmussen introducerades till svenska 2012 med romanen Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. En bok jag upplevde vara något nytt, både språkligt och narrativt, och för vilken Rasmussen fick flera priser. Hans senaste verk, diktsamlingen Ming, skiljer sig en hel del från romanen, men är lika inlockande och lakonisk i tilltalet. Lika avrustad från inställsamhet. Det är inte särskilt ljust, men har relevans.

Ming cirkulerar kring jaget Bjørn och fadern Flemmings död, och den cancer som tagit denne bit för bit. Faderns sjukdom och bortgång är en minnesplats Bjørn ideligen går till. Via haschrökande på golvet i sitt gamla hem, eller via den vardag han försöker bedriva tillsammans med sin partner, tillika blivande make. I allt detta finns även Bjørns psykiska sjukdom. Han står på tung medicinering. Flera sorters psykofarmaka. Lever nära psykosens oberäknelighet, dess utblomning och avblomning.

Min man kollar på avengers
jag ligger på loftet och vill sova klockan 20:42
vill sova 14 timmar hela tiden
är det medicinen
jag är en slaskig sallad

Två liv karvas på ett rått vis fram i Ming: Dels Bjørns eget med vedermödor som vardag, välja kök på IKEA med partnern, äta kvällsmat, klä på sig, tvinga sig själv att duscha, åka taxi, känna sig onormal jämfört med andra, ligga på gränsen. Dels fadern, som skrivs bort via dennes cancer, dess förlopp, kroppens nedstängning av sig själv, dess oundvikliga död. Någonting skrivs in medan någonting annat skrivs bort, men allt leder tillbaka till Flemming och den psykiska sjukdomens kant:

/jag är ett skamligt svin
gör en nudelsallad till min man när vi kommer hem
ställer mig borta vid köksfläkten
och samlar mig och säger det
jag vill dö

Det är oklart vilken slags relation Bjørn och fadern hade, om den var god eller inte. Kanske var den både och. Ibland verkar Bjørn nästan glad över att fadern är död. Han ”gråter som en symaskin av glädje”, och rader som ”är rädd för att pappa ska komma inatt med sitt vita vita” ger onekligen associationer till övergrepp. Det antyds också att även fadern led av psykisk ohälsa och stod på samma mediciner som Bjørn nu gör.

I den hermetiska tankeström som jaget hela tiden är innesluten i ryms allt, och det slår hårt. Skam, skuld, ett närmast Johan Jönsonskt egenförakt; de maskulina äckligheterna, köttets begär, ollonets lukt när Bjørn inte duschat på en vecka, fetman orsakad av medicinerna och så vidare:

Min man berättar att han inte har våldsfantasier
till skillnad från slemfittan här
när han går till jobbet tittar jag på daddyporn
muskulösa fullvuxna rugbytränare skogvaktare präster
knullar en blek tunn turist tills han skriker
jag erkänner att jag är levande i min säd

Ljuspunkterna är få i Ming. Jag måste värja mig för att inte dras ner i den här kontaminerade platsen, men jag finner tröst när Bjørn slutligen lägger in sig, och även i Rasmussens humor som strålar igenom beckmörkret, och gör Ming till en arbetsam, men väl värd läsning. Jag menar:

men jag har handen inne i en kos röv
jag vet att det döljer sig en täljkniv därinne
men jag får inte tag iden
underarmen insmord i koskit
hugg av den vid armbågen

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen