Att binda samman tid och rum

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens

LYRIKEN. Så hur förstår vi det förflutna egentligen? frågar Lis Lovén och anser att lyriken är av central betydelse i det avseendet. Hon knyter därmed an till två texter, om meter och rim, som vi publicerat denna vår.

Det rör sig om Johnny Edströms essä om metriken och Lasse Ekstrands krönika ”En spontanrimmares tankar

Den senaste tiden har Opulens på nytt publicerat texter om lyrikens förutsättningar. Och det kan behövas i en tid som denna. För jag tänker mig konstnären eller poeten som någon som känner in och känner av tidsandan. Och förr i tiden var poesin den genre som angav tonen inom litteraturen. Vad kunde sägas? Vad ville litteraturen förmedla? På ett sätt är det enkelt (på ett annat sätt svårt) att gå bakåt i historien och känna in flödet av tankar och känslor som en gång funnits. Och då är verskonsten ovärderlig, mer djup än prosan, mer spretig, men också mera bunden genom den konstform den är. Eller en gång var.

Så hur lär vi känna antiken och dess retorik, medeltiden och det höviska, helgonidealen, renässansen och furstarnas världsbild, barocken och det pompösa, fixeringen vid döden, stormaktstidens storvulna uttryck, klassicismen med renhetsdyrkan, upplysning och vetenskapsideal, romantiken och genikulten, realismen och verklighetsförankringen, pragmatismen, symbolismen och konsten som självändamål, de moderna ismernas tusentals uppror mot tradition och gamla ideal?  Och så får vi inte glömma bort vad som hände i samband med första och andra världskriget med dadaismen (clowneriet som revolt), med surrealismen som var ett sätt att förstå det udda, därför att den ”sanna” världen inte längre höll ihop.

Så hur förstår vi det förflutna egentligen? Hur lär vi oss känna igen främmande tankegångar om vi inte känner historiens avlagringar, spår och tecken? Då får vi inte heller glömma bort postmodernismen, dess blinkningar genom fragment efter fragment, som jag tror står för sökandet efter ett större sammanhang, även om det är ovisst var det finns.

Med andra ord är lyriken ett av sätten att lära sig förstå den kultur där man föddes och växte upp. Ja, ett sätt att binda samman de olika historiska och kulturella epokerna och förstå dessa abstrakta begrepp som tid och rum är… För litteraturen verkar genom och i tiden.

Hur känner jag av vad som komma skall? Eller kan man ta till grepp bortom det mänskliga? Spåren finns överallt egentligen, om man ger sig tid att förstå verskonst, rim och meter. Men även att förstå uppbrottet och revolutionen mot det bestående. Hur levandegör någon sin egen ideologi och verklighetsmodell om personen ifråga inte känner tidigare epoker, andra kulturers diktning och mytologi? Så poesi och vers och meter kanske verkar utdöda. Men nej… Kom igen!

Om modernismen gjorde revolt mot språket på 1900-talet så är det på sätt och vis sant att Västerlandet har odlat en form av dekadens. Revolten, ja! Men vad lärde oss dekadensen egentligen? Läste vi rätt sorts lyrik? Förstod vi mål, mening, metoder genom litteraturen? Vad ville oss vår västerländska kanon?

Jag anser att lyriken bär på betydande bildningsideal och att dessa är inte bara till för eliten. Jo förresten, Thore Skogman var faktiskt min store idol när jag var sju år. Samtidigt började Beatles slå igenom stort. Men jag höll fast vid min Thore Skogman. Det finns nog rim och reson i livet trots allt.

ANVÄND DENNA!
LIS LOVÉN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr