NOBELPRISET. “Blir det två paket på samma gång nu? Eller bara ett, ett paket med två författare travade på varandra som en litterär dubbelmacka? En Romeo och Julia, en Lila och Elena, en Don Quijote och Sancho Panza, om vi prompt ska stanna i det litterära spåret?” Erik Cardelús skriver om årets Nobelpris i litteratur.
Det blir dubbelt i år, en finlitterär dubbelmacka. Två namn, två priser, två smaker på samma gång. Snart händer det, snart när oktobers alla mångfärgade löv virvlar och höstmörkret på allvar lägger sig över slott och koja. Snart utbryter ett obestämt antal jubel och suckar i Börssalen, vid dataskärmar, fikabord och tv-apparater.
Snart hojtas ”äntligen”, med eller utan ironi. Snart skakas det på huvuden och rotas febrilt och förläget i minnen. Har jag någonsin hört talas om den där…? Brister min bildning eller handlar det om ett kultursnobberi som bara rör de närmast invigda? En finkulturell charad, fritt svävande ovanför de många läsarna, marknaden och ”verklighetens så kallade folk”?
Eller, så spelar vi det gamla slitna sociala spelet, anlägger en allvarlig min och sänker rösten en aning och yttrar ett, ”personligen föredrar jag karaktärsteckningen i den fjärde romanen mer än den sjätte… och anser för övrigt att NN upprepar sig en aning i de senare verken…”
Ett annat alternativ blir att koppla på den praktiska nivån. Litteraturen stuvas in i ett Ikea-paket som gör livet enklare för de många människorna i den slitiga vardagen. Då kan priset hjälpa oss att lösa diverse presentbekymmer i jul eller under kommande födelsedagar. Men blir det två paket på samma gång nu? Eller bara ett, ett paket med två författare travade på varandra som en litterär dubbelmacka? En Romeo och Julia, en Lila och Elena, en Don Quijote och Sancho Panza, om vi prompt ska stanna i det litterära spåret?
Blott snille och smak råder ju, plus ett oförvitligt och osvikligt omdöme, såklart. Ett oförvitligt och osvikligt kollektivt och fördemokratiskt institutionellt omdöme som hittills kommit fram till att hela åtta svenskar ska ha det där priset.
Sista och enda gången det blev så var 1974, även då omgivet av ett skandalernas muller. Fast då mullrade skandalerna i efterhand. Mullrade när två svenskar fick priset, två på samma gång. En Martinson och en Johnson.
Dessutom satt de två i samma Akademi som beslutade och delade ut priset. Ett interkollegialt ge-och-ta, alltså. Kanske lite väl internt och intimt, tyckte en del, men ändå.
Två män råkade det också bli, om det nu spelar någon roll, nu när det är så att endast kvalitet värderas bland de illustra och upphöjda människor sitter där i Börshuset och annorstädes.
Blott snille och smak råder ju, plus ett oförvitligt och osvikligt omdöme, såklart. Ett oförvitligt och osvikligt kollektivt och fördemokratiskt institutionellt omdöme som hittills kommit fram till att hela åtta svenskar ska ha det där priset. Åtta svenskar, men ingen August Strindberg eller Astrid Lindgren.
Hela åtta svenskar, men inga brasilianare, indonesier, pakistanier, senegaleser, argentinare heller… Sedan har 28 priser gått till engelskspråkiga författare, medan bara ett till arabisktalande och två till kinesisktalande. Tillsammans upptar franskan och tyskan ytterligare 28 av de totalt 114 priser som delats ut. Så författare på tre europeiskt rotade språk har fått nästan hälften av alla priser. Tre språk som länge har dominerat i det svenska utbildningssystemet, vars länder vi gärna besöker och kulturer vi känner oss hemma i.
Därtill har endast 14 av alla 114 priser som delats ut gått till det andra könet. Till den där andra halvan av mänskligheten som så slående sällan bedöms uppnå tillräcklig kvalitet när fina pris ska delas ut, höga chefsposter tillsättas och maffiga löner betalas ut.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men vad är en bal på slottet… eller i Stadshuset? Varför ska det alltid glunkas och gnällas på allt? Vändas och vridas, stötas och blötas så där trist, torrt och torftigt?
Typisk svensk avundsjuka kan tyckas. Småsint och småskuren. Ett sådant där Jante-gnäll riktat mot alla som förtjänar att höjas, hyllas och hajpas, däribland åtta tidigare svenskar och alla andra hundra goa gubbar under historiens lopp.
Men, varför kan vi inte bara sitta och njuta, gilla läget och smaska på den finlitterära dubbelmackan som serveras? Kanske också komma med ett tips eller formulera en önskan. För mig blir det Elena Ferrante och António Lobo Antunes. Och gärna lite senap på mackan också, tack.
info@opulens.se
