Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 3

Litteratur.
Anthony-Burgess
Anthony Burgess. Collage: C Altgård / Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den tredje delen.

En lust att leva

The Wanting Seed (1962) (En lust att leva, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1976) är en av de principiellt viktigaste böckerna av Anthony Burgess, inte för alla dess bisarra, surrealistiska, satiriska och fruktansvärda passagerna – som som vanligt samtidigt är fantastiskt roliga att läsa – utan framför allt för att den utgör en av klangbottnarna till Burgess kanske viktigaste teman av alla: förhållandet mellan gott och ont. Som ovanstående A Clockwork Orange.

Själva huvudberättelsen skildrar ett mardrömslikt framtida England. Några av de yttre villkoren eller förutsättningarna – datatekniken och byråkratin – som förtrycker och infiltrerar –  är väl kanske inte så svåra att till sig. Men kärnan?

Mattillgången är knapp. Befolkningstrycket för högt. Vad göra? Här förenar Burgess tre tidigare nämnda ”intressen”, om vilka han skriver varstans – särskilt två: sexualiteten och det statliga förtrycket. De genomsyrar ju, mer eller mindre, merparten av hans betydande verk. Men här tillkommer ett tredje, som han är inne på i sina Confessions: demografen Thomas Malthus teorier; dvs. att befolkningstrycket kommer att självregleras genom minskad tillgång på mat (fr. gällde detta för Malthus del på Irland). Här varieras emellertid temat något: trycket kan ju också minska genom (drastisk) födelsekontroll och ”autofagi”, alltså självätande (Burgess använder för övrigt denna term också beträffande detta med att skriva memoarer eller självbiografier).

Barnafödandet motarbetas alltså, medan homosexualiteten uppmuntras. Det senare bland annat med hjälp av slagord som ”Det är sapiens att vara homo”; ”Älska din broder!” samt kvällskurser på Homosexinstitutet. Ett Fertilitets- eller Infertilitetsministerium inrättas också – men med den omvända uppgiften än den vi nog tänker oss. I övrigt utvecklas, eller fungerar, samhället cykliskt genom periodvisa övergångar mellan en mildare PEL-fas, en kaotisk MELLAN-fas och en förtryckande GUS-fas och så – en PEL-fas igen.

Ändå är inte detta hela den hemska sanningen. En annan del handlar nämligen om iscensatta låtsaskrig mellan ”oönskade” kvinnor och män, varvid, efter slutsignalen, en sorts slaktbilar kommer och hämtar upp liken, som sedan behandlas, portionsförpackas och säljs som ”Meat” (eller ”Mensch”, eller Munch”). En annan del handlar om de kravaller som under en MELLAN-fas uppträder bland ”vanligt folk”, och som resulterar i mer oreglerad kannibalism. Huvudpersonerna i romanen är kvinnan Beatrice-Joanna Foxe och historieläraren Tristram Foxe (som båda djupast sett, om än inte alltid ytligt, är skeptiska medborgare i landet). Det är ofta genom Tristram vi får grepp om några av de grundpelare i mardrömssamhället, som också utgör grundpelare i Burgess eget universum.

Under en historielektion får vi sålunda, genom Tristram, åhöra bland annat följande:

En produkt av den anglosachsiska rasen var det parlamentariska styrelseskicket, vilket med tiden kom att betyda styrelse genom partier. När man senare upptäckte att regeringsarbetet kunde utföras smidigare utan debatter och utan den opposition som styrelse genom partier medförde, började cykelns natur framstå klart. /…/ Det är så här cykeln fungerar. Vi har en pelagiansk fas. Sen har vi en mellanliggande fas. Den leder till en augustinsk fas. /…/ Pelfas, Mellanfas, Gusfas, Pelfas, Mellanfas, Gusfas och så vidare i all oändlighet. /…/ Nu måste vi begrunda vad det är för en motivation som får hjulet att snurra runt.”.

Och: ”Låt oss först erinra oss vad pelagianismen står för. En regering som fungerar i den pelagianska fasen skriver under på tron att människan kan förbättras och nå fullkomning (jfr här med Kierkegaards tal om vardandet, min anm.) genom ansträngningar och att vägen till fullkomningen är en rak väg (så såg dock knappast Kierkegaard det, min anm.). Människan strävar efter fullkomning”.

(Hon vill vara god: så ser Pelagius och Don Campanati/påven Gregorius XVII det i huvudsak, i Jordiska makter, JM, men inte Toomey (i samma bok) eller Burgess själv).

Medborgarna i ett samhälle vill samarbeta med sina härskare, och därför finns det inget verkligt behov av tvångsmedel eller sanktioner som tvingar dem att samarbeta. Lagar är naturligtvis nödvändiga, för hur god eller samarbetsvillig den enskilde individen än är, så kan den inte ha någon exakt kunskap om samhällets totala behov. Lagar pekar ut vägen till ett mönster för det fulländade samhället – de är vägvisare. Men på grund av den fundamentala tesen att medborgarens önskan är att bete sig som en god social varelse och inte som ett själviskt djur i den öde skogen, så utgår man ifrån att lagarna skall åtlydas. Den pelagianska staten anser det alltså inte nödvändigt att upprätta någon invecklad statsapparat. Bryter man mot lagen blir man tillsagd att inte göra om det, eller kanske dömd till ett par crowns i böter.

Olydnaden har inte sitt ursprung i arvsynden (som åtminstone Augustinus menade, och också till stor del Kierkegaard), den är inte något ofrånkomligt inslag i den mänskliga väven. Den är helt enkelt en felaktighet, något som vi kommer att lämna bakom oss på vägen mot den slutliga mänskliga fullkomligheten.

”Förstår ni det? /…/ Nåväl, under den pelagianska fasen, eller pelfasen, tycks alltså den stora liberala drömmen möjlig att förverkliga (vilket Burgess själv, tidvis i alla fall, tycks tro eller hoppas på, min anm.). Det syndfulla ägandebegäret är borta, de syndfulla drifterna hålls under förnuftsmässig kontroll.

Privatkapitalisten till exempel (ja, vad tycker Burgess om honom?), girighetens symbol i sin höga hatt, har ingen plats i ett pelagianskt samhälle. Staten kontrollerar således produktionsmedlen (detta, är väl snarast en socialistisk eller rentav kommunistisk tanke, inte en liberal, min anm.), staten är den enda chefen. Men statens vilja är medborgarens vilja, och sålunda arbetar medborgaren för egen räkning. Ingen lyckligare existensform kan tänkas. Men kom ihåg, kom ihåg att det eftersträvade alltid ligger ett stycke före verkligheten. Vad är det /alltså/ som krossar drömmen? Vad är det som krossar den, hör ni? /…/ Besvikelse, besvikelse, BESVIKELSE. /…/”.

De styrande blir besvikna när de märker att människorna inte är så goda som de hade trott. Invaggade i sina fullkomlighetsdrömmar blir de förfärade när inseglet bryts och de ser människorna som de verkligen är. Det blir nödvändigt att försöka tvinga medborgarna till godhet. Lagarna betonas på nytt, ett system som tvingar till åtlydnad av dessa lagar yxas till i all hast. Besvikelsen öppnar kaotiska perspektiv. Oförnuft och panik förekommer. När vettet går ut gör den vilda besten entré. Brutalitet! /…/ Misshandel. Hemlig polis. Tortyr i klart upplyst källare. Dom utan rannsakning. Naglar utryckta med tång. Kallvattensbehandling. Ögon som rivs ut. Exekutionsplutoner i den kalla gryningen. Och allt detta på grund av besvikelse. Mellanfasen.

Allt detta är både synnerligen intressant, och alltså principiellt viktigt, samt kastar en del ljus över Burgess något märkliga politiska föreställningar. Vidare finns här trådar till många av hans andra böcker, men också till hans tolkning av Orwells 1984 (och därmed hans egen kontradystopi, 1985). Slutligen formuleras här, och nedan närmast en formel för hur Burgess tänkte i religiösa och moraliska frågor om gott och ont.

Men mellanfasen kan förstås inte vara i evighet. /…/ Det blir en chock. /…/ De styrande blir chockerade över sina egna excesser. De upptäcker att de tänkt i kätterska banor – betraktat människan som syndig och inte god av naturen. De mildrar sina sanktioner och följden blir totalt kaos. Men vid det laget kan besvikelsen inte bli djupare. /…/ Besvikelsen kan inte längre skrämma staten till repressiva åtgärder, och en sorts filosofisk pessimism tar överhanden. Med andra ord, vi glider in i den augustinska fasen, gusfasen. Den ortodoxa synen framställer människan som en syndig varelse av vilken man inte kan vänta sig något gott över huvud taget. En helt annan dröm, mina herrar, En dröm som återigen lämnar verkligheten bakom sig (märk detta, min anm.). Så småningom tycks det /emellertid/ stå klart att människans sociala beteende är en smula bättre än någon augustinsk pessimist har rätt att vänta sig, och en sorts optimism börjar ta form. Och sen återupprättas pelagianismen. Vi är tillbaka i pelfasen igen. Hjulet har gått varvet runt. Några frågor?

Ja, en mängd skulle jag vilja påstå. Sådana här resonemangslinjer återfinner vi också både på och mellan raderna i diskussionerna mellan Carlos Campanati och Kenneth M. Toomey i Jordiska makter.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Hursomhelst utvecklas händelserna vidare i den nu aktuella boken, och fasorna och bisarrerierna staplas raskt på varandra. I ett tidsspann mellan slutet på en kaotisk pelfas och början på en ny mellanfas – och mot bakgrund av en tilltagande hungersnöd, uppstår spontant en sorts folklig kannibalism, varvid exempelvis familjer mördar och äter upp sina barn.

Ännu längre fram institutionaliseras dessutom de ovan nämnda låtsaskrigen och regimen förser sin befolkning med ”Meat”. Det hela ter sig naturligtvis både ohyggligt och surrealistiskt, och även Tristram får smaka på en sorts soppa gjord på mänskligt kött, vilket får honom att kräkas. Men allt liv är ett hävdas det. Tristram hävdar då, att han är emot regeringen, men bemöts med frågan. Vilken regering? ”Jasså”, säger Tristram, ”gusfasen har alltså inte börjat än”.

Men arméerna förstärks snart igen – för att kunna värja samhället mot helt tygellös kannibalism. ”Barnbegränsning är (plötsligt, min anm.) något grymt och onaturligt: alla har rätt att födas. Men på samma sätt måste alla dö förr eller senare. De åldersgrupper vi inkallar kommer att bli äldre undan för undan – i fråga om friska och mentalt sunda befolkningsgrupper, självfallet; avskummet får gå strax efter puberteten”.

Vilken härskare stod förresten gjuten i brons på höjden? Augustinus? Pelagius? Satan? Jesus? Till slut träffas makarna Foxe igen. Drivna, dessutom, av moderskaps- och faderskapslidelser.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr