“Allt jag gör har en strikt form”

DUBBELT AKTUELL. Jonas Rasmussen har åt Opulens tidigare översatt Kvartetten av danska poeten Solvej Balle. Nu är han aktuell både på grund av den åttonde egna diktsamlingen samt för en översättning av HC Andersen på Ekström & Garay förlag.

Hej Jonas!

Du är översättare, främst av dansk lyrik, och också själv poet, just nu aktuell på båda håll. Hur skulle du helst beskriva dig själv?

– Jag har fortfarande väldigt svårt för att säga att jag är författare, jag brukar säga att jag är översättare och skriver en del själv. Även om det är min åttonde bok som kommer ut nu. Jag debuterade 2008 men det har varit väldigt trevande, hela tiden på små förlag och mest experimentella saker som inte får någon direkt genomslagskraft. Men jag känner att jag får göra det jag vill och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är omöjligt att livnära sig på dansk lyrik och än mindre på att vara poet, så det är helt och hållet tack vare stipendier från Författarfonden och danska Statens Kunstfond, för att jag sprider dansk litteratur, som det över huvud taget fungerar.

Din åttonde diktsamling som just kommit ut heter Målet, och följer en rättegång i fem delar, vill du berätta mer – vem står åtalad och för vad?

– Man kan säga att det är en slags självrannsakan. Det är diktjaget som står åtalad och skrivprojektet började med en personlig kris, utan att gå in på detaljer. Jag har skrivit väldigt konceptuellt och strukturmässigt strikt. När jag började skriva boken för två, tre år sedan var intentionen att jag skulle vara helt naken och inte gömma mig bakom en form, det skulle vara rakt och sårigt. Men ju längre tiden gick desto mer halkade jag in på den strikta strukturen igen, avdelningarna är som de olika delarna i en rättsprocess, med att målet ropas på, Sakframställan och Huvudförhandling ända fram till Domslut. Alla diktrader är skrivna som lagtext med olika paragrafer.

– Allt jag gör har en ganska strikt form, men jag tycker att det är min förbannade plikt att använda formen för det är också ett sätt att gestalta det man vill förmedla. Det finns mycket poesi som verkar omedveten om att språket har en rytm och att ljuden i orden har betydelse. Ända ner på den detaljnivån vill jag gärna utnyttja språkets och formens potential.

Ja många av dina verk är konceptuellt skrivna, vill du utveckla hur det kommer sig?

– En gång fick jag frågan hur man vet att en bok är klar och jag svarade spontant när formen är fylld, och insåg att det är så jag jobbar väldigt mycket. Jag skriver hela tiden diktutkast som jag inte vet vad de kommer att bli. Sedan när jag kommer på en idé som bygger på en struktur kan jag använda skisserna och stoppa in dem i formen.

– Min diktsamling Pappa-mamma-barn som kom ut 2013 byggde på den för mig traumatiska upplevelsen av att bli förälder, hela livet ställdes på ända. Då kom jag att tänka på den här leken Jag har aldrig, där man säger någonting pinsamt och alla runt bordet som har gjort detta pinsamma måste dricka. Alla blir fullare och fullare och avslöjar mer om sig själva. Den leken lekte jag fast med allvarliga ämnen, det blev en form att skriva i och gjorde att jag kom åt en massa saker som jag inte hade gjort annars. Och så blev det även i den här boken, efter att formen kom till har den genererat vissa saker som jag inte kunnat skriva utan formen. Form och innehåll är oerhört integrerade i allt jag gör.

Hur kommer berättelserna till dig?

– Jag är väldigt sällan en berättare, det är jag ganska ointresserad av och det har nog med mina gamla läs- och skrivsvårigheter att göra. En berättelse kan jag jättegärna ta del av som en film men jag läser sällan romaner, i så fall prosatexter som också är språkligt och formmässigt intressanta. Jag har själv skrivit en roman som heter Eftervärlden men den innehåller tidshopp, olika stilar och perspektiv som varvas och blandas.

– Men hur det kommer till mig…mycket är rent privat stoff och tankar. Saker man reflekterar kring eller inte lyckas reflektera kring. Jag tänker att poesi i mångt och mycket handlar om att med ord uttrycka det man inte kan uttrycka med ord, språket räcker inte till för att formulera tankar och känslor på det mest sanna sättet. Och då måste språket uttrycka sig på ett annat sätt och då blir det rytm, ljud, metaforer och liknelser som gör att det är sannare att säga det så än rakt ut.

– Jag kan tycka att väldigt mycket litteratur, både romaner och samtida poesi, handlar om att ha en åsikt och att yttra den, som politisk poesi eller klimat-poesi. Mycket förenklat är det text som man bara kan hålla med eller inte, och det berör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer intresserad av att stöta på något som jag hajar till inför, som gör mig förbluffad och jag inte vet hur jag ska tolka, som tvingar mig till både känslor och eftertanke. Det är sådant som jag försöker skriva själv.

Du har även flera översättningar som utkommer den här sommaren, Mona Høvrings diktsamling Flicka med döskalle i juli, Peter Højrups roman Till stranden i augusti, och Morten Søndergaards Ordapoteket. När skulle den sistnämnda komma ut?

– Det är lite osäkert, den är i korrekturskede. Också väldigt konceptuell och egentligen inte en bok. Jag och Morten har haft samarbeten i flera år och har blivit mer vänner än kollegor. Ordapoteket är en box med tio stycken medicinaskar och i varje ask finns en bipacksedel. Alla de här askarna är de tio ordklasserna och i bipacksedlarna kan man till exempel läsa vad man får för biverkningar av att använda till exempel adjektiv, och kan man använda adjektiv när man ammar? Det är Mortens grammatiska mediciner i svensk tolkning, men går inte att betrakta som en bok utan snarare ett konstverk. Vi har sökt pengar för att ha utställningar med den här utgivningen, som är väldigt genreöverskridande.

I vilken form skulle ni vilja ställa ut Ordapoteket?

– Morten har haft utställningar där han gjort vissa bipacksedlar som affischer och ställt ut medicinskåp med Ordapoteket i, plus en massa annan medicinsk utrustning i lokalen. Sedan har han haft mottagningar där han suttit i vit läkarrock med stetoskop runt halsen och gett konsultationer. Så det är väldigt humoristiskt men samtidigt allvar utefter hans förhållande till språket och till sin pappa och barndomen, där det fanns mycket alkohol och mediciner iblandat. Han skriver i ett förord, eller bruksanvisning, om uppkomsten till verket.

– Det är väldigt spännande när saker inte går att paketera, när det flyter och ställer frågor på olika konstnärligt uttryckliga plan.

I våras gav du ut en översättning av HC Andersen på Ekström & Garay.

– Ja just det. Jag har egentligen ingen relation till HC Andersen annat än den alla andra har genom barnsagorna. Men när jag gav ut en översättning av Solvej Balle på Opulens så träffade jag Melker Garay och han var väldigt sugen på att ge ut en klassikerserie och en kort berättelse som hette Skuggan av HC Andersen. Jag hade aldrig läst den men tyckte att det lät jättespännande. Melker frågade om jag inte kunde kolla efter fler icke kända berättelser som skulle kunna bli en liten samling. Så det började som ett tips från förläggaren.

– Jag läste en väldig massa och valde ut ett gäng som jag tyckte passade ihop och som inte var så kända eller barnsliga. Pratar man med danskar så säger de att HC Andersen verkligen inte är en barnboksförfattare. Det är möjligt att det är sagor i någon bemärkelse, det finns fantasi och talande djur, men stoffet är lika mycket riktat till vuxna.

– Det var nytt för mig att jobba med en så gammal författare, sedan länge död. I regel jobbar jag uteslutande med samtida författare och vi har alltid en tät dialog där jag skickar min översättning med kommentarer och frågor i marginalen. Av ren respekt, jag vill ju göra ett bra verk på svenska och ge originalet så stor rättvisa som möjligt. Jag har själv blivit översatt i några sammanhang och det jag varit mest rädd för är att översättaren inte hör av sig alls med några frågor. Det är nästan en garanti för att saker ska misstolkas för det är inte lätt att översätta, och framför allt inte lyrik.

Kvartetten, Solvej Balles samling du översatte åt Opulens förlag, har du kallat för ett hjärtebarn som tog många år att få ut. På vilket sätt är den ett hjärtebarn för dig?

– Jag träffade henne personligen på Köpenhamns Författarskola. Jag kom fram till att hon inte var översatt till svenska så vi bestämde att hon skulle skicka några böcker och jag blev fullkomligt blown away av hennes fyra mikroböcker, som hon kallar dem. Det är prosa men de är sjukt koncentrerade och laddade, jag blev helt tagen och tänkte att det här bara måste ut på svenska.

– Jag översatte delar av det och skickade runt till olika förlag men ingen ville ha det, det är ju en svår genre att sälja. Men efter ett tag gjorde jag nya försök och till slut nappade Opulens. Det var jag väldigt glad för, hon är ju en av Danmarks största prosaförfattare och har ett livslångt författarstipendium. Hon är väldigt klok och lärd och skriver fantastiskt bra. Det var en riktig glädje att få ut henne efter att ha försökt i åtta år. Jag hoppas att det sker samma sak med några av de böcker jag började provöversätta för fem år sedan, att någon ska inse att de är riktigt riktigt bra.

Du väljer ju nästan alltid själv vilka böcker du översätter, vilka är det du fastnar för?

– Det är väldigt personligt utefter vad jag känner är skitbra litteratur, har hög kvalitet och är intressant. I regel är det nya författarskap eller sådana som inte finns på svenska så att jag kan hjälpa till att sprida dem till ett nytt språkområde. Ibland är det genom kontakter, vissa förlag skickar böcker då och då, och jag har koll på vilka danska recensenter som brukar skriva om sådant jag tycker om och vilka danska förlag som ger ut spännande saker jag vill jobba med. Jag läser en väldig massa samtida dansk lyrik och prosa och gör provöversättningar på sådant jag verkligen vill göra. Sedan skickar jag runt dem till svenska förlag som kan vara intresserade av dansk lyrik.

– Man kan söka provöversättningsstöd från danska Statens Kunstfond för att man försöker sprida dansk kultur. Då får man några tusen för att översätta en bit och pitcha in den hos olika förlag. Men det finns ju ingen garanti, jag har åtta, tio provöversättningar liggandes sedan många år tillbaka och två, tre ute nu som väntar på att bli lästa. Lite har jag ju börjat nosa på det norska också, en av de här provöversättningarna är skriven av en norsk poet som heter Rune Christiansen, superspännande och väldigt väletablerad i Norge, prisbelönt och översatt till en massa språk.

Ja jag har snappat upp att du börjat närma dig norsk litteratur, kan du norska flytande också?

– Nej, rent skriftligt är danskan och norskan ganska lika men jag har oerhört stor respekt för att det inte är danska. Jag är väldigt försiktig och skiträdd för att göra fel, men där har jag återigen den täta kontakten med författaren för att snappa upp om det är någonting jag misstolkar. Och de här falska vännerna, ord som ser likadana ut på danska och norska men betyder olika saker.

– Det började med att jag fick ett uppdrag för ganska länge sedan att översätta en grafisk roman, ett seriealbum. Jag kände att det fungerade med mycket tät hjälp och kontakt med författaren. Sedan stötte jag på Mona Høvring, poet och prosaförfattare, på en dansk bokmässa. Jag blev intresserad av hennes bok och föreslog den för Lil’Lit Förlag, som blev lyriska. Hennes diktsamling kommer ut till hösten och förhoppningsvis blir det ännu fler.

Fler på just norska menar du?

– Ja, det är ju väldigt begränsat men nu har jag lärt känna Mona Høvring och Rune Christensen genom samarbeten. Jag tänker inte att jag ska översätta lika mycket på norska utan det är mer om jag stöter på någonting oundvikligt. I vissa fall kan jag inte låta bli, det spelar ingen roll om jag får pengar eller inte, jag undrar vad de här dikterna blir på svenska och hur de kan förvaltas, och så börjar en inspiration eller vilja.

Översättning är ju så mycket mer än att bara förstå ett språk, vad tycker du är tjusningen i att översätta?

– Översättning är ett sådant vitt begrepp. Bara när man går en promenad och tar in miljöer så översätter man dem till någon slags begriplig verklighet för sig själv, man tolkar hela tiden folks ansiktsuttryck och kroppsspråk. Alla går runt och översätter utan att de tänker på det, för man står inte ut med att världen är obegriplig. I den bemärkelsen är det ju ingenting konstigt med att översätta, men det blir väldigt konkret när man översätter från ett språk till ett annat.

– Det är samma sak när jag skriver eget, då är det också en översättning av tanken, idén, konceptet eller känslorna. De ska ju formuleras och bli, om inte begripliga på den konkreta nivån, så i alla fall läsbara för andra. Så allt språk är en sorts översättning av det som vill uttryckas. Men det här är inte jag först med att säga, Tomas Tranströmer har till exempel sagt att även en dikt på originalspråket är en översättning av det som vill uttryckas.

Men ändå ett intressant tankesätt.

– Absolut, folk i allmänhet går kanske inte runt och tänker på det. När jag pratar med dig nu så försöker jag göra mig begriplig, jag har en tankegång i huvudet som jag tycker är solklar men hur ska jag få dig att förstå den? Då pratar vi ändå samma språk. Om jag säger ordet stol till dig så kanske du tänker på den pinnstol som du sitter på nu, men någon annan tänker på en barnstol för det är vad den personen just har pillat med. Så även om vi använder helt konkreta substantiv så tolkas alla ord från individ till individ hur man än vänder och vrider på det. Man får nästan gå in på vetenskap och belägga saker med studier för att vara säker på att man pratar om samma saker, men det är inte konsten eller lyrikens domäner.

Vad fick dig att fastna för litteraturen och lyriken i synnerhet?

– Området där jag började klättra utanför Norrköping heter Ågelsjön, där många av de olika klätterlederna har namn med litterära referenser från exempelvis Liftarens guide till galaxen, Sagan om ringen, Vladimir Majakovskijs dikt Ett moln i byxor. Jag som 14 år hade kommit in i den här skithäftiga subkulturen och för att komma närmre och förstå den så började jag läsa. Innan hade jag bara läst det vi var tvungna att läsa i skolan och jag hade svårt med språket. På något sätt började jag formulera mig i det som jag trodde var dikter, men som mer var tankar eller utkast. Det händer mycket i den åldern, man skapar sig en identitet och det var väldigt avgörande med klättercommunityn, musiksmaken, litteraturen, politiska ideal och sådant som väcks i ungdomen. Allt det där satt ihop.

– Sedan det där med att försöka formulera det som inte går att formulera, det kom jag i kontakt med genom litteratur och musik. Man behöver inte kunna stava eller läsa fort, man kan ändå uttrycka något, språket är ett uttrycksmedel för tankar, idéer och känslor.

Vilka böcker väntar på att bli översatta eller skrivna av dig framöver?

– För mitt eget vidkommande håller jag på med en romanaktig sak, men väldigt språkligt krånglig. Jag är väldigt förtjust i det franska Nouveau Roman-traditionen där berättelsen är helt underordnad språket, stilen och formen. Så den här romanen kommer inte att handla om så mycket men den utspelar sig en dag i en egenartad, psykiskt labil kvinnas lägenhet, och vad hon gör i sin ensamhet. Boken kommer också innehålla ett stort sjok fotografier, jag samarbetar med fotografen Kentaroo Tryman. Boken handlar mycket om synen och blicken och huvudkaraktärens sätt att betrakta saker. Det kändes formmässigt rätt att bildmaterial skulle vara med där.

– Sedan har jag ett annat projekt som också kommer att gränsa mer till en konstutställning än litteratur, som handlar om hjärtrytmen. Den är under idéstadiet, och har varit det i många år, men börjar ta form. Jag har tagit kontakt med en grafisk formgivare som kan hjälpa mig att förverkliga mina idéer.

– Sedan vore det fantastiskt att översätta någonting mer av Solvej Balle. Hon håller på med en septologi och har kommit ut med den andra av sju böcker om en kvinna som fastnat i tiden, i en dag. Böckerna har fått fantastiskt mottagande i Danmark. Men det är sjukt svårt för ett svenskt förlag att nappa på att ge ut sju böcker där de sista inte ens är skrivna, och det känns som Mount Everest för mig att sätta igång och översätta den första av sju romaner. Då har jag år av jobb framför mig. Det känns ofta så att översätta romaner, det är sjukt mycket tid och textmassa som ska tröskas igenom och det är inte bara njutningsfullt. En diktsamling är i regel kortare och man kan koncentrera sig på de små små detaljerna, som att det blir rätt rytm med betonade och obetonade stavelser i en viss rad. Sådant är fantastiskt stimulerande att bearbeta.