Helgporträttet: “På individnivå har det lämnat enorma ärr”

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. Redan samma höst kurerade Natasja Börjeson en utställning om det som hände. Elin Stadenberg intervjuar henne om hur hon tänker idag om händelserna. 

Hej Natasja!

Skulle du vilja börja med att presentera dig själv, vem är du?

– Jag är hälften svensk och hälften rysk, numera forskare och lektor i miljövetenskap.

På måndag är det 20 år sedan Göteborgskravallerna ägde rum. Vad tänker du på när du minns tillbaka?

– Först tänker jag på den där termen, den skaver för mig. Jag kände redan då att den var fel och det känner jag fortfarande. Jag vet att man pratar om Göteborgskravallerna, men många av oss som var där pratar om Göteborgskatastrofen, för det var så vi upplevde det. Absolut, det var kravaller men de var en så enormt liten del av allt som hände.

– Det blev mycket samtal kring repression och våld efteråt, vilket är väldigt viktigt i ett samhälle, men själva anledning till varför många av oss var där glömdes bort och glöms fortfarande. Vi var ju där för att vi trodde på en annan typ av värld som vi ville diskutera och prata om.

Vad tog just dig till Göteborg och med vilka visioner kom du dit?

– Mitt tjugoåriga jag tänkte att samhället var fel, att det här kapitalistiska systemet kommer att vara slutet för oss. Det finns bra saker med globalisering men inte inom en kapitalistisk struktur, och en ojämn fördelning av ekonomiska resurser utarmar miljön på ett sätt som gör att vi inte kommer att överleva. Så jag skulle vilja säga att jag åkte dit för att uttrycka det på något sätt och för att träffa andra som tänkte som jag, men också för att lära mig, gå på seminarier och föreläsningar och bara för att ha roligt.

– Jag var ju så ung då, men jag var redan involverad i miljörörelsen och jämlikhetsrörelsen. Och du vet, man kämpar på i sina silos och även om man har lokala grupper och ett lokalt engagemang så kan det kännas ganska ensamt och övermäktigt. Så det var också en stor anledning till att åka dit, ett tillfälle att hämta kraft och se att vi faktiskt är många.

Du var på plats i demonstrationerna, hur minns du stämningen?

– Väldigt blandad, från början var den ganska peppig och förväntansfull. Men jag var där när kravallerna började, jag bodde på Hvitfeldtska när ringen av containrar slogs runt skolan. Vi satt ju där jättelänge och under de timmarna förändrades stämningen. Många blev rädda, andra blev arga, vissa kände mer att vi måste samla och organisera oss. Sedan såg jag på håll att det uppstod några sammandrabbningar, mellan poliser och svarta blocket gissar jag, och att en del av demonstrationen började plöja ner för Avenyn. Efter det blev handlade det mest om att försöka få koll på läget, vad händer? Behöver jag vara rädd? Var ska jag bo nu?

– Det är en jättesvår fråga för stämningen ändrades så himla mycket och man var hela tiden på tårna.

Vad tänker du, hur kunde demonstrationerna mynna ut i dessa våldsamma upplopp?

– Jag tror att folk blev förbannade. Det finns ju jättemånga olika delar av vänsterrörelsen, en del är mer pro våld än andra. Så om människor blir tillräckligt provocerade, blir inlåsta, häktade eller hundbitna, så är det klart att det finns de som kommer att agera med en jättestor ilska.

– Vi var där för ett möte, det skulle vara en dialog och så får vi hela tiden höra att det är vi som är problemet. Det blev som ett bevis på att det inte gick att lita på systemet och då reagerar ju folk väldigt olika på det. Jag kan inte svara på varför polisen reagerade som de gjorde, jag försöker läsa och minnas, men det blev så mycket ord mot ord. Vi var ju mest bara unga människor som bodde på en skola för att gå på seminarier om globalisering underifrån.

Du kurerade en utställning om det som hände i Göteborg 2001, på Kulturhuset i Stockholm samma höst, vill du berätta lite om den?

– Absolut, det kan jag göra. Vi kom hem därifrån och folk tog det som hade hänt väldigt olika. Många var knäckta, andra var arga, ytterligare några kände att de hade gett upp. Men jag var superfrustrerad över den enormt ensidiga bild som kablades ut i media. Jag kände att jag måste göra vad jag kunde för att nyansera den bilden. Vi måste visa på att vi inte bara var ett gäng våldsverkare utan att vi var jättemånga som hade samlats för att vi faktiskt ville saker. Vi måste också komma ihåg vad som hände och vad det kan leda till framöver. Om vi redan nu har poliser som skjuter demonstranter, vad händer nästa gång?

– Vi blev en grupp och tack vare olika kontakter var det möjligt att ha utställningen på Kulturhuset, som sedan turnerade med riksutställningar. Men den blev så himla mycket mer än vad vi trodde, en samlingsplats för folk som hade varit där. Många kom dit för att prata med andra, letade efter sig själva på foton, mammor hörde av sig och ville leta bevis på att deras söner inte hade varit där polisen påstod att de varit. Som ett terapeutiskt rum.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad bestod utställningen av?

– Vi visade en film som Stefan Jarl skänkte oss, vi hade en fotovägg, någon hade terapivirkat gatstenar, vi hade ljud som spelades in bakom förstorade bilder och olika texter. Vi samlade in alla böcker som fanns och folk lämnade in diabildspel över vad som hände från att en person kom till att personen gick hem. Vi kallade det för en Myriad av subjektiva upplevelser.

Vilka ärr tänker du att Göteborgskravallerna har lämnat efter sig?

– På individnivå skulle jag säga att det har lämnat enorma ärr. Många satt ju i fängslade och var häktade länge och blev väldigt uppskrämda. Jag vet inte hur det kommer sig men jag känner inte att jag fick några ärr på det sättet. Men för Antiglobaliseringsrörelsen, som den kallades då, eller vänstern, där lämnades det ärr. Den splittrades eller försvagades på många olika sätt. Mycket av det här arbetet har fortsatt på andra sätt men jag undrar ibland hur det hade sett ut om inte vänstern hade fått sig en sådan törn.

Vad var det som hände med vänsterrörelsen efter det här, hur påverkades synen på den?

– Jag tycker att synen på vänsterrörelsen alltid har varit ganska snäv, den är inte alltid så likriktad även om det finns kärnvärden som solidaritet, rättvis social fördelning, planetära gränser. Men synen på vänstern får ofta inte med alla nyanser och här blev den om möjligt ännu snävare. Det var som att vänstern reduceras till våldsverkare och det stämmer inte, det är klart att de elementen fanns men de finns ju överallt och har ingenting med det vi jobbade för att göra.

– Men det här var ju tjugo år sedan, vi fick ju också mycket upprättelse med Uppdrag granskning, filmer och folk som frikändes.

Polisen fick både ris och ros efter kravallerna. Jag har läst i en intervju där polisen själva har sagt att det inte fanns lika mycket kunskap förr kring hur de skulle hantera demonstrationer. Vilken är din upplevelse av det?

– Jag kan hålla med om att den var inte så bra, men jag ser inte riktigt att den skulle ha förbättrats. Man säger ofta att det saknas kunskap men där håller jag inte med. Det finns kunskap men många väljer att inte agera utefter det, utan går på vad de tycker istället. Säger man att det saknas kunskap så har man inte varit tillräckligt reflexiv. Det räcker inte även om det absolut hade kunnat vara så.

Hur började din bana som aktivist?

– Jag gick på Vår teater och blev kompis med någon som var med i Ung Vänster som jag följde med på ett möte. Sedan träffade jag någon där som var engagerad i en organisatorisk miljörörelse och upptäckte att de pratade om saker som jag alltid hade gått och tänkt på. Jaha man kan göra såhär, tänkte jag, kanske ockupera ett hus där det ska byggas en väg, och så vidare.

Hur påverkades ditt engagemang av det som hände?

– Jag har varit engagerad jättelänge men efter det här kände jag att jag inte orkade vara aktivist på samma sätt. Jag ville jobba på ett annat sätt och skolade om mig, nu forskar jag och undervisar om miljöpolitik, social rättvisa och pratar om hur synen på de här frågorna har förändrats. Forskning är ju samtidigt ett aktivt arbete, man bedriver något slags utvecklingsarbete med olika aktörer. Jag är inte aktivist men jobbar inom andra strukturer och tycker fortfarande att solidaritet är viktigt och att vi behöver leva inom planetära gränser.

Vad var det som gjorde att du inte orkade?

– Repressalierna var så enormt hårda, jag kände att jag ville jobba för det här men inte så konfrontativt som det hade blivit. Det var ju ingenting som sa att det skulle fortsätta att vara så, och det var ju mycket så på toppmötena, men det var inte min metod. Jag orkade inte bråka, jag ville arbeta inom andra forum och engagerade mig inom Naturskyddsföreningen, mer inom redan existerande formella nätverk och en annan typ av folkrörelse.

– Sedan kan jag tänka mig att det också påverkade mig att få jobb och barn och fler ansvarsområden. Eftersom jag har möjlighet att jobba med de här sakerna i mitt arbete så kanske jag inte heller har samma behov av att vara aktivist, eller tid för det. Så kan det också vara.

Vad tycker du är viktigt att vi uppmärksammar på måndag och tar med oss från händelserna i Göteborg?

– Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att det har hänt så att det inte händer igen. Det var ju väldigt mycket polisbrutalitet och politiska rättegångar, man får inte glömma det. Det säger någonting om hur vår demokrati mår.

– Det är också viktigt att vi uppmärksammar varför vi åkte dit från början, att vi fortfarande kämpar för det här och att jättemycket har hänt. Vi var ju där och protesterade mot IMF och Världsbanken, idag lyfter de samma saker som vi gör. De finansierar klimatprojekt och pratar om de stora riskerna med ekonomisk orättvisa. Så det har ändå hänt saker och det är viktigt att komma ihåg.