Samtidshelvetet i framtidsstaden

Litteratur

 

Henrik Johansson i arbetskläder när han arbetade på Juvelbagaren (f.d. Solidar) i Malmö

KLASSKILDRING. ”Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.” Kristian Lundberg om Henrik Johanssons roman Raya.

Raya av Henrik Johansson
Rastlös förlag 2018

Allt oftare får vi höra att Malmö inte längre är en arbetarstad. Och det vet alla: om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den sann. Det som är sant är däremot att det finns en ny siluett som avtecknar sig mot hamninloppet. Kockumskranen är borta. Det nedslitna varvsområdet har ersatts av ett exklusivt bostadsområde, Dockan. I de hangarliknande lokaler som tidigare gav plats åt ubåtskonstruktioner ryms det numera ett antal större och mindre företag, inte minst inom teknik och media. Det är nere vid Ubåtshallarna som exempelvis SVT har sina lokaler. Staden förändras naturligtvis.

Och den nya tiden kräver nya namn. Det finns plötsligt ett område vid hamninloppet som kallas ”Universitetsholmen”, som om det alltid funnits ett universitet intill kajkanten, likaså trumpetar en av busslinjerna numera ut hållplatsen ”Universitetet”.

Det är knappast rimligt att anta att varvets frånvaro är en giltig inteckning för att säga att vi har blivit en kunskapsstad. Det är för övrigt en benämning som lätt blir osmaklig när man betänker att det finns ett antal grundskolor i Malmö där mer än hälften av avgångseleverna saknar giltiga slutbetyg.

Det är inte minst Malmö högskola som utgör navet i den här skavande självbilden, än mer nu när högskolan på ett i det närmaste magiskt sätt har fått universitetsstatus. Ibland sägs vi vara en innovativ IT-stad, andra dagar är vi porten ut mot Europa. Men framför allt sägs det från allt fler håll att Malmö har blivit en Framtidsstad med versalt F. Men som sagt, bara för att en lögn upprepas blir den inte sann.

Malmö är däremot en stad som behöver få sin historia återberättad. Vi måste erövra ett kollektivt minne. Det är vårt enda motgift. Det är inte minst som en form av kollektivt minne skönlitteraturen kan fungera som motgift. Den som äger berättelsen blir den som avgör både historieskrivning och framtid. Det är en av anledningarna till att Henrik Johanssons nu utgivna tredje roman blir så angelägen, för att inte säga oumbärlig.

Raya är inte bara ett litterärt alster, lika mycket formas Johanssons berättelse till en historia om och en svidande vidräkning med den marknadsekonomi som genom bemanningsföretagens intåg på arbetsmarknaden upphäver exempelvis arbetsrätten. Raya är andra generationen på Bageriet, både hennes numera försvunna pappa, hennes mamma och mammans nya man, Werner, arbetar på bageriet. Werner befinner sig dessutom i arbetsledande ställning, vilket knappast gör Rayas liv lättare.

Henrik Johansson skildrar en bit samtidshistoria. Han gör det med både pregnans och ilska. Den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys har nyligen publicerat ytterligare en läsvärd rapport, En fråga om klass i framtidsstaden Malmö, författad av Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet. Sällan har statistik varit mer intressant. Han bekräftar vad vi hela tiden har anat. De försöker klä om staden i en kostym som inte passar. Malmö är en arbetarstad så klart. Vi bakar bröd, parkerar bilar, tar hand om äldre, lagar mat, vårdar sjuka, passar barn. Enligt Stigendal kan man definiera cirka 45 procent av Malmös invånare som just arbetarklass.

Det är naturligtvis en slump att Johanssons Raya utkommer bara dagarna efter att Katalys släppt sin rapport. För den som vill fördjupa sig finns rapporten att läsa. Johansson bekräftar Stigendals bild av Malmö. Men han gör det som bara skönlitteraturen kan göra. Han låter personer, platser och händelser bäras fram av både temperament och berättarglädje. Raya är en roman som på sätt och vis utgör ett litterärt korrelat. Men det är framför allt en angelägen samtidsskildring, en arbetsplatsbeskrivning.

Johanssons bageri, som tycks vara det malmöitiska Pågens bageri i förklädnad, är dessvärre samtidigt en beskrivning av hur allt fler arbetsplatser är utformade. De fast anställda ställs mot de bemanningsanställda. Söndra och härska. Ekonomiska principer ställer etiska principer på undantag. Ska jag äta eller låta mig ätas? Det finns en kanaliserad vrede skälvande i både språk och form. Raya formar sig på det sättet till en berättelse om det samtidshelvete som äger rum bakom kulisserna i vår framtidsstad. Johansson fångar på kornet den sexistiska jargongen och lyckas samtidigt beskriva hur vi som individer just anpassar oss efter marknadens ekonomiska principer. Ingen går fri.

Det hade kunnat bli en platt stridsskrift om än med ett angeläget budskap. Men Johansson lyckas göra romanen större än så. Han skildrar hur det fattas ett antal ekonomiska beslut på makronivå och visar sedan hur vi tvingas verkställa besluten på mikronivå. Det är heller ingen slump att en enkel beskrivning av exempelvis bageriets stämpelklocka blir till en fördjupad bild av marknaden, den blinda och konstant hungriga marknad som tycks äta både vår tid och vår ork. Stämpelklockan mäter bara din bristande tid. Aldrig när du stämplar in tidigare eller förkortar dina pauser. Den bara straffar, belönar aldrig.

Marknaden tycks krossa solidariteten, splittra den kollektiva rörelse som fackföreningsrörelsen utgjorde. En fråga Johansson ställer är vad solidariteten får lov att kosta. Det har nämligen skapats  ett system som hindrar oss från att vara så goda som vi verkligen är, vilket Johansson skildrar med en svart absurd humor. De som rings in – som till det här anonyma bageriet – hamnar i en omöjlig situation. De fungerar i det närmaste som ett slags strejkbrytare. De tas in på platser där det tidigare stod en fast anställd. De som rings in upprätthåller ett system som är orättfärdigt. Men vad är alternativet? Arbetsgivaren ställer arbetare mot arbetare.

Nu kan det tyckas att Raya är en nattsvart skildring av ett fabrikshelvete med frän doft av vidbränd dollarfranska. Så blir aldrig fallet. Det finns ett i det närmaste absolut gehör, inte bara rent stilistiskt utan lika mycket innehållsmässigt. Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.

Henrik Johansson har verkligen utvecklats sedan debuten 2016 med Av kött och blod. Inte minst har han lyckats förfina sitt tilltal. Hos Johansson blir fabriken en egen stad. Nattskiftet äger inte bara arbetstimmarna på plats utan hela livet måste anpassas. Det är ett arbete som både föder och knäcker oss, bit för bit. Marknaden kräver, prekariatet verkställer. Och livet blir till det som äger rum medan bageriets tyska heta ugnar matar ut formfranska efter formfranska.

KRISTIAN LUNDBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen