Det måste finnas något mer än det här

Krönikor/Samhälle
Foto: Pixabay.com

OHÄLSA. Varför måste så många jobb upplevas som meningslösa och när ska vi ha tid att älska? Isobel Hadley-Kamptz funderar på vägen ut.

”Vilket är det största samhällsproblemet i vår tid?” Jag modererade häromdagen ett samtal mellan den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen och den holländske författaren Rutger Bregman. Vi skulle prata om utopier och basinkomst. Det är förstås roligt att göra, men jag antar att jag är för svartsynt lagd, så jag frågade ändå: Vad är det värsta vi står inför?

De tänkte ett tag, men till slut framkom bland klimatfrågor och högerextremism att det allra största problemet kanske är människors känsla av meningslöshet och medföljande psykiska ohälsa. När man saknar mening och kanske rent av går ner sig i depression och ångest blir det svårt att över huvud taget orka bry sig om smältande polarisar eller nazister på frammarsch. De egna problemen tar över, ångesten tränger ut allt annat och gör att också den politiska kampen känns meningslös och futtig.

Bristen på upplevd mening är också helt säkert en biorsak till högerpopulismens popularitet. Högerpopulismen erbjuder ju en lösning, en återgång till ett samhälle där nära relationer, trygga autktoriteter, fasta ramar och rediga jobb för riktiga svenskar ska råda bot på den postmoderna förvirringen och vilsenheten.

Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet. Det är svårt att klara sig som småbarnsfamilj när två heltidsarbetar, förskolan mest är barnförvaring och mormor och farmor bor många mil bort. Jag kanske inte ser lösningen i butlers i tunnelbanan heller, men Socialdemokraterna i Stockholm ställde 2010 en väldigt bra fråga: ”När ska vi ha tid att älska och skratta?” Inte vet jag, jag svarar på mail på väg till en powerpoint-presentation.

Vad är det viktigaste i livet? Kärlek, mening, sanning och glädje. Ingen politiker kan eller bör försöka erbjuda detta, men som människor kanske vi måste fundera över hur livet kan inrättas så att inte allt detta ständigt måste bortprioriteras. Och om livet inte går att ordna på något annat sätt kanske det till sist blir politiska frågor.

Om högerpopulismen har sitt svar, så är den frihetliga vänsterns lösning snarare basinkomst och kortare arbetstid. Såväl socialdemokratin som borgerligheten brukar sky den sortens radikalism, den som inte arbetar skall heller inte äta och så vidare. Men vilken är mittens lösning då? Är ständigt ökande psykisk ohälsa något vi bara måste leva med? ”Folk mådde dåligt förr också, det var bara stigmatiserat att prata om det”, kanske någon svarar. Och ja, till del är det nog sant. Men folk mår faktiskt också sämre i dag. Dels för att smärtan är större, dels för att samhället är alltmer tyngande för den som avviker en liten smula. När förskola och äldrevård inte fungerar blir skuldkänslorna dessutom enorma för att man faktiskt måste arbeta snarare än själv ta hand om dem som behöver en.

Men måste så många jobb upplevas som meningslösa? Måste det vara så svårt att bo nära familjen? Finns det en väg ut? I så fall borde vi nog börja fundera på var dörren finns.

ISOBEL HADLEY-KAMPTZ

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen