Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig

Litteratur

NORRLAND. ”Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador”, skriver Annelie Bränström-Öhman. 

Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig. I semesterslut, annalkande vardagsblues. Det är likadant varje sommar. Efter dagar av strövtåg längs med barndomens stigar och järnvägsräls i min barndomsby växer landskapet in i mig på nytt. Det ringlar in i drömmar som mot morgonsidan slår över i en diffus oro som tvingar mig att kliva upp alldeles för tidigt också sen jag kommit tillbaka hem till Umeå. Fastän jag fortfarande har semester. Fastän Umeå är något annat. Norrland, men inte inlandet. Det är mitt inre inland som spökar runt och stör. Jag kommer inte undan.

Besökare och tillfälliga turister, liksom politiker och merparten av den icke Norrlandsbaserade journalistkåren, tar ofta miste. De ser Norrland som sammanhängande helt: som likhet istället för skillnad. De står snöblinda inför den djupgående och historiskt, kulturellt och nationalekonomiskt avgörande rågången mellan kustland och inland – liksom inför de vägande men oändligt komplext inflätade relationerna, i avstånd och närhet, mellan den samiska befolkningen och de så kallade nybyggarna.

Jag kan inte längre räkna alla de gånger som kolleger och vänner från andra delar av landet har kommit till Umeå och likt forna tiders upptäcktsresande deklarerat, med ett tonfall som förväntar sig renar till frukost och norrsken till läggdags: ”Det är första gången jag är i Norrland!”.

En särskild art av detta nutida enfaldiggörande och exotiserande av Norrland – och i synnerhet inlandet – har de senaste åren slagit rot och fått smått invasiv spridning i deckargenren. Och då tänker jag förstås inte på infödda författare som Åsa Larsson och hennes briljanta Kiruna-romaner. Hon inte bara ser den norrländska skillnaden utan gör den till dramaturgisk motor i sina berättelser. Hon skriver inlandet så att hjortronsaknaden och snöröken känns i näsborrarna.

Nej, jag tänker på tv-serier som Midnattssol, där det obebyggda landskapets väldiga vidder blir en projektionsyta för en slumrande våldsamhet, som slagit rot hos människorna i omkringliggande byar och enstaka stugor – och som därför skyndsamt måste stävjas och kontrolleras av poliser och andra myndighetspersoner. En kolonial klassiker, med andra ord.

En något mer subtil variant på samma tematik finns i Arne Dahls senaste kriminalroman, som därtill bär den talande titeln Inland. Här blir hela det snöklädda norrländska inlandet en psykoanalytiskt anstruken metafor för själens natt: ”Allt var vitt. Fullkomligt vitt. Också hans egen hjärna. Hans eget inland.”

Jag läser boken under den sista semesterveckan, oklart om av nostalgi eller nyfikenhet. Dahl är en driven stilist i genren, berättelsen griper tag – även om han låter sina huvudpersoner färdas genom ett inland i huvudsak befolkat av lik och psykopater. Och jag tänker att han kommer onödigt billigt undan genom att låta det vara vinter.

För om sommaren kommer man inte undan. Om vintern väger kölden och mörkret jämnt med det övervackra snöglittret. Jag lovar: man kan hålla sig för skratt med trettioåtta minusgrader i Lycksele.

Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador. Skönheten i det. Glesheten och övergivenheten i det.

Det gör ont. Ett dovt ilande, som av en sårglipa som aldrig vill bilda ärr. En fantomsmärta av förlorade illusioner. Om att Hela Sverige Ska Leva. Tack och lov för myggjävlarna så att man åtminstone orkar bli förbannad.

 

ANNELIE BRÄNSTRÖM-ÖHMAN

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen