Helgporträttet: “Läste mig till en samisk identitet”

SERIEKONST. Den nyligen prisade serietecknaren och barnboksförfattaren Mats Jonsson är aktuell med två utställningar i vår. Norrland – Stockholm tur och retur, som har slagit upp sina portar i Norrköping, och Fortfarande same vilka såväl speglar samtiden som fyller luckor ur Sveriges historia.

Vi börjar i Norrköping och på Arbetets museum där utställningen Norrland – Stockholm tur och retur öppnade häromveckan. Vad är det som ställs ut?

– Det är en retrospektiv utställning som förhoppningsvis är ganska fast förankrad i samtiden, med verk från de senaste tolv åren från mina tre senaste serieböcker, Mats kamp, Nya Norrland och När vi var samer. Det var Carina Milde, intendent på museet, som kom på att de här böckerna tillsammans ger en ganska bred men egen bild av samtiden. Mats kamp skildrar den urbana medelklassen och Nya Norrland den bedagade bruksorten, och det är de två sidorna av Sverige på ett vis.

– När vi var samer visar rottrådarna tillbaka i historien och hur vi har gått tillväga för att bestämma vad som ingår i den moderna berättelsen om Sverige. Där finns skogssamerna, som inte alls har fått finnas med i historieskrivningen. Man kan se det som att stölden av deras marker på 1800-talet rätt mycket låg till grund för skogsindustrin som brukssamhället byggdes upp kring och i förlängningen också det välstånd som vi har i städerna nu. Men det är inte den historien vi har velat berätta för oss själva.

Hur har du kommit i kontakt med berättelser som har gömts undan?

– I och med att jag alltid har varit en självbiografisk berättare så har jag börjat med att gräva där jag står, i min egen familj. Min farfar var renskötande skogssame men teg om sin bakgrund, som många i den generationen gjorde. Det krävde många efterforskningar för att ta reda på var han kom ifrån. Skildringen av bruksorten och klyftan mellan stad och land har växt fram inom mig under väldigt många år. Det är känslor jag känt och tankar jag tänkt som inte varit fullgångna och som jag inte vetat vad jag ska göra av, jag har mest bara känt en sorg. Sedan började jag läsa texter av Po Tidholm och Göran Greider, insåg saker och ting och applicerade de tankarna på platsen där jag växte upp.

– Det är mycket man tar för givet om man har det omkring sig. Jag växte upp i Ådalen där skogsindustrin dominerade fullkomligt, man flottade timmer på älven men jag reflekterade aldrig över var timret kom ifrån. Det var först när jag arbetade med När vi var samer som jag reflekterade över att det är därifrån välståndet kommer.

Hur kom det sig att du började läsa om och reflektera över de här sakerna?

– När man forskar i den samiska historien så inser man att markerna är väldigt centrala, och så intimt förankrade med kulturen, levnadssättet och renskötseln, att förlusten av marken är ett sådant väldigt trauma. Staten, skogsbolagen och de med makt under den här tiden, ville åt dem för att komma åt skogsråvaran. Skogssamerna var i vägen, men då vi tack och lov inte begår folkmord i Sverige så var lösningen att slå sönder deras kultur. Vilket ledde till tystnaden efteråt.

– Jag har ett speciellt horn i sidan till professor KB Wiklund, som gällde för att vara Sveriges ledande sameexpert. År 1901 skrev han uttryckligen att skogslapparna måste göras till fjällappar, alltså tvångsförflyttas till fjällen eller att deras renar ges till fjällapparna, vilket innebär att skogssamerna skulle bli bofasta jordbrukare. De skulle bort, antingen genom tvångsförflyttning eller genom assimilering.

Utöver den historiska tystnaden fanns en tystnad i din egen familj också. Du fick inte reda på att du hade samiskt påbrå förrän din farfar gick bort, hur gammal var du då?

– Han dog när jag var åtta år och min pappa berättade det för mig ett par år senare när jag var i tioårsåldern.

Hur uppdagades hemligheten och hur kommer det sig att den hölls undan?

– Min farfar hade bevarade dokument som det inte var meningen att någon skulle se. De var inlåsta men hittades efter hans död. Man kan ju inte veta säkert men både pappa och jag tror att det handlar om skam. Samer ansågs vara en sämre sorts människor och det fanns rasism och fördomar, så det var helt enkelt säkrast att tiga och passera som vanlig svensk. Vi tror också att det handlar om skammen över att ha behövt lämna sin kultur, att ens förfäder och förmödrar från generation till generation har kämpat för att bevara sitt sätt att leva, och att sedan vara den som till sist måste ge upp. Det är nog ganska lätt hänt att man tiger då.

Har du någon aning om hur det kom sig att han gav upp den kampen?

– Jodå, det har jag rätt bra koll på. För det första gjordes medvetna ansträngningar för att skogssamerna skulle förlora sin kultur och det var i högsta grad gällande när han var ung. Han föddes 1911. De var till exempel förbjudna att tala sitt språk i skolan, det förekom misshandel om man talade samiska, och den skogssamiska renskötseln motarbetades på allt sätt. Det hade skett en massiv inflyttning av svenska nybyggare där han växte upp, utanför Malå. När min farfars föräldrar föddes så var samerna fortfarande i majoritet i området men när farfar växte upp var de en liten krympande minoritet, den svenska kulturen tog över.

– Sedan tillkommer personliga skäl som är specifika för just den familjen. Min farfars far dog ung och att min farfars mor blev ensam med sex barn, en renhjord och ett hushåll. Det, och trycket från omgivningen, gjorde att familjens renhjord krympte för varje år. När farfars mor dog fanns det ingen möjlighet att fortsätta. Han hade ett eget renmärke också, men den hjorden var mycket liten. Det här var 1938 och tio år tidigare hade det kommit en renbeteslag som bestämde att samer som hade för få eller inga renar slutade att vara samer i statens ögon. De fick inte längre vara medlemmar i samebyarna och förlorade därmed rätten till att jaga och fiska på sina fäders marker. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att flytta på sig, ta jobb i skogsindustrin och förlora det sista av sin kulturella identitet.

Din nästa utställning, Fortfarande same, som öppnar på Bildmuseet i Umeå den 17 juni, bygger på din egen berättelse.

– Just det. Om utställningen i Norrköping försöker ta ett större grepp kring det jag jobbar med så handlar utställningen i Umeå helt och hållet om det här, boken När vi var samer och vad jag hittade när jag sökte.

Hur har det påverkat din egen identitet att familjen så sent fick reda på att ni hade samisk släkt?

– När jag som barn fick reda på det så påverkade det mig inte alls. Om jag var nyfiken och ställde frågor så fanns det ändå inga svar, ingen visste någonting, så jag tappade intresset och fick en känsla av att det här inte hade med mig att göra. Det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som egentligen hände. Jag gick in med inställningen att det inte fanns någonting samiskt i mig, men under arbetet insåg jag att det inte riktigt stämde. Mina föräldrar är båda uppvuxna i skogen i Norrbottens inland och jag är uppvuxen i en slags nybyggarkultur som mina föräldrar är väldigt färgade av. En blandkultur som uppstod i inlandet när nybyggare och samer möttes, som jag insåg till stor del var samisk.

– Som en del av researchen gjorde jag en väldigt ingående släktforskning och parallellt med den läste jag allt jag kunde komma över om skogssamer, grävde i arkiv och läste avhandlingar. Jag kände att jag på något vis lärde känna de här förfäderna och förmödrarna, och på något sätt lyckades jag läsa mig till en sorts samisk identitet. Man kan se det som att jag är assimilerad skogssame, för det är inte långt tillbaka i tiden, och att jag när jag arbetade med boken på ett vis avkolonialiserade mig själv genom att lära mig allt som jag inte fick lära mig som barn.

De samiska ting och traditioner som du insåg att du hade vuxit upp kring, vad var det till exempel?

– Det mest uppenbara var egentligen något som jag haft omkring mig under hela uppväxten, min farmor och farfars rotslöjd. Som ett väldigt vackert rotfat mina föräldrar alltid har haft på väggen hemma, eller andra som vi har haft som kak- och bullfat. Min favorit är en adventsstjärna i rotslöjd som har hängts upp varje advent sedan jag var liten. Senare insåg jag vilket oerhört arbete som ligger bakom. Att farmor och farfar faktiskt hade varit ute på myrar och grävt upp enorma mängder små, små rötter med hackor, som de skalat, torkat och blötlagt. För att sedan sitta med det oerhört pilliga arbetet som det innebär att fläta dem till föremål.

– Jag hade den samiska kulturen på frukostbordet varje morgon som brödfat, men återigen, man lägger inte märke till det man ständigt har omkring sig. En del av den här rotslöjden ställs också ut på Bildmuseet, vilket känns himla bra. Det är som att hedra min farmor och farfar.

Har du några förhoppningar kring vad besökarna av de båda utställningarna ska ta till sig från dem?

– Det handlar mycket om att se sammanhang, att se system i saker och ting. Man tar så mycket omkring en för givet och det är väldigt spännande när man på riktigt börjar fundera över varför saker och ting ser ut som de gör och hur de hänger ihop.

– Det senaste året har jag åkt runt mycket i Sverige och pratat om min bok, och det har blivit en liten hobby för mig att prata med folk om platsen jag är på. Om det nu är Jönköping, Trollhättan eller Lycksele, så försöker jag ta reda på vad det är för en plats, hur och varför den ser ut som den gör. Där kan man också se de större linjerna, hur orter har förändrats.

Har du gjort någon sådan analys över Sandslån, orten du flyttat till efter att ha bott i Stockholm under många år?

– Ja. Det är nog mycket därför som jag har blivit så intresserad av det här. Jag känner att jag har förstått Kramfors kommun, där jag växte upp och även bor idag, saker som jag inte förstod som barn. Kramfors är en speciell kommun där befolkningen är väldigt utspridd mellan omkring 20 småorter med 200-1000 invånare, samtidigt som själva staden Kramfors är ganska liten.

– Det har med skogsindustrin att göra, varje sådant här samhälle hade en gång i tiden ett sågverk eller en massafabrik som de byggdes upp kring. Industrierna försvann men samhällena ligger kvar, fast de blir mindre och mindre för varje år. Det var en grundläggande insikt, som blev uppenbar när jag insåg den.

Enligt motiveringen fick du Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset för ditt synliggörande av nutida orättvisor och historiskt förtryck, hur effektiv är serien som format för att skildra orättvisor?

– Jag tycker att det är ett effektivt format. Serier går ju att använda till väldigt mycket, allt från en komplex serieroman på 300 sidor till en satirteckning som med några streck sätter fingret på någonting. Så det finns en enorm spännvidd där. Det finns en oerhörd frihet i det här mediet. Man kan ha långa poetiska scener, som avbryts av något som närmast är att betrakta som nyhetsgrafik, med diagram, tabeller och kartor i den löpande berättelsen utan att det är konstigt. Man kan ha sidor med jättemycket text och sidor helt utan text, eller dramatisera vissa sekvenser. Det är det tryckta mediets svar på dokumentärfilmen.

Finns det någon nackdel med serien som medium?

– Det finns verkligen fördelar och nackdelar, en fördel är att det är väldigt enkelt och billigt. Jag kan göra någonting alldeles själv i princip på nollbudget. Samtidigt är det väldigt tidskrävande, att göra en serieroman tar fruktansvärt lång tid. Sedan är jag ju inte världens vassaste tecknare, jag gör så gott jag kan men mina teckningar får vissa läsare att backa, det vet jag men kan leva med.

– Jag är rätt svag för att serier började som ett humormedium och att det historiskt sett har haft ganska låg status. Det kan göra det lättillgängligt men gör också att läsaren sänker garden och förväntar sig någonting lättsamt så att det blir en rycka undan mattan-effekt.

Du har givit ut sju självbiografiska serieromaner och fyra illustrerade barnböcker. I serierna är det alltid det självbiografiska som är utgångspunkten, hur kommer det sig?

– Det var egentligen en slump. Jag har alltid ritat serier, sedan jag var fyra år gammal. Som barn hade jag förstås ingen riktning i det, men som 14-, 15-åring började jag läsa tidningen Galago och fick upp ögonen för att man kunde skildra vad som helst i serier. Jag hade trott att de måste vara roliga som Blondie och Knasen eller spännande som Fantomen, att man måste hålla sig till genren. Men när jag läste Galago insåg jag, utan att formulera det för mig själv i den åldern, att serier var som litteratur eller film och kunde handla om vad som helst.

– Så jag ville göra någonting eget som var mitt, i stil med Galago-serierna. Då slog det mig att jag skulle göra serier om mig själv. Jag tror att jag var nyss fyllda 15 år när jag gjorde min första självbiografiska serie och märkte då att mina få läsare, mina kompisar, lärare och föräldrar, gillade det. Plötsligt tyckte folk om mina serier och de tyckte att det var roligt att de handlade om mig, så jag fortsatte och sedan dess har jag i stort sätt inte ritat någonting som inte har varit självbiografiskt.

Tog du någonstans ett fast beslut om att satsa på serieskapandet eller hände det bara?

– Det var när jag var 18 år och skickade in en serie till Galago som blev publicerad där. Det var en slags vändpunkt. Då gick jag på gymnasiet, hade fått nya, coola kompisar, börjat dricka öl och gå på konserter, och då är det mycket möjligt att jag hade slutat rita om det inte hade varit för publiceringen. Just Galago tyckte jag också var väldigt coolt, deras tecknare var med i kulturprogram på tv och hade show på Hultsfredsfestivalen. Det kändes lite som att jag spelade i ett band som hade fått skivkontrakt, och då kunde jag inte sluta.

Du var senare själv redaktör för Galago.

– Jo, jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och började hänga med folk på Galago. De behövde en ny redaktör och jag var ung, serietecknare och utbildad journalist så det tyckte alla passade bra. Sedan blev jag fast där och var kvar i 22 år, från 1996 till 2018. Jag har arbetat och alltid gett ut mina böcker där, så Galago blev en väldigt viktig del av mitt liv och är det fortfarande. Majoriteten av mina vänner har jag lärt känna den vägen. Det fanns en tv-serie när jag var liten som hette Floden blev mitt liv, Galago blev mitt.

Har du något särskilt mål med ditt serietecknande?

– Ett mål är att när jag dör, då ska hela mitt liv finnas bevarat i serieform. Det är ett lagom stort mål kan man säga. Jag hoppas att jag inte får någon jobbig sjukdom så att jag inte kan rita, då får jag svälja förtreten och skriva istället.

Vad händer härnäst?

– Jag kommer ut med en ny bok i höst. Men det är lite fusk, jag ritar serier i tidningen Arbetet var tredje vecka och boken är en samling av de serierna. Den heter Mats Jonsson drar åt helvete. Jag känner att jag har varit så himla seriös de senaste åren, med allvarliga faktatunga böcker om Norrland, historien och sådant, att jag måste slappna av lite grann. Det blir en högre grad av flams!