Den globala popularitetstävlingen

Media
Webbplatsen Newsmill lades ned 2013 men var tidig med klickbetyg

INTERNETLIV. Troligtvis har inte många av er som läser detta deltagit i en skönhetstävling. Men märkligt nog deltar vi alla i popularitetstävlingar numera. Utan att veta om det!

Jag tar mig själv som exempel. Mellan 1990 och 1993 samlade jag material till min bok Offensiv Nostalgi. Under tre år satt jag ensam med min skrivmaskin, skrev, läste, skrev om, samlade högar med papper. Knappt någon visste om denna aktivitet som skedde vid sidan om min musikergärning.

Självklart var detta ett isolerat och solitärt arbete. Ni som är tillräckligt gammal har gjort liknande saker: arbetat i privat ensamhet med något, inte nödvändigtvis en bok. Alla gör varje dag och vecka kortvariga, mindre spektakulära men likafullt viktiga saker: går på konsert, har glada och ledsna stunder, träffar vänner, matar husdjur.

Tiden gick, och IT kom till byn. 1996 skaffade jag min första hemsida och lärde mig spelets regler. HTML, länkar, räknare. Vad jag inte förstod när jag satte mig på IT-bänken var att jag från den dagen befann mig i en konstant popularitetstävling. För vad mäter en räknare? Antalet besökare, alltså popularitetsstatus.

Räknarna är inte lika synliga längre, men mer sofistikerade. Under hemsidans huv brummar statistikmotorn som registrerar besökarens hemvist, datormodell, med mera.

Statistik är betyg. Det förs stora debatter i skolan om betygets vara eller icke vara, men jag ser ingen debatt om vår ständiga digitala betygsättning, vad den gör med mänskligheten, hur den föryngrar oss. ”Föryngrar” är ett för bra ord. Infantiliserar. För det att söka folkgunst är en låg lek. Att anpassa sig till de flestas smak för att bli poppis hör till dagis- och förskoleåldern.

Eller snarare hörde, för nu vandrar vi alla tillbaka mot vår ungdom. Detta syns tydligt på Facebok med alla ”gilla” och uppåtpekande tummar. Tummen är vår nya valuta. 100 och fler “gilla” = du är mycket populär. 1000 eller fler = du är troligtvis kändis och kan säga hur banala saker som helst och ändå få ros. 20 eller färre = känn dig ordinär. 5 eller färre = du är antingen Mr Cellophane (ingen ser dig) eller ett geni långt före din tid.

Antalet “gilla” är egentligen ointressant. Det faktum att vi poängsätts hela tiden är däremot högintressant.

Infantiliseringen syns också i skogen av smileys och emojis som genomsyrar sociala media. Tillbaka till inte bara dagis utan det gamla Kinas, Egyptens och Sumeriens piktogram? Jag har inget emot piktogram men är inte glad i ständig, färglad betygsättning. (Det verkar dock vara omöjligt att få bort den där Gilla-raden på Facebook.)

Så tänker jag tillbaka på mitt 90-tal. Skrivandet av boken känns fjärran och exotiskt. Tänk att knacka skrivmaskin i åratal utan en enda Instagrambild, Tweet, statusuppdatering, utan att posta nya kapitel och nervöst vänta på dom från Facebook-menigheten.

Naturligtvis får man recension så småningom för bok och symfoni. Men betygen dräller inte in under hela resans gång som hurtiga, distraherande strömavbrott. Vänkretsen sitter inte i vardagsrummet när jag komponerar sonaten. ”Väl god/underkänd” kommer först när resan är gjord, verket är klart.

Visst önskar jag respons, men förr kunde jag vänta på den i flera år. Det tålamodet finns inte längre. Fröken, var jag bra?-viruset har bitit sig fast och jag, i stort sällskap, sitter återigen i sandlådan, leker återigen med kritor och färgläggningsbok.

En vän menar att Internet är ett enda stort rop på hjälp. Man kan också se den som en gigantisk, infantiliserande popularitetstävling.

LADISLAUS HORATIUS

 

 

 

 

 

 

 

Det senaste från Media

Gå till Toppen