S-stödet till upphovsrättsdirektivet är unken protektionism

Kultur
Montage: Opulens. Bildkällor: Pixabay.com och www.socialdemokraterna.se

GAMMALT MÖNSTER. Det är gammal, unken kulturprotektionism som ligger bakom S-stödet till upphovsrättsdirektivet, hävdar Mattias Svensson. Han anser att vad Socialdemokraterna tidigare gjorde mot radion, och försökte göra mot videon och tv:n, gör de nu istället mot internet. 



 

EU:s nya upphovsrättsdirektiv gick igenom i EU-parlamentet i förra veckan. Bland annat artikel 11, som stipulerar en länkskatt och begränsningar för att kunna dela information genom att länka till andra sidors material, och artikel 13, som i praktiken kräver filter på alla bilder som laddas upp på plattformar för att garantera att ingen bild strider mot upphovsrätten, en omvänd bevisbörda som sannolikt förbjuder det mesta i bildväg för att undvika legala konflikter.

Svenska socialdemokraters röster blev tungan på vågen som gjorde att parlamentet inte ens fick rösta om, och därmed kunna stoppa, enskilda artiklar i direktivet. Därmed gick förslag igenom som är skräddarsydda för att passa upphovsrättsorganisationer (artikel 13) och ägare till traditionella medier (artikel 11).

Frågan är svår att följa i alla sina detaljer. Kanske är den lättare att förklara med dess historia. Samma politiska krafter har nämligen mött så gott som varje ny teknik och internationell influens på kultur- och medieområdet på samma sätt, med en kulturprotektionism som beskrivs i min och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

Redan på 1920-talet varnade Musikerförbudet för den amerikanska ”jazzepidemin” som hotade de gamla kapellorkestrarnas intressen. Samma förbunds Stockholmsavdelning samlades 1937 till protest utanför Grand Hôtel eftersom hotellet då anlitat en utländsk orkester.

Teknikfientligheten märktes i den samtida behandlingen av det nya mediet radion, som raskt blev monopoliserad och statskontrollerad. Tidningarna har en solkig roll i detta. De har förvisso värnat och talat väl om pressfriheten, men andra mediers frihet har de inte sällan velat inskränka. Tidningarna drev på för att det nya radiomediet skulle bli monopoliserat och annonsfritt för att slippa konkurrenter.

När fria radiostationer, som Radio Syd över Skåne och Radio Nord över Mellansverige, började sända musik, korta nyheter och reklam från båtar på internationellt vatten några år omkring 1960 agerade den socialdemokratiska regeringen snabbt med närmast drakoniska lagförslag, genomdrivna i en aldrig tidigare (och sällan senare) skådad hast. Allt slags samröre med båtarna kriminaliserades, och när Britt Wadner och Radio Syd hittade legala kryphål skärptes lagarna ytterligare, så att även hem och privategendom kunde konfiskeras för att täcka företagens böter.

Socialdemokratiska företrädares kampanj tog bland annat sikte på Radio Nords chef som omtalades som ”en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak” och den S-lojala pressen drog sig inte heller för antisemitiska anspelningar.

På 1980-talet försökte samma parti stoppa parabolantenner. Två statliga tv-kanaler räckte gott och väl. Mindre känt är att socialdemokraterna även försökte stoppa videotekniken. Margareta Ingelstam, producent på Sveriges radio och styrelseledamot i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm, varnade apropå videon för en ”kulturell invasion utan motstycke i historien” och slog fast att: ”Vi socialdemokrater anser att människan ska ha frihet att styra tekniken och en enig riksdag har förklarat att man inte bör utöka tv-tittandet i Sverige.” Människans frihet var alltså att låta riksdagen slå fast vad man fick titta på och i vilken utsträckning. Även Svenska Författarförbundet, med en socialdemokratisk ordförande, ville helt stoppa videon, alternativt ha höga tullar på utländsk (amerikansk) film. Annars, befarade man, skulle läsandet minska.

Samma politiska krafter och särintressen har nu än en gång mobiliserat för att reglera en teknik hårt, framför allt i syfte att minska utländsk påverkan. Vad Socialdemokraterna med benägen hjälp av närstående särintressen gjorde mot radion på 1960-talet och försökte göra mot videon och tv:n på 1980-talet gör de nu mot internet.

MATTIAS SVENSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen