Norsk resa

Kultur
Foto: Margareta Hölne. Digital bearbetning: C Altgård / Opulens.

RESEBREV. När var jag senaste gången så nära ett levande förflutet? undrar Anders Björnsson efter en resa i ett norskt landskap.

 

 

Båten heter Midnatsol och trafikerar sträckan Kirkenes–Bergen, båda riktningarna. I höjd med Molde hade vi kommit in i barrskogsfältet. Bebyggelsen tätnade efter vart, ljusgrön hövall lyste igenom septemberdiset. Detta landskap kände jag igen, utan att ha varit där förut. Det är härifrån som Edvard Hoems stora utvandrarepos utgår. Husmän och storbönder levde i en ömtålig balans som inte gav nog föda åt alla. Fisket slog ibland fel, havet krävde sina offer. Genom kulturen närmar jag mig naturen.

Det här är också kärnlandet för det religiösa frisinnet (väckelsen), avhållsamheten (nykterhetsrörelsen), det nynorska språket i sin mångfald av dialekter. Som reselektyr på Hurtigruten har jag två nya norska romaner, Hoems Jordmora på jorden, som spelar i dessa karga trakter, där självmedvetna jordägare under 1800-talet gjorde sig löjliga över barnmorskepionjärerna, vilka offrade så mycket av sin egen bekvämlighet och räddade liv, och andra delen av Lars Saabye Christensens Oslo-trilogi Byens spor, med handlingen förlagd till de två efterkrigsdecennierna, när Norge ännu var ett fattigt land, förvisso inte så utblottat som efter Napoleonkrigen, då de styrande i enväldets Köpenhamn valt fel sida, men med omfattande ekonomiska regleringar och ransoneringar ända fram till början av 1960-talet. (En känd svensk nattklubbsbesökare missförstod allt: ”sista sovjetrepubliken”.)

Mitnatsol är ett vackert fartyg, byggt 2013, rikligt utrustat med originalkonst. Vi sitter gärna i den intima Hamsun-salongen på åttonde däck. Massiva öar och bergsformationer drar förbi; en dag är havsytan spegelblank, första dygnet rådde full storm. Jag växlar mellan Hoems lustbetonade landsmål och Saabye Christensens tuktade bokmål, eller är det rentav riksmål? På västlandet gnolar felor och dragharmonika; i den stora staden, som vi flyger över på tillbakavägen, hörs klanger av Harald Saeverud, Rondo amoroso och Kjempevise-slåtten, två notblad som jag finner på min flygel när vi har kommit hem. Dag Solstad har i dagarna publicerat en essä i en antologi om norskhet, med kronprinsessan Mette Marit som redaktör, där han ställer frågan om det i framtiden kommer att talas norska i Norge, annat än under Nachspiel, där eliten kommer samman. Vilken förlust vore inte detta, också för oss svenskar, utsatta för samma lingvistiska press från pidginengelskan! Under turen fick jag för övrigt lära mig att maskros – det serverades maskrossirap till en dessert – på båda norska språken heter løvetann (av tyskans Löwenzahn, lejontand).

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Tidtabellen medger ett antal stadsutflykter, och där vi inte hinner gå i land, som i Vardø (ligger ett stycke öster om Istanbul, vilket ger en föreställning om vad Europa är), får vi föreläsningar i auditoriet: uppe i Nordvaranger skördade exempelvis sextonhundratalets häxförföljelser fler dödsoffer än någon annanstans vid denna tid, en kristen variant av hedersmord. Och i Hammerfest skonades inga hus utom den lilla träkyrkan av tyskarna i andra världskrigets slutskede. Längs kusten ner mot Bergen skedde illegala transporter av landsflyktiga motståndsmän på rangliga fiskebåtar under ockupationsåren, med destination Shetlandsöarna. En del av detta kände vi inte till i förväg. Så mycket att upptäcka granngårds! Till flygplatsen i Bergen for vi genom Nordens gissningsvis längsta vägtunnel. Också den resan kändes faktiskt en smula farofylld, och chauffören sade att alla resenärer ”för hans skull” var tvungna att spänna säkerhetsbältena.

När var jag senaste gången så nära ett levande förflutet? Kanske då jag för tjugofem år sedan åkte Saima kanal, med dess fjorton slussar, från Villmanstrand till Viborg. Norge–Sverige–Finland: är inte detta den naturligaste stats- och kulturgemenskapen i världen? Ett par dagar efter återkomsten fick jag i min hand den finske diplomaten René Nybergs familjeberättelse Sista tåget till Moskva, med en bakgrund i det mångspråkigt finsk-judiska, som växer ut till en skildring av östeuropeiska judars speciella belägenhet, i nästan-nutid. Nyberg var på väg till Bokmässan i Göteborg, en gång tänkt som det enade Skandinaviens huvudstad.

ANDERS BJÖRNSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Skriv och väx!

NOVELLTÄVLING. I tisdags lanserade Opulens tillsammans med vår ägare Ekström & Garay