NOVELLER. ”Vad som är vad är förtrollande oklart för läsaren som får följa med i tvära kast och roliga tankevurpor.” Det skriver Henrik Schedin som läst Gunnhild Øyehaugs novellsamling ”Onda blommor”.
Onda blommor av Gunnhild Øyehaug
Översättning: Marie Lundquist,
Nirstedt/Litteratur
Det är underfundigt skrivet och underhållande att läsa den norska författaren Gunnhild Øyehaugs noveller i samlingen Onda Blommor, i fin översättning av Marie Lundquist.
Novellerna är lättlästa men också diffusa och svåra att tränga in i. De har en inneboende dubbelhet som gör dem en smula opålitliga.
I en novell sitter en kvinna på toalettstolen och märker att en bit av hennes hjärna följt med menstruationen. Hon inser kort därefter att hon förlorat all kunskap som hon tidigare hade om fåglar. Det vore kanske inget jättestort problem för de flesta, men kvinnan ska snart disputera inom ornitologi.
Öppningen av nya ”Mationalnuseet” (sic!) går snett och blir en drömsk scen bland konstverken.
När jag recenserade Øyehaugs noveller i Knutar skrev jag att novellsamlingar ”är splittrade i sin natur”, det stämmer i vissa fall, men inte i Øyehaugs senaste novellsamling. Här går novellerna i dialog med varandra.
Tydligast är detta i novellerna med namnet Tråden, som också blir Tråden 2 – 4. Där i den andra delen eller novellen framförs det en protest mot den första delen av ett Vi.
Den första novellen handlar om en äldre dam som ligger i en sjukhussal, och sedan kommer en protest i texten kring att hon framställs så klyschigt som en ensam, sjuklig tant. Sedan kommer ett lejon in i bilden och sedan en Medeltidsdrottning som delar namn med damens dotter. Andra protester kring tidigare noveller dyker också upp mellan pärmarna.
Novellerna handlar ofta om förvandlingar, att befinna sig mitt emellan två stadier och sökandet efter gemenskap, novellerna pendlar mellan stort och smått. Ibland även till det omöjliga, som i Klipporna, som död där en död person försöker boka en flygbiljett för att se Dovers klippor.
Titelnovellen Onda blommor är en öppen blinkning till poeten Charles Baudelaires Det ondas blommor. Novellen är en intern och extern intertextuell resa mellan en busschaufför som stör sig på en passagerare, till en jobbig person på gymmet och slutligen till besvärande skor. Författaren tycks ta läsaren i handen och leda henne genom en labyrint av känslor och berättelser.
De infallsrika novellerna är idéburen litteratur som påminner om Jorge Luis Borges som ofta blandade essäformen med skönlitteratur. Eller varför inte K. Svenssons berättelser inlästa som Harmony Studies, där han bland annat skriver om historiska personer på ett sådant sätt att det är oklart om de funnits eller inte.
Det är ett originellt författarskap Øyehaug bedriver och jag är glad över att det nu uppmärksammas mer i Sverige. Øyehaug blandar in litteraturhistoriska referenser till Virginia Woolf och ovannämnda Charles Baudelaire, men hon åtskiljer inte på fantasi och verklighet – inte ens inne i fiktionen.
Vad som är vad är förtrollande oklart för läsaren som får följa med i tvära kast och roliga tankevurpor. Klart är dock att det är intressant att befinna sig med novellernas karaktärer i förvandlingar och som läsare utforska novellkonstens möjligheter.
info@opulens.se
