FÖRLUST. Guido Zeccolas bortgång gör kulturlivet fattigare. Han var en utsökt poet, författare, journalist, musikkritiker och därtill chefredaktör för Tidningen Kulturen, skriver Opulens medarbetare Anne Edelstam.
Guido Zeccola var italienare och kom från Neapel till Sverige i unga år. Det var något han aldrig ångrade. Han funderade över att bli präst men så mötte han kärleken och livet blev annorlunda.
Året var 2006 när han var med om att starta Tidningen Kulturen som webbtidning. I början av 2007 utkom det första tryckta numret, och tidningen utkom både som veckotidning och månadstidning på papper fram till maj 2008. Därefter fortsatte den i att utkomma i digital form under Guidos redaktörskap.
Att försöka beskriva denna mångfasetterade kulturpersonlighet är egentligen att förminska honom. Guido Zeccolas bortgång gör det svenska kulturlivet fattigare. Han var en utsökt poet, författare, journalist, musikkritiker och därtill alltså chefredaktör för Tidningen Kulturen. Hans intressesfär var av global karaktär. Guido talade flera språk och kunde citera franska såväl som italienska och svenska författare och filosofer. Tidningen Kulturen reflekterade detta engagemang för Europa med dagliga artiklar om teater, musik, konst och samhällsfrågor. Semester verkade han aldrig ta, utan arbetade ständigt.
Trots penningbrist, var han alltid generös med, inte enbart sin oerhörda kunskap, utan allt: presenter, luncher, middagar… Han hade alltid ett uppmuntrande ord till oss som var skribenter.
Vi träffades flera gånger i hans lilla kök där han själv lagat en utsökt lasagne eller spagetti. Det blev många sena och långa kvällar med oändliga filosofiska diskussioner.
Guido censurerade ingen. Alla fick komma till tals i hans tidning. Ibland fick han kritik för detta men han stod över det. ”Det fria ordet har alltid företräde över allt annat” var något av hans motto. Jag påminns om diskussionerna runt Vilks livsverk nu när han inte heller finns längre. Guido drog sig inte för att publicera mina artiklar om Charlie Hebdo när det begav sig. Han var inte räddhågsen.
Han var också troende och jag ber för att hans själ nu har fått frid efter de svåra åren med cancern. Jag vill också citera Guidos fina dikt:
Ordet
När det förvånar ljuset
och införlivar själen med rösten
alltid strävande efter en möjlig andning
Ordet
som öppnar fårorna för ljusen
Hörande deras ögon
Ordet
Ljuset tystar seendet
Skuggan av ett ord
Slocknat på snön
( ur Din kropp är mitt land av Guido Zeccola)
Du är saknad Guido och du kommer alltid att leva kvar i våra tankar.